Jag skriver viktiga saker. Det är sant!

Samhällstjänst

explainHoppas jag inte är för Hannah-geekig här, hon figuerar mycket i mina texter redan men det är en sak jag vill säga som, även om jag nämner Hannah igen (som förresten mår bättre nu, yaaay!) så handlar det faktiskt om mig (och om hur Hannah-geekig jag är, men jag lovar, det finns en poäng till med det). Jag kommer även göra lite mer irriterande kommentar-raggande men även det har en poäng!

whoaOMFG! Jag avbryter skrivandet för en nyhetsuppdatering som hände medan jag skrev;

Tara Strong favoriserade ett av mina tweets! Tara Strong skrev jag om för ett par dagar sedan ( Länk ) Okej, det var ett svar på ett av hennes tweets om att rösta på henne och mitt tweet var en röst på henne, men ändå! Twilight Sparkle har klickat på något jag skrev! Hihihihi! Bäst!

Okej, tillbaka till inlägget. Eller nej, ännu ett avbrott. Hannah har just bloggat om mitt inlägg till henne ( Länk ) där hon berättar att det fick henne att le stort. KRAM! Världen är en bra plats när en Hannah kan le stort. Så har jag alltid sagt.. nej nu var faktiskt första gången, men så har jag i alla fall länge tyckt!

NU tillbaka till inlägget! Ja det var ju så att bland mycket annat av det jag skrev igår så skrev jag att Hannah gör skillnad på riktigt. Hennes brobyggande mellan de olika lägren i genusdebatten har sammanfört många människor och gjort vänner av ovänner och på så sätt lyckats få en mer konkret genusskoll att få fäste bland människor, som i sin tur sprider den vidare genom gott exempel. Detta är bara ett av de många sätt som Hannahs blogg faktiskt gör en samhällstjänst, och den där flattrknappen, som även finns på min sida, är faktiskt motiverad på hennes. Jag hycklar lite här, men som extrem låginkomsttagare så flattrar jag inte något direkt, jag skulle väldigt väldigt gärna ha råd med det men jag har inte det och jag tror att det finns ganska många i min situation. Jag menar att jag är i det läget att när det går bättre kanske jag kan flattra ut en dryg 50-lapp i månaden, och det gör ju i alla fall något. Flattra inte här, ska ni flattra, gör det hos Hannah, jag vill förtjäna det först.

Det kanske inte löser problemet som Hannah beskrev häromdagen i sitt ledsna inlägg ( länk ) men det är i alla fall något! Håller ni med om att Hannah och andra  faktiskt gör samhället en god tjänst och har råd att flattra lite, gör gärna det! Jag lovar, ni blir automatiskt snyggare av att flattra! (jag säger inte att ni är fula nu, men alla kan ju bli snyggare! Det och att den motiveringen var lite på skämt).

lerJag gillar att blogga och är nöjd med hur det har gått såhär långt, jag har fått urgulliga kommentarer och kramar av folk som säger att de uppskattar vad jag skriver och det är hur mysigt som helst, jag har underbara läsare… Ibland känner jag dock att jag vill vara som Hannah. Någon som ”makes a differance” liksom. Jag vill komma upp en nivå och skriva saker som är viktiga. Om jag skriver ett inlägg som gör någons liv bättre än det hade varit annars så kommer jag sväva av lycka i månader!

Citatet jag myntade härom dagen…(som är en ändrad version av ett Gandhi-citat) Var den människa du vill möta i världen… Då måste jag försöka vara Hannah.

Jag har bara ett problem.. Jag vet inte hur tusan jag ska göra detta. Här kommer det där kommentarsraggandet jag varnade för förut. Vad tycker ni? Har något av mina inlägg varit inne på rätt spår? Jag gillar ju mitt K.R.A.M.-projekt, om det går långt och sprids till andra bloggar så har jag ju i alla fall gjort något som är helt awesome… Så vad säger ni, underbara läsare? Har ni några förslag? Tankar? Idéer?

shySå i slutsats handlade ju faktiskt inlägget om mig, så det här har inte blivit en Hannah-fansite.. Okej inte enbart en Hannah-fansite. Tack för att ni läser mig!

Jättekram!

Löjlig Last <3<3<3

loveJag ÄLSKAR det här! Det här blir ett kort inlägg, ville få ut nåt för morgondagen eftersom jag inte kommer att ha tid att skriva då, men kom inte på något att skriva om. Såg på senaste avsnittet av Supernatural i stället. Ja jag vet den serien är löjlig, två hunkiga bröder åker runt och räddar folk från monster och demoner, men tyst med er, jag gillar det! Ibland är serien läskig, ibland dramatisk, ibland helt sjukt konstig men alltid rolig. Sam & Dean Winchester vet i alla fall hur de ska underålla mig.

