Jag är beklämd av ett dilemma beträffande Trigger warnings. En trigger warning är en varning som placeras före information som innehåller delar som kan vara smärtsamma eller rent av skadliga att läsa/se för någon som, till exempel har upplevt ett trauma relaterat till ämnet i fråga. Det är en sund grej tycker jag, finns det risk att någon får ett mentalt sammanbrott av en bok en film eller ett spel så är det väl inte för mycket begärt att kanske hissa en varningsflagga? Alla håller dock inte med, och de kan ha en poäng. En liten poäng.
Jag läste nyligen en novellsamling av Neil Gaiman, en författare som ofta skriver lätt makabra historier med en lekfull glimt i ögat. I förordet skriver han att han gillar idén med trigger warnings på uppsatser och texter i skolor och universitet men vad det gäller böcker förstår han det inte. Han skrämdes själv av några böcker när han var ung men i efterhand ångrar han inte att han läste dem. Jag får känslan av att ordet spoiler känns när tillhands här och det kan ligga något i det. Novellsamlingen i fråga heter faktiskt just Trigger Warning och det är lite av en protest, han säger till oss att han skriver makabra saker, att läsa hans böcker är en risk, det kan finnas något här som du inte gillar. Nu vill jag minnas att jag sett honom tweeta att han ångrar detta ställningstagande efter att en läsare kom med ett väldigt bra motargument men jag orkar inte leta upp den tweeten just nu. Jag har en egen poäng att göra.
Trigger Warnings är en bra idé. Det är fullständigt orättvist att enda sättet för en person som upplevt ett fruktansvärt trauma att undvika att återuppleva denna hemska händelse skulle vara att sluta läsa böcker och se på film helt och hållet. Att bara föreslå det känns helt absurt. Om du inte vill riskera att läsa något som förstör din vardag i flera veckor framöver får du helt enkelt sluta läsa. Ursäkta mig men det här är inte acceptabelt.
Jag kan dock förstå andra sidan. En spoiler är ju inte en bra grej heller. Ska alla böcker eller filmer som innehåller Trauma X behöva beskriva detta på omslaget? Ska ett avsnitt av en populär TV-serie behöva avslöja saker som händer i förväg? Nu börjar ju vissa TV-serier med en mening som “Dagens avsnitt innehåller starka scener.” och det kanske inte avslöjar så mycket men är de till stor hjälp? En person som råkat ut Trauma X kanske inte har några problem med Trauma Y. Personen hade då inte behövt undvika ett avsnitt som innehåller Trauma Y men varningen nämnde ju bara starka scener och inte scenernas natur. Ska vi dock avslöja scenernas natur förlorar avsnittet helt sitt överraskningsvärde vilket, för många, är en väldigt viktig del av historieberättandet.
En anledning till att jag tar upp det här nu är att jag för några veckor sedan personligen råkade ut för ett…. rubbat sinnestillstånd på grund av media som väckte ett förflutet trauma i mitt liv. Det var ett TV-spel, jag tänker inte nämna det eller exakt vad traumat var, vill du veta det så kan du skicka ett PM till eller maila så berättar jag. Vilket spel det är kan vissa säkert räkna ut i alla fall. Det är ett spel jag verkligen verkligen gillar. Det är storydrivet äventyrsspel med karaktärer som är superlätta att relatera med och en värld som bara suger in en, spelet blir som ett alternativt liv där besluten du tar formar vad som händer längre fram i spelet. Det finns så mycket jag älskar med spelet, vännerna jag ser på skärmen känns som mina vänner på riktigt och fienderna väcker riktig ilska och frustration.
För ungefär två veckor sedan spelade jag mig fram till en scen som fick det att kännas som ett ton tegelstenar släpptes över mig. En scen som kändes helt naturlig tvingade mig att uppleva en fruktansvärd situation som jag för ca 12 år sedan upplevde i verkliga livet. Händelsen i sig var jag väldigt bra på att fly ifrån, jag byggde upp murar i mitt sinne så jag i stort sett aldrig ens tänker på det. 
