Nämen! Nu måste jag be om ursäkt! Jag som alltid sett kansas som en plats för bonnläppar som hatar allt som inte är identiskt med sig själva, men nu visar det sig att jag kan ha haft fel! Förlåt Kansas. Kram!
Rättsystemet i Kansas har tagit ett symboliskt sett underbart beslut i en LGBT-fråga, även om det individuella fallet inte direkt handlade om just det. Ni förstår, ett lesbiskt par som skaffat barn för flera år sedan gjorde slut. Båda barn var födda fysiskt av en av kvinnorna med hjälp av spermadonator, men båda kvinnorna var i allra högsta grad barnens föäldrar. Nu efter att förhållandet tagit slut så påstod den biologiska modern att den andra kvinnan inte ska ha några besöks- eller vårdnasrättigheter. Jag vet inte vad som hände mellan dem men rent spontant tycker jag; taskigt!
Efter rättegång bestämdes det dock båda föräldrar skulle ha lika rättigheter till vårdnad av barnen. Fint ju!
Okej, jag vet inte hur mysmys själva rättegången var, tydligen hade båda kvinnor skrivit kontrakt om att de båda skulle ha lika föräldrarättigheter så det kan ju hända att Kansas inte bryr sig alls om LGBT-rättigheter men blir eld och lågor när någon vill bryta ett kontrakt, hur som helst, beslutet är taget; En homosexuell icke-biologisk förälder fick samma rättigheter som den biologiska föräldern och om du frågar mig är det ett enormt framsteg, oavsett vad den rättsliga anledningen bakom beslutet var.
Fast det är klart.. den första möjligheten är ju förtjänt av fler kramar än den andra. Så, Kansas, om ni gjorde det för kvinnans rättigheter, Kram kram kram! Om ni bara ville skydda ett kontrakt så.. tja, då får ni nöja er med de två kramar ni fick i rubriken och det första stycket. (det verkar på artikeln som om den första stämmer men vem vet?)
Mina underbara läsare får såklart göra anspråk på alla kramar, och får dessutom en till!
Kram!
Read More
Ojojoj, ännu ett uppehåll från min sida, jag ber om ursäkt men mitt internet gick och dog och det tog ett tag att få det fixat. Dessutom är det nog dags jag inser att jag inte måste få ut ett inlägg minst varannan dag, ingen av er har hittils försökt straffa mig för att ha missat en dag så jag kan nog slappna av lite.
Jag har just fått syn på en blogg som berörde mig och samtidigt påminde mig på två olika sätt om vänner som jag har, och jag blev ledsen över det. Nu är jag säkert sen att rapportera det här men jag kände ändå att jag ville.
Jag har tidigare konstaterat att jag är en ateist ( och nu vill jag inte att någon definierar om ordet till fundamentalist, det är faktiskt lika fult att göra det om ordet ateist som det är att göra det om orden muslim, feminist eller mansaktivist ). Jag tror helt enkelt inte att ett osynligt superspöke spionerar på oss och dömer våra ordval, matvanor eller sexuella läggningar.
Min familj är lite spridd på det där med teologi men vi har aldrig låtit tro eller brist på tro påverka våra övriga känslor för varandra. Vi är inte en skinande ren välputsad familj som vi kan se på ett paket med frukostflingor. Det kan ofta bli gräl, missförstånd, envisa ställningstaganden och brist på hänsyn och omtanke. Så har det varit så länge jag kan minnas, och det har ofta gjort mig mycket ledsen… Men vi har alltid varit en familj, blotta tanken på att någon skulle frysas ut eller förkastas har aldrig kommit på fråga. Trots att vi har massor av gift i famljen ligger detta gift på en grund av kärlek som finns kvar hur mycket skräp som än spills ut ovanför.
Jag har varit blind och självisk. Jag har ofta upplevt att mitt förhållande till min familj har varit hemskt och ledsamt och varje hårt ord eller antydande ar varit outhärdigt. Jag har missat att det finns folk som har det mycket värre.
Jag snubblade in på en blogg av en ung homosexuell kille som började blogga för att få utlopp för sina sårade känslor efter att ha blivit utsparkad av sina föräldrar på grund av sin homosexuella läggning. Eller, det var delvis på grund av hans sexualitet, för hade han förträngt den och stannat kvar i Jehovas Vittnen hade föräldrarna förmodligen inte sparkat ut honom.
