Jag skriver viktiga saker. Det är sant!

…inom kort!

miserableIdag har jag varit lite nedstämd och deppig. Jag har gått och ältat om hur värdelös jag är och hur dålig världen är, sedan tog jag en promenad och nu mår jag bättre. Promenader ftw! Jag har till och med kommit på en hel del saker jag vill skriva om, men tyvärr hinner jag inte det idag, jag måste jobba lite på mina onda rollspelsplaner! (ont skratt) Det innebär ju lite ansvar att vara spelledare, och det ska förhoppningsvis spelas nästa vecka! Liten teaser på vad som komma skall under våren, vissa saker nu i dagarna vissa kanske lite längre tid;

Människor i koppel, Flattr-skoj för välgörenhet, Tummar som ska tas ut för allmän säkerhet i fickformat, och Kvinnan som kickar mest ass i hela universum! – coming soon…

Kram

K.R.A.M. till Hannah

lerIdag var det road trip till Göteborg. Jag, föräldrarna, systrarna, storasysterns fyra döttrar och make, samt lillasysterns pojkvän åkte till Göteborg. Min far och storasysterns make såg på en hockeymatch och resten gick på Universeum.

cryingI bilen lyssnade jag på musiken från Les Misérables i hörlurarna och det visar sig vara tillräckligt för att jag ska börja agera vattenspriadre. Mina resekamerater blev högst bekymrade tills de fick redapå varför jag grät, sedan skrattade de åt mig.

Vi fick klappa en rocka, se på hajjar och annat skoj, sen åt vi alla tillsammans och åkte hem. Storasysterns yngsta dotter fick lära sig att kram på norska är klem, och gick naturligtvis och erbjöd klemmar till alla som kunde vara behövande. Hur mysig kan en unge bli?

Förresten, tillbaka till Les Misérables, nu har ni haft tid att se den, någon av det måste väl ha gjort det vid det här laget? Håller ni med mig? Visst är den sorglig! Eller är det bara jag som är vek?

Jag lovade er en K.L.E.M. om Hannah innan jag.. jag menar en K.R.A.M. om Hannah innan jag börjar slumpa ut vilka jag skriver om. Det kanske visar sig vara precis rätt tid för en sådan till henne, om jag inte är alldeles för självsmickrande i att tro att det kan vara till hjälp. Jag vill göra ett försök i alla fall.


hannahpanna3Hannah Lemoine
är alltså en mycket hängiven och skicklig bloggare som berört väldigt många läsare på ett positivt sätt, bara detta är ju helt fantastiskt men för mig är hon ännu mer. Jag ska prata mer om hennes blogg Oneway Communication om en stund, men först vill jag tacka henne för något annat. Vi har en historia tillsammans bortom cyberspace, vi har varit vänner sedan långt innan bloggosfären sög upp, vi har bott ihop, festat ihop, lekt ihop, jobbat ihop, lajvat ihop, spelat rollspel ihop, och delat våra liv på många sätt i en tajt vänskapskrets. Delar av den vänskapskretsen har jag fortfarande kontakt med idag och det är jag glad över, men ingen så mycket som med Hannah. Hon blev liksom en person i mitt liv som jag helt enkelt inte får tappa kontakten med. Det skulle bara vara så katastrofalt tragiskt! Visst det är alltid tråkigt när vänner tynar bort ur ens liv men med Hannah får. det. helt. enkelt. inte. hända. 

Ja, nu talar jag öppet om mina känslor och saker jag tycker är viktigt, men förr gjorde jag inte det. Känslor var ingenting jag ville ta upp, av olika anledningar, jag hade byggt upp murar som skyddade mig eftersom jag hade bara bestämt mig för att känslor skadade mig. Nu har jag gått på en psykologisk skådespelarskola i London som bland annat lär en att öpnna sig själv och sitt undermedvetna och det har hjälpt en hel del, men Hannah lyckades dock hitta någon form av lönndörr i muren redan innan det. Hon ville lyssna och visa stöd. Det var inte bara roliga saker som hände men vi kom igenom allting i ganska gott skick, och Hannah visade sig vara en person som alltid var villig att vara ett stöd. När hon frågade hur jag mådde var det ingen artighetsgrej, hon ville verkligen veta, för att hon brydde sig. På riktigt.