När jag upplevde det i spelet föll dock de murarna och mina händer började skaka. Jag lyckades faktiskt ta mig igenom scenen men grät flera timmar den natten. Jag kände mig helt mörbultat i huvudet flera dagar efteråt. Kanske vissa människor kan uppleva det och inte reagera lika starkt men för mig var det verkligen jobbigt. Jag älskar fortfarande spelet och kommer att fortsätta spela det men jag hade faktiskt behövt en trigger warning. Jag hade förmodligen spelat det i alla fall trots varningen men det faktum att jag varnades i förväg hade låtit mig vara mer förberedd och kanske inte få hela min tillvaro sönderskakad riktigt så plötsligt.
Så hur ska detta lösas? En trigger warning hade hjälpt mig men fungerat som en spoiler för alla andra. Dolda trigger warnings som läses frivilligt hade kanske fungerat men då hade jag läst spoilers angående triggers som jag inte hade behövt varnas för. Så… jag efterlyser en app! Jag vill se en webbsajt/app där användare så väl som produktionsbolag och förlag av alla former av media kan ange triggers på sina verk som enbart syns av de som aktivt söker. Det ska gå att skapa en profil där jag själv kan ange de ämnen jag vill varnas för men inte avslöjar triggers som är relaterade till ämnen som jag inte angett i min profil.
Exempel: En bok nämner Trauma X och Trauma Y. Jag vill vara förvarnad för Trauma X men har inga problem med Trauma Y. Jag ser en bok i en bokhandel och tar fram min mobil och låter den scanna bokens streckkod. Min app ser att boken är flaggad för både Trauma X och Y men också att jag enbart angivit att jag vill bli varnad för Trauma X och därför är det den enda varning jag ser. Jag kan nu besluta mig för att lämna boken, eller mentalt förbereda mig och läsa den ändå, och kapitlet med Trauma Y kan fortfarande överraska mig.
Finns en sån app redan? Länka! Jag vill ha!
Kram! 
Ahhhh.. hahaha.. Det är ju för sött. Nu är det en mindre än en vecka kvar innan vi får en säsong av My Little Pony! Jag ser fram emot att få besöka vännerna i Ponyville igen, som jag skrev lite om här.
Det är dock inte den nya säsongen jag tänkte skriva om idag. Det är de roliga reaktionerna som bronisarna fått beträffande en viss ny karaktär vid namn Flash Sentry. (klicka på bilden för att se konstnärens hemsida)
Flash introducerades först i långfilmen Equestria Girls som ägde rum mellan den tredje och fjärde säsongen av serien och har sedan dess dykt upp lite här och där men det är fortfarande i de två långfilmerna som han har fått mest uppmärksamhet. Jag kanske behöver förklara lite här. Långfilmerna äger inte rum i samma värld som serien utan i ett parallellt universum där seriens karaktärer har dubbelgångare i mänsklig skepnad. Jag brukar ignorera filmerna då de helt och hållet missar seriens budskap men det hör inte heller hit
.
I ponnyvärlden är Flash Sentry en kunglig vakt med ljusorange päls, blå man och ett sköldmärke på flanken. Han har inte haft så jättemycket att göra än men jag antar att en kunglig vakt har fullt upp med sin plikt. I det parallella universumet, där de flesta av ponyvilles innevånare är elever på en skola, är han lite av en snäll rebell som spelar elgitarr.
Mottagandet för Flash har varit väldigt delat bland killar som gillar My Little Pony. En del är glada att det nu finns ännu en hingst att relatera till och andra.. ja. Jag har läst att vissa är ganska upprörda. Ni förstår, han introducerades i första filmen, som potentiellt kärleksintresse för Twilight Sparkle som ju är seriens huvudsakliga protagonist och han har egentligen inte fått något annat syfte sedan dess. Jag har sett folk påpeka att till och med hans färger är komplement till Twilights egna lila färgskala. Sååå… Killar är upprörda att denna manliga karaktär enbart existerar för en kvinnlig karaktär.