Jag vet att jag har pratat om att respektera vad andra vill tro, men här går min gräns. Allt mitt hat åt Jehovas vittnen. Vill du ha ha ett litet teologisk råd från en fluffig ateist, här får du;
Om det mot allt förmodan nu finns en Gud, och denna Gud värdesätter kärlek och godhet, och har ett andra liv reserverat åt folk som är goda så kan du vara rätt jävla säker på att en förälder som kastar ut sitt barn på grund av en sexuell läggning aldrig kommer att få komma i närheten av detta andra liv!
Jag har andra vänner som blivit förkastade av sina familjer för att de inte vill vara medlemmar i denna församling och jag kan inte förmå mig att ens vilja förstå dem (familjerna, inte vännerna). Jag har även en kompis som är homosexuell, vars föräldrar tagit avstånd från honom, helt utan hjälp av en låtsaskompis.
Vad är detta?
Jag vet inte vad jag ska känna här! Jag läser killens blogg och ilskan över allt det här börjar koka, men samtidigt blir jag förtvivlat ledsen och ögonen fylls med tårar. Han skriver i sitt första inlägg, vilket är en publicering av ett brev till han föräldrar ( länk ), att de ska hälsa till hans syskon. De har alltså haft ett lyckigt familjeliv. Han är så förlåtande och mysig i allt han skriver, och fatta mig inte fel, det är bra att han är förlåtande, men jag kan inte förlåta hans familj. De har haft ett mysigt familjeliv, med lekar, kramar och kärlek, men det har alltid varit på ett villkor; tro på och lyd vår låtsaskompis. Nu råkar låtsaskompisen vara emot något som den är killen är och föräldrarna sparkar ut honom på gatan.
Gerhard, om du hittar till min blogg; jag beundrar verkligen dig, att du kan behålla din goda natur genom allt detta. Det talar verkligen gott om dig att du kan ta de smällar du fått utstå av de som borde älska dig utan att bli arg och bitter. Du är en otroligt fin människa, full av all den godhet de söker efter i sin låtsaskompis Jesus. Synd att de inte insåg att de hade en sådan person under sitt tak innan de fördrev dig.
KRAM
Stå på dig. Jag ser att du får kommentarer från alla möjliga håll och kanter, så du vet att det finns folk som bryr sig om dig, vare sig vi träffat dig eller inte. Jag vill som de andra, berätta att behöver du någon att prata med så är jag frivillig.. även om du nu ar ett ganska stort urval redan.
Ni som inte sett denna blogg, gå till den ( länk ) och visa stöd! Låt internet fyllas med stöd vänskap och värme. Förresten, trots att jag precis nyss hittat Gerhards blogg tycker jag att han ska få titeln en helt Klart Riktigt Awesome Människa!
K.R.A.M.
Read More
Läggdags, men jag var tvungen att dela med mig av denna nyhet innan jag skuttar mot sängen. North Carolina i USA har introducerat en ny och viktig lag. Ni förstår, den stackars staten har fallit offer för onda kvinnor som protesterar emot förtryck av kvinnor och somliga gör det… Du sitter väl ner när du läser det här? Okej… somliga kvinnor protesterar… topless! Vilket barbari! En kvinna som använder det kvinnliga bröstet för ett syfta som inte gynnar mannens njutning eller barnets föda? Skandalöst!
Men oroa er icke, lösningen är nu funnen! Bröstvårtan, inklusive hela vårtgården på det kvinnliga bröstet (icke det manliga) räknas nu till samma lag som gör det olagligt att blotta könsorgan och anus, det villa säga, blottande av någon av dessa kroppsdelar leder till 6 månader i fängelse. Undantag görs gällande amning.
Men herregud, hur ska det gå för stackars kvinnor som bara klär sin barm lite lätt provokativt, som för att ge mannen något att se på men utan att insistera att hon har rättigheter? Sådana kläder kan ibland glida av misstag, får hon fängelse då?
Ja, tyvärr, dock har Sarah Stevens, representant för kommittén som skrev denna lag kommit fram med ett förslag. Tillsammans med dessa plagg kan kvinnan ta på sig “pasties”, en form av hudfärgat plåster eller klistermärke som täcker bröstvårtan, alternativt silvertejp, för att hålla toppen på tutten i dolt förvar även om toppen skulle slinta. Vilken tur.
6 månader i fängelse för exponerad bröstvårta. Sjukhuvuden. Och bara för att stoppa en viss form av protest. Nåja, något gott kom ifrån det. Den bild jag betalade för att få ritad för ett tag sedan ångrade jag för att den var för dyr eftersom den förmodligen bara platsade i ett enda inlägg. Nu är detta det tredje inlägget jag har skäl att använda denna bild till ( den är ju lite provokativ i alla fall.. och kräver… klistermärken )! Så min ekonomi är.. på något sätt.. ehmm.. förbättrad?