Nu är jag mer öppen med mina känslor som sagt, Hannah var en stor hjälp, och skolan jag gick utbildade mig nog i ämnet för att inte vara rädd för mina känslor längre. Kan ni förresten gissa hur jag fick reda på just den här skolan? Hon börjar på H.

Hoppas det inte blir för smörigt här, men Hannahs senaste blogginlägg fick mig att vilja ta upp det här, jag kan förklara hur mycket hennes bloggande har betytt för många människor men hennes blogg är en projektor till hennes hjärta så jag valde att istället förklara vad hon ar betytt för mig, och sedan kan ni ju tänka er vad det betyder för alla möjliga ute i världen som får ta del av hennes tankar, känslor och vänskap.

Det har varit en ära att få hjälpa till med den tekniska sidan på din blogg, Hannah, och det var tack vare dig jag började blogga själv, den här bloggen existerar på grund av dig! Jag, som jag är, existerar på grund av dig. Mitt liv hade varit mycket annorlunda om du inte var del av det, och jag tror inte det hade varit bättre.

Så, ska jag beskriva hennes blogg… Jag vet inte om det finns en enda läsare av min blogg som inte redan läser hennes, men hon skriver i alla fall om sitt liv, sin värld, sina tankar. Hon ser lycka och skönhet, hon ser sorg och orättvisor, och snarare än att övertala folk om hennes åsikter handlar hennes inlägg oftast om att själv kunna förstå världen och dess problem, och hjälpa andra förstå också. Det kanske är det enda som saknas, lite förståelse kanske kan lösa allting! Se bara på hennes fantastiska WTF-Projekt!hannah2

Hannah vill hjälpa alla, på riktigt. Feminister, jämställdister, dittan och dattan, hon nedvärderar ingen av dem, hon har istället valt att bygga broar, och det är beundransvärt.

Just nu verkar vara en svår tidpunkt dock. Inlägget har redan börjat bli lite väl långt, men snälla, gå till hennes blogg och visa stöd till henne. Visa stöd till någon som alltid visat stöd för mig, och med all säkerhet vill visa stöd till dig om du behöver det. Hon om någon förtjänar all kärlek i värden, så om du inte redan gjort det, gå och skänk henne en kram. För Hannah är en helt Klart Riktigt Awesome Människa.

Kram till alla, och alla kramar till Hannah!

Hannah, jag finns här om du behöver något. Ring, smsa, maila, vad som helst. Kram!

Löjlig Last <3<3<3

loveJag ÄLSKAR det här! Det här blir ett kort inlägg, ville få ut nåt för morgondagen eftersom jag inte kommer att ha tid att skriva då, men kom inte på något att skriva om. Såg på senaste avsnittet av Supernatural i stället. Ja jag vet den serien är löjlig, två hunkiga bröder åker runt och räddar folk från monster och demoner, men tyst med er, jag gillar det! Ibland är serien läskig, ibland dramatisk, ibland helt sjukt konstig men alltid rolig. Sam & Dean Winchester vet i alla fall hur de ska underålla mig.

Detta avsnittet påminnde mig igen varför jag gillar den här serien. Den handade om Lajv. <3<3<3<3<3

Jaja, de skämtade om det, och löjlade sig med konceptet, men som alltid gjordes det med glimten i ögat.

supernaturallajvEtt övernaturligt brott har begåtts under ett levande rollspel och bröderna måste infiltrera spelet och utreda. De har haft rollspelsavsnitt förut (som The Girl With the Dungeons & Dragons Tattoo) men det här var riktigt urkul, inte bara för att de visar något jag tycker är roligt, utan även för att bröderna i slutändan visar sig gilla lajv!