Ursäkta mig men detta kräver en animerad GIF.
Förstå mig rätt nu, det är inte helt snällt att skratta åt att killar känner sig objektifierade men vi lever faktiskt inte i ett vakuum här. Som jag har beskivit flera gånger när jag skrivit om bechdeltestet så är problemet inte att vissa kvinnliga karaktärer enbart existerar för männens skull. Problemet är att denna typ av kvinnlig gestaltning är en norm, en alldeles för vanlig status för många kvinnor i fiktion. Bechdeltestet blir effektivt först när det kan visa en statistik på många historier. Det är sant att Flash Sentry inte har någon större poäng förutom att ge Twilight ett käreksintresse och ja, han skulle kunna vara en mer intressant karaktär om så inte var fallet. Men herregud, att bli upprörd över att en manlig karaktär i en serie blir utsatt av vad majoriteten av alla kvinnliga karaktärer i nästan alla serier någonsin fått utstå… Det är.. det är bara för gulligt.
Ni stackars objektifierade satar behöver en stor kram nu.
Kram!
Jag brukar ju skriva ett par rader om kvinnodagen och det hade jag tänkt att göra idag också. Jag bollade med lite olika saker jag ville ha sagt och olika sätt jag ville säga dem på. Sen fick jag ett telefonsamtal som informerade mig om ett dödsfall i familjen. Jag känner mig inte kapabel till att skriva mitt kvinnodagsinlägg just nu. Farväl mormor, om du hade rätt och jag har fel så finns det en himmel och du har just återförenats med morfar efter 29 år. Hälsa från mig.
Kram
Jag skriver inte så mycket längre och det är tråkigt. Jag gillar att skriva, nej älskar! Det finns väl olika anledningar till att jag skrivit mindre på sistone men i det allra senaste måste jag faktiskt säga att inspirationen har långsamt börjat komma tillbaka. Det kanske verkar väldigt konstigt att jag som genusbesatt feminist och spelnörd inte har skrivit om gamergate. Eller konstigt förresten, nej det är inte så konstigt att någon inte vill ge sig in i en strid som med så stor sannolikhet kan leda till förföljelser och hot. Det är helt förståeligt att hålla sig utanför i ren självbevarelsedrift, därför är de kvinnor som faktiskt tar upp kampen riktiga hjältar, legender i vår tid.
Jag har inte skrivit om det av olika anledningar, ovanstående kan vara en av dem. I och för sig har ju GG härjat som mest under den tid då jag ändå skrivit som minst och det är en så ofantligt stor grej att jag inte kunnat skriva ett “litet” inlägg om det… som jag gör nu… hehe.. Och många som skriver bättre än jag har skrivit om det, läs till exempel det här inlägget av Discordia om du vill.
Faktum är att GG känns som en sådan förruttnelse i en kultur jag älskar.. eller.. älskade.. vill älska. Det är bara så sorgligt.. de har gjort hela spelkulturen till något så hemskt. Att forska och samla i ämnet skulle bara göra mig ännu mer nedstämd än jag redan så ofta är. Det värsta är ju hur många som blint följer GG utan att ens fatta hur vidrigt och rent utsagt elakt det är! De gapar fortfarande om att det inte alls handlar om att trakassera, förtrycka och tysta kvinnor, utom att det handlar om etik i spelbranschen! Det är så irriterande att behöva säga “Jaja, jag är bara arg på de som gör de dåliga sakerna, etik är ju bra.” Det är bara rent bullshit. Rent jävla stinkande bullshit.