Kram!
Read More
Vi i “genusmaffian” brukar vara ganska tydliga med att vi vill att könsbaserade begränsningar ska sluta begränsa alla människor både kvinnor och män, patriarkala strukturer gör att vissa av oss dock kallar oss feminister ( blir du upprörd över detta, läs mitt tidigare inlägg först, klicka här för att komma dit ) men vårt syfte i frågan förblir detsamma. Jag har varit relativt fri från följande problem på min, fortfarande ganska unga blogg, men jag ser det över hela internet och faktiskt hela media att folk som sätter mansfrågor i fokus ofta riktar sin energi i en.. mindre produktiv riktning, vilket får mig att ifrågasätta deras sakfråga helt och hållet.
Visst, det finns radikala feminister som tjoar ut stolliga mansfientliga saker, men de representerar verkligen inte hela feminismen, och de representerar sannerligen inte genusrörelsen! Jag tycker det är väldigt synd att folk med stor publik som tar upp en kvinnofråga så ofta får ta en massa missriktad kritik som enbart grundar sig i:
Varför tar du upp ett kvinnoproblem? Det finns faktiskt mansproblem också! Det är sånt här som förtrycker männen! Du är mansfientlig!
Men snälla! Om någon ser ett problem som drabbar kvinnor och tar upp det i en artikel, måste det verkligen betyda att personen är mansfientlig? Är poängen att vi alla måste ignorera kvinnofrågor och enbart fokusera på mansfrågor? Seriöst?
Kan ni inte i stället skriva egna artiklar om dessa mansfrågor, saknar ni läsare kan ni ju rekommendera artiklarna här men då vill jag inte se länkar till artiklar som beskyller kvinnokampen för belysta mansproblem. Hannah Lemoine och Pelle Billing hade ett litet sammarbete för att bygga broar mellan mansfrågor och kvinnofrågor och jag ser dem som förebilder. Vi kan alla försöka fixa både mansproblem och kvinnoproblem, vi kan alla sluta se den andra sidan som fienden. Som jag sagt flera gånger redan; Arbiträra könsroller drabbar oss alla negativt.
Jag pratar naturligtvis inte om alla som skriver om mansfrågor här, bara de som beter på detta sätt jag beskrivit. Jag ska förenkla lite i klartext; Om du påstår dig kämpa för jämställdhet och tycker att kvinnosaker får för mycket uppmärksamhet och därför fokuserar du mer på mansfrågor, bra gjort! Det är rätt respons. Om du försöker hålla en kommunikation med folk som fokuserar på kvinnofrågor både i deras frågor och dina egna, ännu bättre! Om ditt sätt att främja mansfrågor dock går ut på att attackera kvinnofrågor, raljera i kommentarer om att kvinnorproblemen “inte finns” och att mansproblemen är värre, och i dina egna artiklar beskriver kvinnofrågor som skurken i dramat för alla mansfrågor du tar upp, kan jag inte hjälpa att ifrågasätta ditt syfte för denna manskamp.
Kvinnokampen är inte en kamp mot män utan mot en förtryckande struktur i samhället, som män också skulle må bättre av att slippa. Måste din manskamp vara en kamp mot kvinnokampen? Kan verkligen bara ett kön segra? Kan vi inte försöka genomgå denna kamp med en seger för hela mänskligheten i stället för bara hälften av den?
I rättvisans namn bör jag kanske tillägga att trots att jag sällan ser detta problem från feministsidan så är det många som vill försäkra mig om att det inträffar, det kan hända att det händer mer sällan eller så upptäcker jag mindre av det för att jag har den infallsvinkel som jag har, i vilket fall som helst är jag lika emot uppvisandet av en mansfråga som orsak till ett kvinnoproblem. Different angle, same shit, liksom.
Jag hoppas att jag skrev någorlunda bra, är lite skakad efter att min far just varit nära att drunkna genom att falla genom isen. Det ordnade sig som tur var, han lever och är oskadad, även om det tydligen värker i hela kroppen. Han är torr och varm nu i alla fall.
Kram!
Read More
Idag är dagen då vår kultur samlar ihop sig och hyllar den normativa tvåsamheten. De av oss som försökt och lyckats para ihop oss med en annan individ av motsatt kön (har icke sett mycket annan marknadsföring än den heterosexuella sorten) ska under denna dagen få äran att mata varandra med ovanligt dyrt godis, ovanligt dyr mat, och samtidigt föräras gåvan av färgglad flora.