Detta avsnittet påminnde mig igen varför jag gillar den här serien. Den handade om Lajv. <3<3<3<3<3

Jaja, de skämtade om det, och löjlade sig med konceptet, men som alltid gjordes det med glimten i ögat.

supernaturallajvEtt övernaturligt brott har begåtts under ett levande rollspel och bröderna måste infiltrera spelet och utreda. De har haft rollspelsavsnitt förut (som The Girl With the Dungeons & Dragons Tattoo) men det här var riktigt urkul, inte bara för att de visar något jag tycker är roligt, utan även för att bröderna i slutändan visar sig gilla lajv!

Sam & Dean delar intresse med mig, och det är awesome!

Det var allt, jag sa ju att det skulle bli ett kort inägg.

Jättelång kram, 1T20 under SMI – 5 för att bryta den innan frukost. (bonuspoäng om du fattade vad det där betyder)

Vår mörka framtid nu

sadvectorNu dök mitt hopp för mänskligheten ännu mer. Jag orkar inte ens vara arg nu, jag blir bara deprimerad. Jag har pratat om en mörk framtidsvision,  lagar som vissa republikaner i USA föreslagit som, även om de är för radikala för att tillämpas i ett modernt samhälle, visar hur hemskt vissa människor tänker. En av dessa lagar anser att ett embryo är en fullvärdig människa, och ett missfall som misstänkt mord. En kvinna ska alltså behöva bevisa att missfallet var oavsiktligt eller åka dit för mord. En kvinna som är några veckor gravid utan att veta om det, festar loss lite väl hårt och mister graviditeten är naturligtvis också en mördare.

Jag erkänner, jag har blåst upp risken för att detta verkligen händer för att höja chockvärdet på detta lagförslag, för det kan ju inte gå igenom i verkligheten… eller?

I en artikel, skriven av Karen McVeigh i the Guardian (länk här) skriver hon om en undersökning som mellan 1973 och 2005 identifierat 413 domar och anmälningar i 44 stater i USA som har att göra med arrest, fängslande och allmänt frihetsberövande av kvinnor baserat på graviditet. Det har visats rapporter på 250 fall till sedan dess. Båda antal tros vara underskattade.

Exakta detaljer har varierat, åtgärder har vidtagits både på kvinnor som bestämt sig för att avbryta en graviditet, kvinnor som uttryckt att de funderar på graviditet och även kvinnor som fått oavsiktligt missfall. En kvinna i Ohio blev fängslad och hållen enbart med avsikt att förhindra en abort.

Ja hur ska jag må av detta? Att den mörka framtidsvision jag gått runt och skrämt folk med har varit verklighet sedan 70-talet!?

Jag blir så deprimerad, jag vill vill vill ju vara balanserad här och också ta upp könsbaserade orättvisor som drabbar män, men såna här saker dyker ju upp hela tiden! Jag ska försöka skriva något balanserat, jag lovar.. tills dess kan jag ju återigen hänvisa er till Hannah Lemoine, den här gången en av hennes södagskrönikor på möllan.nu. Jag ska inte avslöja vad hon skriver om, men den är skriven på helt rätt sätt, jag har sett liknande argument göras på jämställdhetssidor men nästan alla skapar onödiga kopplingar till feminism, som om kvinnor är att beskyllas för problemen, eller att kvinnors problem är falska, mäns är äkta. Hannah skriver om mäns problem med förståelse och empati utan att någon nödvändigtvis måste få skulden. Precis så vill jag också kunna skriva. Det är inte bara att jag gör reklam för henne, jag tycker on är en fantastisk förebild på nätet och sådana tycker jag ska synas så mycket som möjligt! Läs hennes krönika här!

cryingNu ska jag hoppa in i duschen, göra mig fin och sedan ge mig av på bio med vänner för att äntligen få gråta mig fördärvad till Les Misérables. Så om några timmar kommer jag förmodligen lida av akut vätskebrist. Återhämtar jag mig från den snabbt nog lovar jag att ni kommer få en recension av filmen imorgon!

Kram på er!

Överkänslig

cryingJag läste nyss en artikel om överkänslighet (länk här) och oj vad jag kände igen mig! Som jag beskrev i ett tidigare inlägg  (länk här) så jobbade jag hårt i min barndom för tvångsbedöva mina känslor men på senare tid har jag lagt den förmågan på hyllan. Det märks. Idag släpps filmen Les Misérables som jag också nämner i det inlägget, en film som är baserad på en scenmusikal som berörde mig rakt in i själen och jag vill använda den som exempel. För att inte avslöja något från filmen så ska jag användra filmens trailer här. Anne Hathaway (en Princessas dagbok, the Dark Knight Rises) visar upp en fenomenal förmåga att gestalta karaktären Fantine, då hon blir avskedad från sitt jobb och utkastat på gatan.
Om du bläddrar ner till videorutan och trycker på play så kommer du ungefär 40 sekunder in se scenen jag pratar om, och jag vill koncentrera mig på ett specifikt snabbt klipp.
Du kommer att se en dörr slås igen, sedan en klipp på en kortklippt Anne Hathaway som sjunger, klippet därpå (bara så att ni vet, mina ögon är redan fulla av tårar bara från skrivandet av detta) får vi se Fantine (för skådespelet är så bra att Ann Hathaway syns inte längre, det är Fantine som sitter där på gatan) när det som hänt sjunker in. Titta noga för det är ett snabbt klipp. Vi får se henne gå från panik, vilket är en positiv känsla i sammanhanget, panik betyder att det finns hopp, dörren kanske inte slog igen ordenligt, någon kan kanske ångra sig om jag bönfaller ordenligt, men när paniken lägger sig finns förvirring kvar.. Vad hände? Var är jag? Sedan sjunker det in, och precis is slutet på klippet som bara varar en knapp sekund får vi se total förtvivlan komma över henne, förståelsen för att den dörren som slog igen fick hennes sista hopp för att någonsin vara lycklig igen att krossas i småbitar, hennes sista hopp att ha ett betydelsefullt liv, att försörja sin lilla dotter, att någonsin kunna le igen är borta för alltid. Hon är inte död, men hennes liv är över och ingen kan förändra det.