Sam & Dean delar intresse med mig, och det är awesome!

Det var allt, jag sa ju att det skulle bli ett kort inägg.

Jättelång kram, 1T20 under SMI – 5 för att bryta den innan frukost. (bonuspoäng om du fattade vad det där betyder)

Ond och Blyg

shyHejsan mina vackra läsare, det är dags för årets första inlägg, och det kommer att att handla om något som är ganska pinsamt för  mig.  Om du känner mig så har jag förmodligen tjatat dig till döds ett par gånger om rollspel, jag har inte nämnt det här så mycket men det är en aktivitet jag tycker är vansinnigt trevlig. Nu ska inte dagens artikel handla om rollspel renat allmänt, det kanske dock kommer någon gång i framtiden. Jag vill bara ventilera lite, och prata om en sak för att förmå mig att prestera bättre i just den saken.

Ni förstår, förutom att ha blivit inspirerad av bloggcommunityn på Hannahs sida och chansen att få min åsikt läst, av åtminstone någon, så bloggar jag för att få upp en vana att skriva. Jag har skrivit manus och berättelser förr men jag får ofta och lätt skrivkramp, vilket jag hoppas att regelbundet bloggande kan råda bot på. Genom att blogga om dagens ämne hoppas jag via samma logik få lite idéer och, med lite tur, kanske fina råd från er underbara läsare som också hittat kommentar-knappen (kram på er).

Jag ska leda ett rollspel, eller egentligen flera stycken på raken, kan man säga. Det var ett tag sedan jag var spelledare dock, och sedan dess har mitt krav på rätt sinnesstämning i rollspel höjts och ämnet i spelet jag ska leda ska vara; Skräck. Det ska nog bli skitkul, men jag har insett en sak nu när jag börjat planera. Av alla rollspelsämnen jag har provat på måste nog skräck vara det som ställer högst krav, och ger mest ansvar till spelledaren. Många känslor kan flyga runt i rummet när vänner spelar rollspel och när dessa är knutna till spelet är det en väldigt bra upplevelse. Ibland drar någon ett skämt eller två och alla har trevligt åt det innan det dyks in i spelvärlden igen. Skräck är dock en väldigt ömtålig sorts stämning. Den måste vara seriös, men aldrig pretentiös. Rollspelet kan få dålig stämning om jag inte låter spelarna har kul men om det dras skämt och de har trevligt tillsammans så stiger modet och skräcken sjunker. Jag måste vara smart, uppmärksam, listig och ibland lite taskig när jag planerar ut min strategi. Jag som väldigt van rollspelare som dessutom har varit spelledare flera gånger förr, med en del väldigt lyckade spel måste faktiskt erkänna en sak nu.

Jag är rätt så jävla nervös.

Jag blir typ aldrig nervös, men nu är jag det. Det här är en intressant känsla. Är det inte lite ironiskt att jag som ska sitta och utsätta mina vänner för skrämmande aktiviteter, och hänsynslöst attackera deras känsla för trygghet sitter här och är nervös?

 

Håll om mig någon.

Här, i sagolandet

hmpfÄnnu en undergång överlevd.
Vad ska vi göra nu då? Livet fortsätter som vanligt och trots att de flesta förmodligen aldrig trodde att världen skulle gå under så finns det inga konsekvenser för de som trodde det. De går vidare med livet precis som alla andra, nästan som om de inte just haft en traumatisk upplevelse av kommande undergång. Det är nästan som om det är en lek, för alla, även de som tror, speciellt för de som tror!