Ingen kan väl fortfarande tro att det handlar om etik? Det hela började med att Zoe Quinn anklagades för att ha sex med en spelrecensent i utbyte mot en positiv recension – EN RECENSION SOM ALDRIG HAR EXISTERAT!
Och den etik de försvarar handlar bara om att skrämma kvinnor, som är onda nog att våga ha en åsikt, till tystnad. De kämpar så ihärdigt för att rent utav förstöra så många kvinnors trygghet och livsglädje att jag vet inte vad jag ska ta mig till! Jag vill alltid försöka se det goda även i hemska människor men GG har blivit så jävla genomruttet att det knappt ens känns verklighetstroget! Det känns som en överdriven antagonist i en saga, inga människor i verkligheten kan väl vara så fruktansvärt vidriga? Det fanns en tid då jag nästan kunde förmå mig att tro på att det fanns folk inom GG-rörelsen som faktiskt brydde sig om etik i spelbranschen men jag kan helt enkelt inte tro på det längre. Du måste vara en speciell sort blind och naiv för att kunna leva under den illusionen. Det hela påminner mig om en komedisketch. Nu är det inte helt nödvändigt, trots att sketchen handlar om nazister, att jag menar att GG bör liknas vid sådana. Därför är det bäst jag talar klarspråk; Jag tycker i allra högsta grad att GG kan liknas vid nazister. Så var det sagt.
Här kommer klippet, som jag dedicerar till de mytomspunna “ärliga killarna” inom GG.. om ni existerar. Må ni också ha ett uppvaknande snart. Kram!
Jag är verkligen det. Jag är så fruktansvärt besviken på mig själv. Jag fick det påpekat idag på twitter, mycket artigare än förtjänat, att mitt 14 månader gamla inlägg om mansdagen var problematiskt. Jag medgav att skämtet ‘Grattis, du har en penis’ inte var så roligt som jag kanske trott tidigare och kunde upplevas transfobiskt om någon trodde jag menade allvar och inte, ni vet, skojade. Vidare påpekades det att inlägget som följde den problematiska inledningen inte hjälpte i och med att det helt och hållet exkluderade transmän.
Jag tappade hakan. Jag behövde inte läsa inlägget igen för att veta att det var sant. Jag som varit så stolt över mitt fina välmenande inlägg hade utelämnat en av de mest utsatta gruppen män som finns! Och vad värre är, det hade redan påpekats en gång tidigare i kommentarerna och jag hade redan då totalt missat det! Jag betraktade “Inledningsskämtet” som i ett vakuum eftersom mina fina intentioner måste ju synas i följande inlägg, jag fattade inte alls hur jävla elakt allt blev i kombination. Jag var helt blind.
Jag vacklade och blev illamående. Jag är en vedervärdig hycklare. Här raljerar jag höger och vänster om hur hemska folk är som förtrycker och förminskar människor för vilka de är och så är jag precis likadan själv. Att skriva ett firande inlägg tillägnat män, inleda med ett transexkluderande skämt och sedan följa upp med ett transexkluderande inlägg, jag ser nu att kombinationen blir rent utav hatisk. Jag hade inte direkt haft en bra dag fram till dess heller, men att plötsligt se mig själv ur ett perspektiv där jag själv är allt jag hatar blev för mycket. Jag fick sätta mig ner på en bänk och samla mig. Jag kom på tanken att rätta till mitt misstag på nästa års mansdag men det är ju om tio månader! Nej, jag måste ventilera det här och nu.
Jag var en idiot. Nej, jag är en idiot. Jag uttryckte mig transfobiskt och förtryckte transmän utan att ens märka det förrän efter jag fått det påpekat två gånger. Jag kan bara hoppas att ni, mina fina vänner som är transmän samt alla andra som läste mitt inlägg kan förlåta mig.