Det gör ont att se på, eller som jag just bevisat, att ens tänka på – det droppar tårar på mitt tangentbord just nu. Och jag har inte ens sett filmen! (ok jag kan storyn för att jag sett musikalen och lyssnar på musiken rätt så ofta)

När jag läste artikeln jag nämnde ovan funderade jag allvarligt över om jag kan vara en av dessa överkänsliga människor… Ja, jag funderade verkligen över det som om det inte vore självklart. Jag passar in på inte riktigt allt, men nästan allt som beskrivs där. Jag kan nog ganska lugnt lita på den diagnosen. Nu shyinser jag också att jag kanske klantat mig. När jag beskrev hur känslor fungerar i det där inlägget så beskriver jag hur det är för ”oss alla” när jag kanske borde talat för mig själv. Hoppsan.. förlåt.

Men lovade jag er inte igår att jag skulle skriva något positivt om mig själv? Tokstollar, det har jag ju gjort! Jag älskar att vara känslig, och några vanliga egenskaper hos överkänsliga människor ska vara stark fantasi och kreativitet, två saker jag är väldigt stolt över med mig själv. För att inte tala om det jag sa i mitt tidigare inlägg jag länkade till ovan; Starka känslor är godare än glass.

Våta, tårindränkta kramar på er!

 

EDIT: Youtubeklippet ovan har fått en kommentar jag bara måste dela med er. Jag vet inte varför jag blev så glad av den, vad tycker ni?

”I’m a grown assed man,29 years old, and I serve in the United States military. I cried watching this movie.”

Älskade förtvivlan

sadvectorI slutändan verkar det nästan som om vad livet går ut på är att känna känslor. Går vi djupare och djupare in på saker som vi tycker om, i alla fall i min erfarenhet, är det till slut bara känslan som är kvar, vilket är intressant eftersom många av oss ligger i hårdträning för att bli så bra som möjligt på att ignorera känslor, eller det kanske bara var förr. Numera kanske jag till och med ångrar att jag byggt upp murar mellan mig och känslor, för mindre känslor betyder ju i så fall mindre liv.

Det är ingen tillfällighet att jag inte nämnt vilka känslor jag pratar om, det spelar nämnligen ingen roll, känslor är sköna även om vi påstår att vi inte gillar många av dem. Har du någon gång varit riktigt arg? Det handlar ju ofta om omständigheter som vi påstår att vi helst skulle ha undvikit, dock i eran ilska, hur många tillfällen får ni att lugna ner er, hur många synvinkalr skulle ni kunna prova på som skulle lugna ner er på ett ögonblick, och hur många av dessa möjligheter ignorerar ni totalt så att ni ska kunna fortsätta vara arga en stund till? Det är skönt att vara arg, det är en stark känsla och känslor är liv.

Nu har filmatiseringen av musikalversionen av Victor Hugos Les Misérables premiär i utlandet, vi i Sverige får vänta lite över en månad innan vi får se den. Jag såg den på scen i London för ett par år sedan och jag är helt och hållet förälskad i den. Nu saknar den ju inte helt och hållet roliga och trevliga stunder, den bjuder ju på en hel del leenden också, men merparten av känslor som generaras av denna berättelse gör titeln rättvisa. Vi får möta många karaktärer med olika bakgrunder och motivationer och de flesta stora karaktärerna har något att älska, till och med de som vi gärna vill älska att hata, och detta gör att det gör enormt ont att se dem uppleva så mycket lidande och förtvivlan att jag måste ifrågasätta varför jag ens vill se den här historien på bio?

Jag vill se den, jag behöver se den, att vi måste vänta en hel månad känns som ett brott mot mänskligheten trots att jag vet redan nu att det jag kommer få ut av den är tårar och förtvivlan så påtaglig att den kan orsaka fysisk smärta. Det räcker att någon nynnar ett par toner från vissa av sångerna och mina knän blir svaga, mina ögon fylls av tårar… Och jag älskar det.

Starka känslor, i vilken form som helst, är tydligen godare än glass.

 

Vill ni se ett smakprov så följer här ett klipp med min favoritkaraktär Eponine, då hon sjunger om sin obesvarade kärlek för Marius.

Nu ska jag gå in i duschen där tårarna inte märks.