Det är också dagen då de mindre värda medlemmarna i vår art ska få hänga sina huvuden i skam under kulturell passivagressivitet.
Så, avnjut era fina middagar, mysiga kramar och glada skratt, och vet att ni är bättre än de patetiska ensamma.
Okej, jag är inte riktigt så bitter som jag kanske låter, det kanske inte är helt fel att vara glad över folk som funnit varandra, men i avsaknaden av en dag som vigs åt att skänka en tanke på de ensamma kan det upplevas som salt i såren. Jag trodde vi hade julafton till sånt.
Så, har du en underbar partner, av det kön du föredrar, njut av dagen, men kan jag i alla fall be er att göra egna kort och baka egna godiskakor? Alla hjärtans Dag behöver inte vara mer kommersiell än den redan är.
Nu ska jag ensamt se på nån film eller nåt.
Kram!
Read More
Vi “goda människor” ser tolerans som något mycket viktigt. Tolerans för sexuella läggningar och könsidentiteter, att en stackars människa känner att hen föddes med fel sorts kropp är inte en god anledning att nedvärdera eller håna hennom… hennem? (Okej, det kanske är dags att sätta en böjning, jag röstar på hennom.)
Hur går detta till? Jag har svårt att tro att en mans själ kan födas i en kvinnas kropp, det är inte så lätt att tro på det om en redan är extremt skeptisk mot konceptet av en själ, och även om jag skulle acceptera själen måste jag också acceptera att en själ ska kunna ha en själslig penis… Svårt att svälja. (pun not intended, you pervert!) Kanske en flicka växer upp sina första år med ett försvagat band till sin mor och ett extra starkt band till sin far och fadern blir så mycket av en förebild att hon bygger sin självbild efter honom och hennes hjärna byggs upp för att leva ett vuxet liv som en man. Sen att den där jävla penisen vägrar växa ut och att det helt plötsligt dyker upp ett par ovälkommna bröst är ju bara taskigt. Personen i fråga kan mentalt vara en man, och då är det förmodligen jobbigt att ha en kvinnokropp. Och naturligtvis vice versa, människor som upplever sig själva som kvinnor trots att de har manskroppar.
Jag måste tillägga här att detta är EN spekulering till hur det kan gå till för VISSA, och påstår inte på något sätt att detta är hur alla transpersoner bli till. Det är inte riktigt det som är poängen.
Är du tolerant? Är du öppen och stolt över det? Var redo att öppnas ännu mer. Det är inte bara könet som kan vara fel.
Håller du till på internet har du säkert hört talas om Furrisar. Begreppet Furry är väldigt brett, men i grund och botten handlar det om folk som hellre velat vara djur än människor. Hos vissa är det en skoj verklighetsflykt och hos andra handlar det om sexuella fetisher men det finns en gren av dessa furries, en vars medlemmar generellt inte ser sig själva som furries alls även om furry-samhället ofta bestämt påstår att så är fallet.
Jag pratar om teriantroper. Furries brukar manifestera sig själva som tecknade tvåbenta djur, (Sluta dra förhastade slutsatser om mig, jag kommer till det senare! Fnys!) medan teriantroper brukar ha en mer naturalistisk syn på sin “själsliga” kropp. Jag kom på tanken att skriva om det här när jag druttade in på en blogg om koppelpromenader. ( länk här )
Människor som vill vara hundar, eller närmare bestämt husdjur, kan bestämma möten där de turas om och… rastar varandra. Med koppel, tricks och godis och “Vem är en fin hund!? Ja vem är en fin hund!?” – Jag skriver inte detta för att döma eller förlöjliga, men jag måste ju tyvärr erkänna att från ett utanför-perspektiv låter det här som ett jätteroligt skämt. Försök att inte skratta åt dem dock. Jag förstår de som behöver sådant här, de känner sig inte hemma i sin livssituation, de har ett behov av att uppleva ett djurs liv och uppnår lycka genom detta beteende. Vem fan är jag att vilja ta det från dem? Jag är bekant med furrisar och teriantroper och har själv historia inom den kulturen, även om jag aldrig har varit så djupt inne i den som folk jag läser om. Jag kommer ihåg när jag var extremt ung, och såg en dokumentär om lejon, som fokuserade på lejonens familjestrukturer, och deras förmåga att knyta emotionella band. Jag minns att detta i kontrast till ett familjeliv av konstanta gräl och tårar lät som ett bättre liv än det jag för tillfället levde med och jag utvecklade en vilja att vara del i en lejonfamilj. Jag har under vissa nätter drömt att jag var ett djur och minns dessa drömmar som extremt mysiga, jag blir alltid glad och får myskänsla av gulliga bilder på lejon, speciellt i familjesituationer, och Christian the lion får mig att smälta helt och hållet, men det är jag i och för sig inte ensam om. Men kom igen, lejonmamma med lejonunge, finns det en mysigare syn? Jag kommer ihåg när jag berättade för Hannah att jag vill vara en lejonmamma – varpå hon svarade “Jamen det betyder ju att du vill bli knullad av ett lejon.” vilket.. kanske inte var exakt så jag hade tänkt, (inte minst för att lejonpenisar är taggiga och extremt smärtsamma) men hon har väl en poäng. Det är ingenting jag kan vara. Och jag är ganska nöjd med livet ändå, jag kan nöja med mig med drömmar och fantasier om att vara del av en lejonfamilj.
