Jag skriver viktiga saker. Det är sant!

Era ”frågor” besvarade!

neutralJag frågade twitter vad jag skulle skriva om. Jag sade i och för sig först till kvarn men jag tar med allihopa! Det blev inte så många så jag har tid. Tweetsen först då.

Assar Rullsgrus @a3rl3l föreslog ämnet;
1. Skäggfrisyrer som är gångbara idag.
och
2. Vad jag hoppas på med Mass Effect 4.

Min goda vän Madelene Mhanna @MadeleneMhanna föreslog att jag skulle skriva om;
3. ”Carpa” och varför en inte bör svänga sig med sånt.

Då kör vi.

1:
Det här blir lätt, jag är nämligen av den åsikten att skäggfrisyrer, precis som hår under armarna och på benen blir automatiskt gångbara så fort bäraren bestämmer sig för att de ska vara det. Om någon annan har något emot det kan de skriva ner sin klagan på en lapp, hänga upp den på sin vägg och låta den stanna där. Någon annanstans behövs den faktiskt inte.

chriimmmevector2inbwshine2:
Jag tackar ödmjukast för att du givit mig tillfälle att använda min Shepardrustning igen! Kram!
Vad jag hoppas på med Mass Effect 4.. Ja vi vet ju redan att det kommer att bli väldigt annorlunda från de tidigare spelen, helt nya settings och så vidare, och värst av allt, ingen Shepard. Snyft.
Jag litar på att vi får se mer an den underbara världen, kanske lite kvinnliga varianter av arterna, som Turians och Salarians och alla andra, jag vet att anledningen de angav för att de inte var med förut var att spara tid genom att slippa designa två kroppsformer för varje art men nu tycker jag de kan göra sig tid till det.
Jag hoppas även på att vi kanske får lite flashbacks och nyhetsklipp från Shepards gärningar som kan genereras från våra sparfiler. Kan bli kul att få höra om sina egna bravader liksom, särskilt med Jennifer Hale’s röst!
I övrigt hoppas jag verkligen att nästa spel fortsätter fokusera på karaktärscentrerat historieberättande och bjuder på välskrivna karaktärer som vi antingen älskar eller hatar med hela våra hjärtan och låter oss interagera med dem och bygga upp våra förhållande hur de än artar sig.

3:
Carpa… Ehhhm.. okej vet inte exakt vad det innebär, hittade flera definitioner men jag gör ett försök.

En definition är en mexikansk religiös teaterstil från 1920-talet. Tydligen hade de ofta återkommande stereotypa karaktärer såsom Indianen och Argbiggan. Låter både rasistisk och misogynt. Sväng er inte med sånt.

Carpa är även en förening som vänder sig till personer med en viss sorts cancer och deras anhöriga. Sväng er inte med sånt, för om ni gör det har ni cancer. Ha inte cancer. Jag tycker absolut inte ni ska ha cancer. Kram!

Gran Carpa Katedral.. låter religiöst. Sväng er inte med sånt. Säger sig självt.

Google visade upp lite bilder på Karpar också. De är fiskar, du kan inte andas under vattnet så dem ska du då rakt inte svänga dig med!
Hoppas en av dem i alla fall var rätt sorts carpa!
Det här var ju lite roligt. Hoppas ni tyckte det också. Säg till i så fall så kanske jag gör om det här någon gång! Kommentera här eller ställ en fråga till mig  på Ask.fm. Specificera gärna då att det är en bloggfråga.

Kram!

Hear me rawr!

giggleGissa vad jag har gjort! Jag har drömt! Okej, det kanske inte var så viktigt men jag tycker det är coolt att komma ihåg drömmar, speciellt när totalt fantastiska saker är inblandade. Visserligen hände inget speciellt storslaget i drömmen, det var liksom bara lite vardagligt slappande, det fantastiska var något helt annat;

Jag var ett lejon. Och ett tecknat lejon dessutom, som från Lejonkungen. Det fanns till och med en musikalisk känsla i luften, ingen musik i sig men vi ( det var en grupp lejon ) hade ett naturligt musikaliskt sätt att röra på oss, gå i rytm, eleganta dansliknande rörelser och så vidare. Riktigt roligt!