Jag tog just bort ett stycke som skulle vara här som försökte förklara hur jag inte alls tänkte transfobiskt när jag skrev inlägget. Jag skrev om stycket flera gånger kunde inte få det att se ut som något annat än en billig ursäkt, kanske för att det var just var det var. Det stycket får utebli. Jag får stå mitt kast, jag gjorde fel och jag är ledsen. Jag kommer inte ändra det gamla inlägget förutom att jag kommer att lägga till en länk till detta inlägg. Jag vill inte sudda ut mitt misstag, jag vill lära mig av det. Jag lovar att jag ska inte göra något sådant igen, om ni ser mig kana in på liknande spår, snälla, säg till mig. Jag har varit sämst… men jag vill vara bättre.
Kram
Hen igen. Kön, läggning och trans. Jag måste bara ventilera lite. Jag är ju med i genusmaffian, sånt här kommer att komma upp. Deal with it. 😉
Det spelar ingen roll hur långt det känns som vi kommer ibland, det finns kvar en stor kluns med folk som helt enkelt inte låter de enklaste förklaringarna gå in. Hendebatten borde vara över, det är ju så enkelt. Att barn borde få utvecklas i en könsneutral miljö känns självklart. Jag hör dock idiotiska termer som “den där hengalna mamman som bara säger det är ett barn när de frågar pojke eller flicka?“. Folk som säger “Vad är det för fel med att affärer organiserar produkter enligt könskodade färger, det ÄR ju så!”. En av mina favoriter är fortfarande när jag blir beskylld för att vilja “tvinga på barnen könsneutralitet.” – Problemet med den borde ju vara rätt så jävla lätt att förstå. Könsneutrala miljöer för barn handlar om att befria barn från tvingade könsroller. Varför kan inte folk förstå att de själva är skyldiga till det som de beskyller oss för?
Okej, till poängen, den är ganska enkel, det här behöver inte vara ett lång inlägg. Förutom att använda ordet hen för att befria barn från betvingade könsroller så finns ju även frågan om transbarn. Att ett barn som har snopp kan vara en flicka och ett barn som har en snippa kan vara en pojke. Arga föräldrar kan ibland raljera om hur ett dagis som bejakar en transflickas identitet förvirrar deras egna barn. Här har dessa stackars föräldrar lärt sitt barn att alla som föds med snopp är pojkar och alla som föds med snippa är flickor och så kommer det hemska dagiset och förvirrar barnet! Fy skäms!
Ja, barn som har blivit indoktrinerade med skeva verklighetsuppfattningar kan lätt bli förvirrade av att konfronteras med verkligheten. Detta är inte verklighetens fel.
Det är ditt fel. Lär du ditt barn osanningar så är det du som orsakar förvirring när osanningarna avslöjas. Dumjävel!
Vi vet att det finns något som heter könsdysfori. Vi vet att människor kan vara trans. Vi vet att mänskligheten inte ryms inom de snäva ramarna du är van vid. Du kanske tycker den vetskapen är obekväm men att lära dina barn att något som finns inte finns och sedan kräva att verkligheten spelar med i din lögn är så monumentalt orimligt att jag blir tvungen att använda en animation för att få fram budskapet.
Någon sa nyligen såhär till mig; “Tänk om jag uppfostrar mitt barn könsneutralt och detta leder till att barnet mobbas och begår självmord, vem bär ansvaret då?”
Låt mig tänka.. MOBBARNA KANSKE!?
Eller föräldrarna som lärt sina barn att folk som inte följer könsstereotyper är lägre stående varelser och fritt fram att förtrycka?
Tänk om vi vänder på det? Tänk om du uppfostrar ditt barn till att vara en pojke och att allt flickigt är fel och flera år senare när barnet inser att hon faktiskt är en flicka men är nu så livrädd för både dig, sin förälder, och världen omkring sig att hon bara vågar välja mellan ständig hemlig misär eller självmord. – Eller så kunde du lärt ditt barn att hen är okej vem hen än är. Bara en tanke.