Det finns dock folk som vill ha lite mer än fantasier, och önskar att det var möjligt att fysiskt kunna förvandlas till ett djur, även om de är fullt medvetna om att det inte går att uppnå. Hon som skriver bloggen jag länkade till ser sig själv som en varg i människokropp. Inte bara känner hon sig som en varg, hon har till och med upplevt fantomlemmar som nos och svans. I hennes blogg finns inlägg som beskriver hur det är att vara en teriantrop och vissa inlägg är bara jättemysiga och jag vill bara krama henne men i andra inlägg påminns jag om hur jävlig världen kan vara, och hur folk ofta behandlar människor som är annorlunda. Jag tycker ni kan gå till hennes blogg för intressant läsning ( länk ), och för att visa stöd. Jag tycker det är underbart att människor som Suistar finns, och jag tycker inte de på något sätt förtjänar mindre tolerans och respekt än en människa som är transsexuell. Faktiskt. Ni håller väl med?
Jag skulle kanske också kunna räknas som en Furris. (Haha Furris-Purris!) Jag tänker på min historia inom teriantropi och, som du säkert velat påpeka under hela detta inlägg, min lodjurspersonifiering här på bloggen. Just den är faktiskt annorlunda, jag har förklarat i kommentarer och annat att min representation här är baserad på en karaktär från ett rollspel, som inte jag valde utan som slumpades fram via tärningar och tabeller… Ni kanske har en poäng ändå, nu har jag vuxit ihop med den karaktären så mycket att jag känner mig helt och hållet hemma i den personifieringen och nästan upplever det som mitt utseende när jag skriver, och sådan spontan inlevelse i en “maskot” som självbild kanske inte hade varit möjlig om jag inte hade anlag för trans..artism? Eller vad tusan det nu heter.
Så… Hug a furry! We’re soft! ^^
Kram
Read More
Idag har jag varit lite nedstämd och deppig. Jag har gått och ältat om hur värdelös jag är och hur dålig världen är, sedan tog jag en promenad och nu mår jag bättre. Promenader ftw! Jag har till och med kommit på en hel del saker jag vill skriva om, men tyvärr hinner jag inte det idag, jag måste jobba lite på mina onda rollspelsplaner! (ont skratt) Det innebär ju lite ansvar att vara spelledare, och det ska förhoppningsvis spelas nästa vecka! Liten teaser på vad som komma skall under våren, vissa saker nu i dagarna vissa kanske lite längre tid;
Människor i koppel, Flattr-skoj för välgörenhet, Tummar som ska tas ut för allmän säkerhet i fickformat, och Kvinnan som kickar mest ass i hela universum! – coming soon…
Kram
Read More
Framgångsrika författare säger ofta att inspiration är inte något vi kan vänta på, skriv vare sig du är inspirerad eller inte. Ibland hör jag andra säga att inspiration är något vi kan skapa själva. Hur gör vi det? Känner ni igen detta? Jag kan bli inspirerad om jag ser något som är så upprörande att jag inte kan tänka på annat, men jag vill skriva om roliga saker också. Ska precis börja på en artikel jag har velat skriva ett tag nu och jag tänker börja på den nu men den kommer nog inte upp idag, kanske om en vecka eller så.
Hur gör ni? Hur får ni er inspiration när orden inte kommer frivilligt? Promenader fungerar för mig ibland, jag ska prova en tror jag, men har ni tips och råd, ge mig! jag vill alltid ha inspiration! Alltid!
Nu går jag.
Kram!
Jag har haft ett sådant här inlägg i tankarna sedan starten, något jag kunde ta upp någon gång när det kändes rätt. Det är ju kul och trevligt ämne och nu har något hänt som får mig att tycka att nu är det dags.
Kommer ni ihåg Tara Strong? Hon som har en fin Badonkadonk, som förklarades i mitt tidigare inlägg? (Och som favoriserat ett av mina tweets? Yaaaay!)