Sjöng gjorde vi egentligen inte heller, vi pratade inte ens. Vi liksom… rörde oss och lät mysigt mot varandra och det räckte för att vi skulle förstå precis vad den andra sa.

ponderVi förresten? Ja vi, jag minns inte riktigt vem som var vem men jag kände mig säker på att de andra lejonen var genus/feministbloggare och andra folk jag chattat om genus med på internet. Jag är ganska så säker på jag gned kinder med @Vänstertjej och hade ett litet ordlöst samtal med henne, många som kommenterat här på bloggen var med i gruppen. De flesta, nästan alla av er var honor oavsett vilket kön ni har i verkligheten, i drömmen verkade det dock inte som om någon av er hade något emot det. Det är ju trots allt så de flesta lejongrupper ser ut, 1-3 hanar och resten honor och ungar. Vår grupp hade bara en hanne, som var ledarhannen ( en av oss var tydligen ledarhona också men jag minns inte vem, det var i alla fall inte jag… Kanske @Vänstertjej. )

Vem var ledarhannen då? Här blir det lite flummigt, jag tror det skiftade faktiskt. Det känns som om det mest var Hannah som var honom, men ibland var det lite Moralfjant och då och då även Joanna ( som kommenterar här som Yellowbluetiger ibland. Men inatt var du lejon och inte tiger, f’låt ). Jag “pratade” en del med ledarhannen, och lite av det handlade lite om kontrasten att ni faktiskt var hane och inte hona, så vårt mänskliga förflutna var i minnet på nåt sätt, kanske vi var reinkarnerade med våra minnen intakta? Eller kanske drömmar inte behöver så mycket logik. Hur som helst var ni mysiga som lejonhane också. Om jag ska vara ärlig så är det sjukare att föreställa er tre som en person än att föreställa er med manligt kön. Men mysigt var det i alla fall! Vi var extremt mysiga djur allihop!

lerVad betydde drömmen egentligen? Behövde den betyda något? Jag tror den kan ha betytt att jag numera känner mig hemma i bloggosfären. Jag är inte längre en nykomling, jag vet att jag inte är lika bra som de flesta i kretsarna jag läser men jag känner mig som en del av en mysig grupp, kanske inte högt rankad men det gör inget. Jag trivs här så jag tänker stanna.

Kanske Hannah var ledarhanne för att hon är i mina ögon en av de stora, och det var hon som bokstavligen ledde in mig i bloggvärlden. Moralfjant, ja du kanske var det ibland för att jag uppskattar din direkta och självklara attityd, det känns ledaraktigt tycker jag. Och Joanna? Du bloggar kanske inte så mycket, men du kanske var ledarhanne för att du ibland spelar grabb i våra onlinerollspel 😉

Och nu har jag en anledning att använda denna gamla bilden! Jag har ju varit mycket i chattrum med teriantroper och folk som gillar djur och lejonkungen, någon ritade en gång den här som representation för den jag upplevdes som i de chatterna. Nej det är inte Nala, det är jag, så som konstnären uppfattade mig de chattrummen, och hon hade till och med sett bilder av mig och sa att hon tog med vissa ansiktsdrag. Så.. Får jag presentera min Internetgestalt från innan jag var det här lodjuret!

Purrerawwr

Nu vill jag att alla kommenterar! Har ni haft drömmar som denna? Eller helt andra drömmar? Drömmar är fantastiska, jag vill veta! Säg också vad ni tycker om min rawwr-gestalt.

Kram!

Trans… artistisk?

ponder2Vi ”goda människor” ser tolerans som något mycket viktigt. Tolerans för sexuella läggningar och könsidentiteter, att en stackars människa känner att hen föddes med fel sorts kropp är inte en god anledning att nedvärdera eller håna hennom… hennem? (Okej, det kanske är dags att sätta en böjning, jag röstar på hennom.)

Hur går detta till? Jag har svårt att tro att en mans själ kan födas i en kvinnas kropp, det är inte så lätt att tro på det om en redan är extremt skeptisk mot konceptet av en själ, och även om jag skulle acceptera själen måste jag också acceptera att en själ ska kunna ha en själslig penis… Svårt att svälja. (pun not intended, you pervert!) Kanske en flicka växer upp sina första år med ett försvagat band till sin mor och ett extra starkt band till sin far och fadern blir så mycket av en förebild att hon bygger sin självbild efter honom och hennes hjärna byggs upp för att leva ett vuxet liv som en man. Sen att den där jävla penisen vägrar växa ut och att det helt plötsligt dyker upp ett par ovälkommna bröst är ju bara taskigt. Personen i fråga kan mentalt vara en man, och då är det förmodligen jobbigt att ha en kvinnokropp. Och naturligtvis vice versa, människor som upplever sig själva som kvinnor trots att de har manskroppar.