Om du absolut inte kan ta in allt det här får du helt enkelt vara ärlig och säga att du vägrar på grund av personliga skäl, inte för att vi inte förklarat det – det har vi. Världen skulle vara bättre om idioter kunde bli lite mer… trans-parenta. – YEEEEAAAAAAAAAH!
KRAM!
Idag, 20e November är Transgender Day of Remembrance, dagen vi uppmärksammar alla de människor som har jagats mördats på grund av att deras könstillhörighet inte stämde överens med den “fina” normen. Människor som under hela livet har fått leva under förtryck och hån, många blir av med sitt jobb och till med sin familj – detta om de ens har modet att berätta för sina nära om vem de verkligen är. Och så mördas de. Världen som ska ha blivit så fin sedan det där hemska andra världskriget när oskylda människor kunde offras för att de är av en “konstig” sort som andra människor inte är vana vid.
Men världen har inte blivit finare. Människor rangordnas fortfarande efter den där helvetes jävla skitnormen. “Var som genomsnittet eller förtjäna att dö.”
“Men jag har aldrig känt en transperson, den här dagen är inte relevant för mig.”
Jo det är den. Först och främst, hur kan du veta att du aldrig känt en transperson? Väldigt många lever sitt liv i hemlighet utan att någonsin berätta för en enda själ att de är transpersoner och det är inte konstigt när vi tänker på hur världen ser på, och behandlar dem. Och dessutom kvittar det om du känner en transperson eller inte, det blotta faktum att vi idag, 2014, fortfarande behandlar folk som skräp av helt idiotiska skäl. Gör inte detta dig rosenrasande? Varje transperson är en människa precis som du, vacker precis som du, har tankar, känslor och drömmar precis som du. Fast de lever i en värld där de lätt kan hatas utan egentlig anledning. Vi måste alla bli bättre än såhär.
Rannsaka dig själv, tycker du att transpersoner har rätt att leva ett värdigt liv utan hot om förföljelse, misshandel och mord?
Om nej, vänligen prata aldrig någonsin med mig igen.
Om ja, prata om det. Berätta för folk om denna dagen, om folk är rädda för saker som är för dem okända, se till att trans upphör att vara okänt. Prata om varför det är självklart att acceptera varje person för den vackra människa hen är, och framför allt agera om du bevittnar förtryck!
Så, ta några stunder idag och tänk. Tänk på alla människor som blivit mördade för att de ville vara sig själva. Tänk om de var du, eller din bästa vän, eller någon i din familj som kom ut som trans (det kan mycket väl vara så) och blev sönderslagna av hatfyllda idioter helt utan sans och reson.
Minns de människor detta redan har hänt och hjälp världen att nå den dagen då det aldrig händer igen.
Kram!
Jag tänkte faktiskt inte skriva om mansdagen idag, dels för att jag har ett ganska långsamt tempo på bloggen just nu men också för att jag inte kom på nåt mer att skriva än det jag skrev förra året så det kändes onödigt att upprepa mig. Jag ändrade mig nu i sista minuten efter att ha sett en hel del aktivitet på twitter som hånar eller rent utav hatar mansdagen av olika anledningar. Jag tycker det är tråkigt.
Jag förstår att många känner sig förtryckta av män och det finns folk som faktiskt har god anledning att vara arga på män, jag tycker ändå det är synd att medvetet förlöjliga mansdagen. Särskilt om en vill att kvinnodagen ska uppmärksammas positivt.
Det handlar inte om att bli antifeminist för en dag och acceptera mäns förtryck av kvinnor, det handlar om att ta en stund och tänka på saker som faktiskt drabbar män. Tycker du till exempel inte det är värt att skänka en tanke till unga män och pojkar vars olycka drivit dem till självmord? Det tycker jag.
Det blir inte ett lång inlägg, jag ville bara få detta sagt; jag vill att internet ska veta att alla inte hatar mansdagen. I övrigt vill jag bara upprepa att jag fortfarande tycker som jag tyckte för ett år sedan, läs det inlägget om du inte redan gjort det.