Dessutom har de flesta av er säkert redan läst ihjäl er på näthatet så här kommer något annat, kanske inte nytt, men det tål att sägas och idag finns det skäl att dra uppmärksamhet till det. Så här kommer det, komplett med regnbågar, hjärtan och söta små kaniner som heter Angelbunny.
Mina damer, herrar och hennar, låt mig presentera för er:
My Little Pony: Friendship is magic (klicka för större bild)
Lauren Faust, kvinnan bakom the Powerpuff Girls producerade 2010 en omstart på en serie hon själv såg på när hon var liten. Detta blev den fjärde generationen av My Little Pony, en show de flesta idag åtminstone sett någon inkarnation av. Lauren som är känd för att ta med fräscha nya idéer vart hon än går har lyckats göra något riktigt speciellt här. Jag ska försöka att inte bli för långdragen, det mesta jag har att säga har sagts flera gånger om över hela internet, men en sak måste jag få säga; Det här är en riktigt bra show. Inte bra för att vara tecknat, inte bra för att vara ett barnprogram, inte bra för att vara en tjejshow, den är en bra show helt enkelt. Bra bra bra bra bra.
Varför är showen bra? Det finns många anledningar, men jag vill fokusera på en specifik sak, så jag skyndar mig igenom det vanliga.
Serien är välskriven, karaktärerna är välutvecklade och avsnitten är karaktärsdrivna med god humor, god moral, fina budskap och ansvarsfullt berättande. Rösterna är fenomenala och karaktärernas personlighet kommer till liv som om de verkligen finns på riktigt och blir dina vänner. Animationen är dynamisk har har näst intill ofelbar tajming. Musiken är mysig, kreativ och otroligt sofistikerad, en och annan hyllning till Sondheim var en trevlig överraskning. – Att showen skulle vara för små tjejer är absurt. En bra show är en bra show, och har ingen åldergräns. Människor kan relatera till välskrivna karaktärer, vi tycker om välskrivna historier, det här fungerar för alla åldrar. Och varför ska det vara enbart för tjejer? För att det handlar om ponnyer? För att huvudkaraktärerna är kvinnliga? Störtlöjligt, varför skulle pojkar inte kunna relatera till flickor, eller män inte kunna relatera till kvinnor? Jag vet, jag vet, det är tabu för en man att kunna relatera till en kvinna, detta är en gammal och dammig tradition som vi är färdiga med och som är redo för soptippen. Seriöst, släng bort den nu. Lauren Faust har skapat något som har fått otroliga antal killar och män att öppna upp och släppa in dessa ponnytjejer i sina hjärtan, och låta sig själva uppleva deras känslor och dela deras liv. Det är fint! Det är vackert!
Så.. ordet Brony, kom först att betyda “fans av my little pony som råkar ha manligt kön” men har numera blivit en mer genussmart titel och referrerar till alla fans av showen, eller åtminstone alla som är tonåringar eller äldre. Bronykulturen är enorm, kreativ och hur mysig som helst.
Jag tänkte förklara storyn och karaktärerna, men jag vill inte tjata. Det finns en video på engelska som förklarar och analyserar detta ganska väl, ni kan se den här, (EDIT videon kanske inte fungerar längre, eller så är det tillfälligt… sorry) eller så kan ni ju bara se showen! Ni kommer inte att ångra er, den är riktigt riktigt mysig och rolig! Hur kasst humör jag än är på, så kan dessa underbara karaktärer få mig att le!
Jag hade dock något annat att säga också. Skaparna av serien älskar bronies och har stor respekt för sin publik. De drog igång ett ganska stort projekt att göra en dokumentär om sina bronies , helt utan budget, pengarna kom från egen ficka och donationer, med alla fans så kommer de ju så klart tjäna tillbaka det som spenderats. Dokumentären måste ju hålla hög standard, med genuin animation och originalröster. Den släpptes för ett tag sedan och trots att jag är mycket fattig köpte jag den direkt för 13 dollar, en dryg hundring, eller kanske strax under. Nu visar det sig att den har piratkopierats höger och vänster, och jag har en sak att säga. Skärpning!
Jag är inte oskyldig, jag har piratkopierat i mina dagar, storfilmer som inte kommit ut än, filmer jag är tveksam över men vill se innan jag spenderar pengar men jag gör faktiskt en poäng att betala för saker jag tycker om och bryr mig om. Nu är det ännu mer, det här handlar om en film som skaparna har gjort av kärlek till sina fans utan studiopengar, att ladda hem den här filmen gratis är ingen näve åt det onda systemet, det handlar inte om samma pengar som en ny köpfilm kostar, även fattiga människor har faktiskt råd med det här.