Jag måste tillägga här att detta är EN spekulering till hur det kan gå till för VISSA, och påstår inte på något sätt att detta är hur alla transpersoner bli till. Det är inte riktigt det som är poängen.

Är du tolerant? Är du öppen och stolt över det? Var redo att öppnas ännu mer. Det är inte bara könet som kan vara fel.

Håller du till på internet har du säkert hört talas om Furrisar. Begreppet Furry är väldigt brett, men i grund och botten handlar det om folk som hellre velat vara djur än människor. Hos vissa är det en skoj verklighetsflykt och hos andra handlar det om sexuella fetisher men det finns en gren av dessa furries, en vars medlemmar generellt inte ser sig själva som furries alls även om furry-samhället ofta bestämt påstår att så är fallet.

Jag pratar om teriantroper. Furries brukar manifestera sig själva som tecknade tvåbenta djur, (Sluta dra förhastade slutsatser om mig, jag kommer till det senare! Fnys!) medan teriantroper brukar ha en mer naturalistisk syn på sin ”själsliga” kropp. Jag kom på tanken att skriva om det här när jag druttade in på en blogg om koppelpromenader. ( länk här )

snortleMänniskor som vill vara hundar, eller närmare bestämt husdjur, kan bestämma möten där de turas om och… rastar varandra. Med koppel, tricks och godis och ”Vem är en fin hund!? Ja vem är en fin hund!?” – Jag skriver inte detta för att döma eller förlöjliga, men jag måste ju tyvärr erkänna att från ett utanför-perspektiv låter det här som ett jätteroligt skämt. Försök att inte skratta åt dem dock. Jag förstår de som behöver sådant här, de känner sig inte hemma i sin livssituation, de har ett behov av att uppleva ett djurs liv och uppnår lycka genom detta beteende. Vem fan är jag att vilja ta det från dem? Jag är bekant med furrisar och teriantroper och har själv historia inom den kulturen, även om jag aldrig har varit så djupt inne i den som folk jag läser om. Jag kommer ihåg när jag var extremt ung, och såg en dokumentär om lejon, som fokuserade på lejonens familjestrukturer, och deras förmåga att knyta emotionella band. Jag minns att detta i kontrast till ett familjeliv av konstanta gräl och tårar lät som ett bättre liv än det jag för tillfället levde med och jag utvecklade en vilja att vara del i en lejonfamilj. Jag har under vissa nätter drömt att jag var ett djur och minns dessa drömmar som extremt mysiga, jag blir alltid glad och får myskänsla av gulliga bilder på lejon, speciellt i familjesituationer, och Christian the lion får mig att smälta helt och hållet, men det är jag i och för sig inte ensam om. Men kom igen, lejonmamma med lejonunge, finns det en mysigare syn? Jag kommer ihåg när jag berättade för Hannah att jag vill vara en lejonmamma – varpå hon svarade ”Jamen det betyder ju att du vill bli knullad av ett lejon.” vilket.. kanske inte var exakt så jag hade tänkt, (inte minst för att lejonpenisar är taggiga och extremt smärtsamma) men hon har väl en poäng. Det är ingenting jag kan vara. Och jag är ganska nöjd med livet ändå, jag kan nöja med mig med drömmar och fantasier om att vara del av en lejonfamilj.

Det finns dock folk som vill ha lite mer än fantasier, och önskar att det var möjligt att fysiskt kunna förvandlas till ett djur, även om de är fullt medvetna om att det inte går att uppnå. Hon som skriver bloggen jag länkade till ser sig själv som en varg i människokropp. Inte bara känner hon sig som en varg, hon har till och med upplevt fantomlemmar som nos och svans. I hennes blogg finns inlägg som beskriver hur det är att vara en teriantrop och vissa inlägg är bara jättemysiga och jag vill bara krama henne men i andra inlägg påminns jag om hur jävlig världen kan vara, och hur folk ofta behandlar människor som är annorlunda. Jag tycker ni kan gå till hennes blogg för intressant läsning ( länk ), och för att visa stöd. Jag tycker det är underbart att människor som Suistar finns, och jag tycker inte de på något sätt förtjänar mindre tolerans och respekt än en människa som är transsexuell. Faktiskt. Ni håller väl med?

