Hej hopp och glad kvinnodag till alla! Ja alla. Temat för årets kvinnodag är hur kvinnors rättigheter som leder till mer jämställdhet gör världen bättre för alla, inte bara kvinnor. Nu r det i och för sig något som jag alltid pratar om i alla fall, vilket kanske betyder att jag inte behöver skriva en jätteuppsats här.Jag är också lite orolig efter att ha blivit lite bränd förra årets kvinnodag, förra året var jag optimistisk över fina nya broar byggda mellan män och kvinnor men nu är jag konstant orolig över taskiga kommentarer om att beröva världen på en kvinnodag. 
Det jag försökte säga förra året var att folk som gillar kvinnodagen och folk som vill stärka mansdagen behöver inte vara motståndare, vi kan väl alla försöka hjälpa varandra oavsett kön? Om du inte tror att en lyckad kvinnokamp kan leda till mer rättvisa för både män och kvinnor, tänk på det här.
- Om kvinnor universellt ska verka mer som offer så kommer detta förmodligen leda till att män på ett eller annat sätt ses mer som förövare.
- Om kvinnor ska ses som hjälplösa och behöva tas hand om för de kan inte klara av detta själva så kommer män på något sätt upplevas som tjänare.
- Att någon driver en kvinnokamp betyder inte på något sätt att de också driver en anti-manskamp eller att de inte har sympati för mansfrågor.
Kan vi göra ett försök till? På kvinnodagen respektive mansdagen, kan vi inte ta en dag och bara uppskatta den andra sidan? Bara en dag? Olivkvistar och kramar till alla! Om du är man, femististkritiker eller båda, gör du något positivt för kvinnor idag på kvinnodagen? Vad då för något?
Kram!
Read More
Jag har pratat om det här förut på olika sätt men jag blev bara så förvirrad idag att jag var tvungen att skriva ner det här. Någon berättade för mig om “den där hen-galna kvinnan” som inte låter någon veta könet på hennes barn, trots att barnet är så gammalt som fyra år. Personen jag talade med himlade med ögonen och berättade att “När folk frågar henne om det är en pojke eller flicka så säger hon bara att det är ett barn“.
Jag förstod inte vad problemet var, men nu är jag ju med i genusmaffian så jag kanske är partisk. Jag försvarade kvinnan i fråga och undrade om det inte är att föredra att låta ett barn växa upp utan att stoppas i en låda med en förutbestämd personlighet. Personen blev då stött tyckte att “Jaha kanske det, men då tycker jag det kan göras på ett bättre sätt än att inte prata om barnets kön.”
Jag frågade om personen hade några förslag på andra sätt att göra det på men då tog visst konversationen slut.
Okej, det finns massor av argument jag skulle kunna dra upp här som försvarar kvinnans val men det är inte det jag sitter och funderar över nu. Jag funderar över varför det verkar som om många faktiskt tycker om att känna sig kränkta. Det måste väl finnas finnas miljoner saker som är viktigare än vare sig en kvinna du inte känner vill indoktrinera sitt barn i könsroller eller inte? Vad är det för en sak att känna sig kränkt över? Om du tycker ordet hen är onödigt är det väl en sak men är det verkligen så hemskt för dig att vi andra inte tycker ordet är onödigt? Vad är det som gör ont egentligen? Vad är poängen med att bli arg över något sådant?
Jag har skrivit förut om att vara överkänslig och om att uppskatta sorgliga saker som gör mig ledsen, är det något liknande? Kan det vara så att vissa människor helt enket får ut en positiv känsla när de känner att de kränks?
Nej, det är inte en retorsk fråga, jag undrar verkligen. Vad tror ni? Finns det någon där bland mina underbara läsare som faktiskt har upplevt det jag pratar om, och i så fall, snälla kan du kommentera och dela med dig av dina upplevelser? Det skulle faktiskt vara intressant att få reda på.
Kram!
Read More