Kram!
Jag har ett så kallat guilty pleasure. Jag älskar när filmer och serier har starka, välskrivna kvinnliga karaktärer och stör mig när filmer exkluderar kvinnor för att..ja, bara för att. Jag blir glad när bra filmer klarar bechdeltestet trots att den ribban är satt väldigt lågt. Jag skäms dock lite för hur mycket jag gillar en gammal film vid namn Ghostbusters.
Tre män (senare fyra) i New York startar ett spökfångarföretag och hjälper kunder som besväras av övernaturligheter. Spökproblemet blir värre och värre och till slut är det upp till våra modiga herrar att rädda världen.
Haha okej, när jag skriver det så kortfattat låter det inte så intressant men den här filmen hade mycket charm. De tog ett koncept som skulle kunna ha varit skräck eller action och gjorde en komedi. Den är både spännande och rolig och det är tydligt att den är gjord med mycket kärlek. Tyvärr får den inga genus-poäng alls. Det finns två viktiga kvinnliga karaktärer, Dana (som spelas av underbara Sigourney Weaver) och Janine. Förstnämnda är filmens Damsell in Distress och sistnämnda är herrarnas sekreterare. Sedan tar den onda Gozer kvinnlig skepnad, men karaktären är könlös så hen kan knappast räknas som kvinnlig karaktär. Sååå.. Bechdeltestet gick ju inte så bra där.
Filmen fick en uppföljare, ett par tecknade serier och TV-spel och i åratal har fansen bett på bara knäna om ännu en uppföljare. Tidigare i år dog Harold Ramis, en av filmens huvudrollsinnehavare och manusförfattare och drömmen om en ny uppföljare dog med honom. Däremot kommer vi att få se en reboot! En ny film som tar tillbaka berättelsen till ruta ett och kan skapa en helt ny generation spökjägarfans! Nu kanske de till och med kan släppa in en och annan kvinnlig karaktär som kan göra annat än att räddas eller vara sekreterare? Svar: Ja, de nya spökjägarna är kvinnor! Alla huvudrollsinnehavarna som i originalet var 100% män är nu 100% kvinnor. Och varför inte? Varför är det så konstigt? Varför ska vi nöja oss med att få en grabbfilm som inte hatar kvinnor riktigt lika mycket som förr? Det här är ju helt awesome!
Paul Feig (Bridesmaids, the Heat) kommer att regissera och Katie Dippold (The Heat) är med och skriver manus, så vi kan vara ganska säkra på att kvinnorna inte enbart kommer att vara där för att sexualiseras. De flesta i orginalteamet är väldigt positivt inställda till idén. Självklart blir det mycket gnäll från fansen, det blir det alltid när en älskad serie ska rebootas men här kryper ju även de misogyna trollen fram. Här är en kommentar jag plockat från internet:
I wonder how the young people of today feel about the world around them… they have been indoctrinated heavily by toxic feminism… the whole thing is fishy as hell. you just know that there is some hidden agenda why the powers that be are choosing an all-female cast. the propaganda here in the us is too fucking “girl-power pro feminist man bashing”. females are spending the most money in this recession, and making this franchise all-female might make more money, but I’m sure as hell not going to see that shit.
Ja, eller hur. Att en film skulle ha kvinnliga spökjägare är det samma som “man bashing” men att kvinnor förr inte fått vara med är helt okej. Åhhh! Det finns miljoner saker att bena ut i den där kommentaren men jag bara… suck. Hela inlägget skulle kunna handla om hur vårt samhälle ser på blotta tanken att kvinnor skulle kunna tas på allvar men det vill jag inte prata om just nu. Dessutom är det väl ganska jävla uppenbart i alla fall?