miniskirt3Jag skulle kanske också kunna räknas som en Furris. (Haha Furris-Purris!) Jag tänker på min historia inom teriantropi och, som du säkert velat påpeka under hela detta inlägg, min lodjurspersonifiering här på bloggen. Just den är faktiskt annorlunda, jag har förklarat i kommentarer och annat att min representation här är baserad på en karaktär från ett rollspel, som inte jag valde utan som slumpades fram via tärningar och tabeller… Ni kanske har en poäng ändå, nu har jag vuxit ihop med den karaktären så mycket att jag känner mig helt och hållet hemma i den personifieringen och nästan upplever det som mitt utseende när jag skriver, och sådan spontan inlevelse i en ”maskot” som självbild kanske inte hade varit möjlig om jag inte hade anlag för trans..artism? Eller vad tusan det nu heter.

Så… Hug a furry! We’re soft! ^^

Kram

My Little Bronies

lerJag har haft ett sådant här inlägg i tankarna sedan starten, något jag kunde ta upp någon gång när det kändes rätt. Det är ju kul och trevligt ämne och nu har något hänt som får mig att tycka att nu är det dags.

Kommer ni ihåg Tara Strong? Hon som har en fin Badonkadonk, som förklarades i mitt tidigare inlägg? (Och som favoriserat ett av mina tweets? Yaaaay!)

Dessutom har de flesta av er säkert redan läst ihjäl er på näthatet så här kommer något annat, kanske inte nytt, men det tål att sägas och idag finns det skäl att dra uppmärksamhet till det. Så här kommer det, komplett med regnbågar, hjärtan och söta små kaniner som heter Angelbunny.

Mina damer, herrar och hennar, låt mig presentera för er:

mlpcharsMy Little Pony: Friendship is magic (klicka för större bild)

ohjoyLauren Faust, kvinnan bakom the Powerpuff Girls producerade 2010 en omstart på en serie hon själv såg på när hon var liten. Detta blev den fjärde generationen av My Little Pony, en show de flesta idag åtminstone sett någon inkarnation av.  Lauren som är känd för att ta med fräscha nya idéer vart hon än går har lyckats göra något riktigt speciellt här. Jag ska försöka att inte bli för långdragen, det mesta jag har att säga har sagts flera gånger om över hela internet, men en sak måste jag få säga; Det här är en riktigt bra show. Inte bra för att vara tecknat, inte bra för att vara ett barnprogram, inte bra för att vara en tjejshow, den är en bra show helt enkelt. Bra bra bra bra bra.

Varför är showen bra? Det finns många anledningar, men jag vill fokusera på en specifik sak, så jag skyndar mig igenom det vanliga.

explainSerien är välskriven, karaktärerna är välutvecklade och avsnitten är karaktärsdrivna med god humor, god moral, fina budskap och ansvarsfullt berättande. Rösterna är fenomenala och karaktärernas personlighet kommer till liv som om de verkligen finns på riktigt och blir dina vänner. Animationen är dynamisk har har näst intill ofelbar tajming. Musiken är mysig, kreativ och otroligt sofistikerad, en och annan hyllning till Sondheim var en trevlig överraskning.  – Att showen skulle vara för små tjejer är absurt. En bra show är en bra show, och har ingen åldergräns. Människor kan relatera till välskrivna karaktärer, vi tycker om välskrivna historier, det här fungerar för alla åldrar. Och varför ska det vara enbart för tjejer? För att det handlar om ponnyer?  För att huvudkaraktärerna är kvinnliga? Störtlöjligt, varför skulle pojkar inte kunna relatera till flickor, eller män inte kunna relatera till kvinnor? Jag vet, jag vet, det är tabu för en man att kunna relatera till en kvinna, detta är en gammal och dammig tradition som vi är färdiga med och som är redo för soptippen.  Seriöst, släng bort den nu. Lauren Faust har skapat något som har fått otroliga antal killar och män att öppna upp och släppa in dessa ponnytjejer i sina hjärtan, och låta sig själva uppleva deras känslor och dela deras liv. Det är fint! Det är vackert! 

Så.. ordet Brony, kom först att betyda ”fans av my little pony som råkar ha manligt kön” men har numera blivit en mer genussmart titel och referrerar till alla fans av showen, eller åtminstone alla som är tonåringar eller äldre. Bronykulturen är enorm, kreativ och hur mysig som helst.