Tycker ni om My Little Pony så vet du att du vill se den här. Det har pratats på twitter om besvikelse över att denna kärlekshandling har besvarats med en sån brist på respekt.
Så snälla, snälla, snälla, om du gillar showen, är nyfiken på showen, respekterar att dessa konstnärers interaktion med sina fans, eller helt enkelt bara vill göra mig glad gå till den här sajten och köp filmen Bronies. Gör ni detta kommer jag älska er ännu mer än jag redan gör! Och jag lovar, det är en fin film! Jättefin! Sprid gärna information om filmen och påpeka att den inte har studiopengar så de förtjänar verkligen en betalande publik.
… så, vilken är er favoritponny? Vilken ponny tycker ni jag är mest lik, personlighetsmässigt alltså?
(PS, Ponnyversion av mig skapades på den här sajten, skapa gärna egna och dela med er! Detta alternativa jag heter förresten Purrie Stargeek, trevlig att råkas!)
Kram och hoofbump!
Read More
Vi är alla djur. Jag menar inte bara att vi alla kan representeras av söta lodjur på internet, jag menar att människan är ett djur. De flesta djur kan inte vara onda eftersom ondska inte är del av deras förståelse, utan något vi har hittat på för att sätta ord på en tanke eller känsla vi har utvecklat som art. Det handlar väl mer eller mindre om moral, något som vissa religioner tycker om att påstå att vi får från ett högre väsen eller andra mytologiska källor men som så vitt vi kan förstå är något som naturligt utvecklas hos många arter men på olika sätt. Evolutionen driver oss åt det hållet som verkar ge oss bäst odds vad det gäller överlevnad och fortplantning så det är inte konstigt att i stort sett alla levande varelser i världen just nu är varelser som verkar vilja överleva och fortplanta sig. De som hade anlag för att sakna denna drift var helt enkelt inte lika bra på att föra sina gener vidare som de som inte saknade den.
Vi vill alltså överleva och fortplanta oss men det är inte allt vi vill, vi vill egentligen ganska mycket och ett sätt att göra det mer troligt att få det vi vill är att försöka skapa en värld där dessa saker sker naturligt. Du lever i en flock och du skulle gärna vilja bli beskyddad; du beskyddar andra och andra beskyddar dig. Visste ni att pirayor inte äter andra pirayor? Kanske för att om de gjorde det skulle de kanske inte överlevt så de drag som kan ha funnits för det dog ut. Är du en piraya som lever bland pirayor så vill du förmodligen inte att pirayor äter pirayor för då kan en piraya äta upp dig. Evolutionen har alltså lett oss att utveckla något som vi har kommit att kalla empati.
Vi kan se på en människa, eller annan varelse som lider, och vår empati låter oss uppleva vad den andra människan upplever och vi känner att usch vad otrevligt det var! Jag vill aldrig känna så själv men om jag gör det vill jag att någon hjälper mig. Där har vi en drift att hjälpa andra, för att i en värld där behövande får hjälp, kan du få hjälp om du blir behövande. Det här kan tänkas vara ett cynisk sätt att se på det, men kom ihåg att det var en analys från utsidan, från insidan är vad vi upplever en vacker känsla, något som ger oss förmågan att leva tillsammans som människor och förstå varandras svårheter och vilja hjälpa varandra. Empati har blivit en av våra viktigaste egenskaper.
Nu har vi utvecklats så långt att vi kan se och analysera vår egen utveckling, vilket är ganska imponerande. Vissa påstår att vår framtida evolution nu är rubbad eftersom vi numera har ett annat sätt att se på överlevnad och fortplantning, och även de svaga får överleva och fortplanta sig. Detta är bra, och verkar vara ett naturligt steg i en evolution som drivit på empati – men vad kommer sen? Kommer vår utveckling byta håll? Måste vi ta tag i den själva med vetenskap? Jag har ingen aning. Men jag är orolig.
Jag tänker på saker som debatten om näthat som cirkulerar på nätet just nu, som har en ny ful twist som Bliondinbella påpekar här, folk spyr ut näthat på en video emot näthat! Jag tänker på tråkigheterna jag länkade till i det här inlägget (sjuka kommentarer om våldtäkt). Jag tänker främlingsfientliga Svenskar som kan hata en invandrande granne som är flykting, bara för att ha flyttat in i närheten, utan att skänka en tanke till att den här personen kanske just har kommit från ett krigshärjat land och just har begravt ett ben och två fingrar för att det var det enda de kunde hitta av hens familj efter bomben, nej hen är invandrare och kommer därför bara leva av bidrag och snatteri och förmodligen lite vandalisering också. Sedan att hen lär sig Svenska, skaffar jobb och beter sig exemplariskt är ingen ursäkt, grannhat ska hen få ta emot i alla fall.