Nej, det är bara att ignorera trollen. Det finns dock en liten hake. Många blir upprörda över reboots utan att vara sexistiskt betingade. Det går att vara orolig för att filmen blir dålig också. Jag hoppas verkligen att de lyckas med det här projektet, det är för mycket på spel, ett misslyckande skulle vara katastrofalt. Jag är dock optimistisk. Paul och Katie är duktiga på att berätta historier och de vet hur humor fungerar och jag har läst att de fokuserar på att bygga upp en läskig miljö.
Det är ju det som är poängen, det som gjorde orginalet så charmigt och gav filmen ett så roligt konstrast. Värden Ghostbusters utspelar sig i är läskig. Fruktansvärt läskig, det hela påminner om världen som beskrivs HP Lovecrafts berättelser, men in dundrar ett gäng vanliga människor som inte är superhjältar och beter sig.. mänskligt. De klantar sig, missuppfattar och låtsas att de har kontroll när de i själva verket är ute på djupt vatten. Jag ser fram emot den här filmen! Jag menar, en Ghostbusters utan sunkig kvinnosyn! Glad!
Kram!
PS. Eftersom inlägget handlade om spöken så tycker jag att jag gjorde helt rätt i att använda min bild på anden i glaset från ett av mina första inlägg. Hihi. Kram igen!
Oj vad irriterande. Person X skriver nåt kryptiskt gnälligt på facebook.. Och sedan ett till. Och sedan skriver folk banala peppigheter som styrkekramar, älskar dig och annat trams. Person Y tweetar om hur hemskt allt är utan någon form av kontext och återigen dyker dessa sifferhjärtan och gulliga smileys upp, förstår folk inte att det är uppmärksamheten de vill ha?
Okej jag borde sluta vara sarkastisk nu innan folk tror att jag menar allvar. Jag hör folk då och då klaga på andra människor som gör saker för att få uppmärksamhet. Det är en ganska vanlig grej att skriva ett något kryptiskt nedstämt meddelande i sociala medier i hopp om att någon ska kontakta en och prata lite om det. I media skämtas det en del om det och många säger att det är bäst att inte ge dem uppmärksamhet eftersom det är bara det de är ute efter i alla fall. Ursäkta, men va!? Den här personen behöver uppmärksamhet och därför ska vi undvika att ge hen uppmärksamhet? Vad är det här, elaka klubben? Du kanske inte vill ge dig in i det men du behöver faktiskt inte uppmana andra att frysa ut någon som känner sig ensam.
Jag har till och med hört detta argument om folk som skär sig i armarna. “De vill bara ha uppmärksamhet, strunta i dem.” Jag struntar vad ditt resonemang är. Vissa påstår att det inte är riktiga självmordsförsök, SO FUCKING WHAT!? Måste någon vara nära att dö på riktigt för att du ska bry dig lite om en människa som lider tillräckligt mycket för att fysiskt skada sin egen kropp? Finner du det så jobbigt att du inte vill ge dig in i det, det kan vara nån du bryr dig om eller någon som är en vän till någons kusin, oavsett din relation till personen så har du ingen god anledning att håna och nedvärdera hen. Personen mår tillräckligt dåligt för att skada sig själv eller ropa förtvivlat ut i sociala etern för lite omsorg, det minsta du kan göra är att inte göra det värre med flit. Det är väl för fan inte för mycket begärt?
Om du nedvärderar någon på din vänlista för att hen räcker ut en behövande hand så tror jag inte att du rimligen kan räkna dig själv som en vän till denna människa.
Så. Det var min ventilering. Ja, jag vet att jag själv varit skyldig till vissa behövande tweets ibland men vet du vad? I am not sorry! Det är inget fel i att be om hjälp, vare sig du kan göra det tydligt eller kryptiskt, du gör vad du förmår i situationen du befinner dig i. Sanna vänner och kännande människor kommer att lyssna. Såsom många som faktiskt har hjälpt mig när jag har behövt någon. <3<3<3
Kram!