Jag hade tänkt att skriva ett inlägg att alla dessa undergångar som inte händer är en klapp på ryggen till ateister, skeptiker och fria tänkare världen över, eftersom de om och om visar att sagan var fel och verkligheten hade rätt. Men det slog mig när jag tänkte på det… Även de troende kan ju knappast tro på riktigt att det skulle hända, det skulle ju bli mycket mer panik och tårar i sådana fall. Den tanken gick vidare och jag insåg att nästan hela världen rollspelar! Religiösa och vidskepliga människor, hur hårt de än tror att de tror, spelar bara en karaktär i ett spel som började vid mycket låg ålder. Vi ser det när folk som James Randi motbevisar övernaturliga krafter hos, visserligen vissa som är lurendrejare, men också några som faktiskt tror sig tro att de har krafter. Reaktionen brukar vara lite pinsamt erkännande snarare än total chock över att få sin verklighetsbild krossad.

Vi ser tecken på rollspel överallt, helvetet till exempel. Tänk efter, om du verkligen trodde att det fanns ett helvete, och att hamna där innebar evig tortyr bortom vad vi kan föreställa oss.. alltså.. evig. Den värsta smärtan du kan tänka dig och ännu mer, som efter en hel dag bara har börjat, efter ett år fortfarande ligger i startgroparna, 1000 år längre fram fortfarande har oändligheten framför sig och 1000 000 000 år längre fram, fortfarande bara ligger i startgroparna, det finns inget hopp alls av att någonsin slippa torteras. Och där hamnar du om du tror på fel sagofigur eller accepterar bögar. Om du verkligen trodde att det var så, skulle du inte leva i total rädsla och panik-artat lydnad i hela livet, och samtidigt desperat försökt omvända det stackars folket omkring för att de ska slippa denna ohyggliga existens? Jag menar, dagens missionärer går på sin höjd runt och dricker te med folk och pratar om vilken trevlig kis han dendära Jesus är. Om du är kristen och tror att jag är på väg till helvetet och du inte gör allt du kan för att rädda mig, vad är du för slags människa? Vad för typ av person kan sitta och dricka te och säga ”Du kommer att brinna i helvetet.” och sedan ta ett bett av en kaka? Antingen är personen världens sjukaste psykopat som helt saknar empati eller känslor eller så vet hen innerst inne att det egentligen bara är en lek.

Sen har vi ju himlen. Världens bästa ställe, som också varar i evighet, men där du aldrig kan bli uttråkad. Varför blir kristna ledsna när en kristen dör? De kommer ju till himlen! Varför har de säkerhetsbälten på sig? Varför tar de medicin  (ok alla gör inte det, men anledningen är lite annorlunda) Om läkaren säger att du kommer att dö är det liksom, grattis, du är snart i himmelen! Jag menar varje dag har ju en risk för frestelse och det skulle ju kunna orsaka att du senare nekas en plats i himlen, så bättre nu än senare!

Sen har vi ju barn. Jag är ingen förälder, men jag kan tänka mig att om jag hade barn skulle tanken på himmel och helvete vara urläskig. Barn kommer automatiskt till himmelen, men så fort de växt upp så riskerar de att falla. Se dig omkring i världen, nästan alla människor kommer att hamna i helvetet enligt bibelns räkning, så dina barn har rätt kassa odds där. Det enda sättet som skulle försäkra dina barn en plats i himmelen så att de slipper evig jävla tortyr skulle vara att dö unga.

Tänk tillbaka på det där med helvetet igen. Risken att dina barn hamnar där. Att få uthärda evig tortyr, men om de dör unga, så får de evig njutning. Det är ett läskigt dilemma, ett som kristna I STORT SETT ALDRIG ENS FUNDERAR ÖVER. Vatten under bron, ingen fara.

Ursäkta mig, men vad i helvete? Den enda förklaringen måste ju vara att allting bara är en lek. Så kan ju folk inte resonera annars! Och då vill jag fråga;

Vad hän allt skitsnack om rollspelare? Om nästan hela världens befolkning spelar rollspel 24 timmar om dygnet, hur har folk mage att se ner på folk som ärligt möts ibland och spelar rollspel för att det är kul?

Nu får världen ta och skärpa sig!

 

God jul, gott nytt år och glad Apokalypsdag!