Tror ni denna hypotetiska svensken skulle ändra sin uppfattning om hen fick reda på grannens historia och situation? Jag vill gärna tro det, och det finns säkert de som skulle det. Men jag blir alltmer ledsen när jag ser kommentarer ute i sociala media och andra ställen, som tyder på motsatsen. Jag blir ledsen när fler och fler svenskar visar stöd för SverieDemokraterna som gång på gång demonstrerar främlingsfientlighet och misogyni. Var är empatin? Har folk förlorat förmågan att känna vad andra känner? Kan en rik verkligen idka för lägre skatter genom sänkta bidrag, eftersom fattigdom inte verkar så farlig – för den som ej är fattig. Sjukledighet för arbetsskadade låter som lathet för de som inte lever med en allvarlig arbetsskada. Vad är det som händer med oss?
Jag såg på filmen Wreck-It-Ralph idag, en animerad komedi med TV-spelstema som kanske inte bör tas lika seriöst som en tragedi som Les Misérables, men alltså, jag fällde ett par tårar även för Ralph i den här filmen. Och Vanellope… Och Sergeant Calhoun (som jag tänker se som en hyllning till underbara Commander Jane Shepard). Vi fick se dem i svåra tider och jag upplevde deras sorg, jag blev ledsen för deras skull. Om vissa av oss kan känna av sorgen i en tecknad figurs hjärta, hur kan det vara så att det finns killar som påstår att det inte är våldtäkt om tjejen sover? Att det är ok för en kille att väcka en tjej med vaginal penetration? Här är ju kopplingen inte ens så svår att göra, skulle de tycka det var lika ok om de själva väcktes av att få en jättedildo uppkörd i röven? Tror fanimej inte det du! Men på något sätt är det okej att spy sån här galla över hela internet.
Vissa tror att det handlar om att internet känns opersonligt och anonymt och folk inte menar det så på riktigt. Men jag har en skrämmande misstanke att internet är som alkohol. Vi vet att vi har tankar och känslor vi måste dölja för att de inte är acceptabla i samhället. När vi blir fulla så tappar vi lite av den självbehärskning som hindrar oss från att avslöja dessa inre hemligheter. “In Vino Veritas – I vinet, sanning”
Alkohol fabricerar inte fejk-åsikter, det släpper bara fram åsikter vi försöker dölja. När vi sitter ensamma i vårt rum med en dator så känner vi oss inte iakttagna och vi kan snabbt trycka ut saker innan vi hunnit tänka, vi blir övermodiga och sanningen kommer ut. Det gäller även folk som svarar, de ser en tanke de känner igen, och om människor med sådana undertryckta åsikter ser en grupp där alla har samma åsikt börjar de uppleva en ny norm, en värld där dessa hemskheter kan frodas och spridas från mun till, hör upp alla, det är ok att behandla kvinnor som skit, det finns fler som tycker det!
Men vart har all empati tagit vägen? Är den undertryckt? Ersatt av något annat? Är folk bara avtrubbade? Jag vet ärligt talat inte! Jag vill tro att alla som skrivit kommentarer som de jag talat om, vaknar upp en morgon och läser sina verk och tänker “herregud! Vad har jag skrivit egentligen!?” och plötsligt känner skam över det, och får en smak av den rädsla och förnedring hen har utsatt folk för. Se bara videon med näthatet, det fanns ju riktiga hot där! Saker som kan göra en människa rädd för att lämna sitt hem, saker som kan totalt förgöra ens livskvalité! Hur kan de leva med sig själva?
Jag sa att jag skulle försöka lägga dagens tema på en kudde så det inte blir så hårt och det har jag gjort.. men det blev ändå ganska hårt. Och tungt. Jag kan ju bara säga att jag vet att det finns folk som fortfarande har empati. Jag har vänner som är underbara och inte vill annat än väl för andra människor och det är jag tacksam för men bristen på empati blir ändå mer och mer tydlig i Sverige. Hur ska vi göra? Vad kan förändra detta? Ska vi bara försöka leka Jesus och leda med gott exempel, vända andra kinden till? Jag vet inte. Ge gärna förslag. Nu behöver jag en kram igen.
Här får ni en i alla fall. Tack för att ni läser mig. Kram
Read More