Jag tänkte förklara storyn och karaktärerna, men jag vill inte tjata. Det finns en video på engelska som förklarar och analyserar detta ganska väl, ni kan se den här, (EDIT videon kanske inte fungerar längre, eller så är det tillfälligt… sorry) eller så kan ni ju bara se showen! Ni kommer inte att ångra er, den är riktigt riktigt mysig och rolig! Hur kasst humör jag än är på, så kan dessa underbara karaktärer få mig att le!

Jag hade dock något annat att säga också. Skaparna av serien älskar bronies och har stor respekt för sin publik. De drog igång ett ganska stort projekt att göra en dokumentär om sina bronies , helt utan budget, pengarna kom från egen ficka och donationer, med alla fans så kommer de ju så klart tjäna tillbaka det som spenderats. Dokumentären måste ju hålla hög standard, med genuin animation och originalröster. Den släpptes för ett tag sedan och trots att jag är mycket fattig köpte jag den direkt för 13 dollar, en dryg hundring, eller kanske strax under. Nu visar det sig att den har piratkopierats höger och vänster, och jag har en sak att säga. Skärpning!

Jag är inte oskyldig, jag har piratkopierat i mina dagar, storfilmer som inte kommit ut än, filmer jag är tveksam över men vill se innan jag spenderar pengar men jag gör faktiskt en poäng att betala för saker jag tycker om och bryr mig om. Nu är det ännu mer, det här handlar om en film som skaparna har gjort av kärlek till sina fans utan studiopengar, att ladda hem den här filmen gratis är ingen näve åt det onda systemet, det handlar inte om samma pengar som en ny köpfilm kostar, även fattiga människor har faktiskt råd med det här.

Purrie Stargeek2Tycker ni om My Little Pony så vet du att du vill se den här. Det har pratats på twitter om besvikelse över att denna kärlekshandling har besvarats med en sån brist på respekt.

Så snälla, snälla, snälla, om du gillar showen, är nyfiken på showen, respekterar att dessa konstnärers interaktion med sina fans, eller helt enkelt bara vill göra mig glad gå till den här sajten och köp filmen Bronies. Gör ni detta kommer jag älska er ännu mer än jag redan gör! Och jag lovar, det är en fin film! Jättefin! Sprid gärna information om filmen och påpeka att den inte har studiopengar så de förtjänar verkligen en betalande publik.

… så, vilken är er favoritponny? Vilken ponny tycker ni jag är mest lik, personlighetsmässigt alltså?

(PS, Ponnyversion av mig skapades på den här sajten, skapa gärna egna och dela med er! Detta alternativa jag heter förresten Purrie Stargeek, trevlig att råkas!)

Kram och hoofbump!

Är vi onda?

sadvectorVi är alla djur. Jag menar inte bara att vi alla kan representeras av söta lodjur på internet, jag menar att människan är ett djur. De flesta djur kan inte vara onda eftersom ondska inte är del av deras förståelse, utan något vi har hittat på för att sätta ord på en tanke eller känsla vi har utvecklat som art. Det handlar väl mer eller mindre om moral, något som vissa religioner tycker om att påstå att vi får från ett högre väsen eller andra mytologiska källor men som så vitt vi kan förstå är något som naturligt utvecklas hos många arter men på olika sätt. Evolutionen driver oss åt det hållet som verkar ge oss bäst odds vad det gäller överlevnad och fortplantning så det är inte konstigt att i stort sett alla levande varelser i världen just nu är varelser som verkar vilja överleva och fortplanta sig. De som hade anlag för att sakna denna drift var helt enkelt inte lika bra på att föra sina gener vidare som de som inte saknade den.

Vi vill alltså överleva och fortplanta oss men det är inte allt vi vill, vi vill egentligen ganska mycket och ett sätt att göra det mer troligt att få det vi vill är att försöka skapa en värld där dessa saker sker naturligt. Du lever i en flock och du skulle gärna vilja bli beskyddad; du beskyddar andra och andra beskyddar dig. Visste ni att pirayor inte äter andra pirayor? Kanske för att om de gjorde det skulle de kanske inte överlevt så de drag som kan ha funnits för det dog ut. Är du en piraya som lever bland pirayor så vill du förmodligen inte att pirayor äter pirayor för då kan en piraya äta upp dig. Evolutionen har alltså lett oss att utveckla något som vi har kommit att kalla empati.

Vi kan se på en människa, eller annan varelse som lider, och vår empati låter oss uppleva vad den andra människan upplever och vi känner att usch vad otrevligt det var! Jag vill aldrig känna så själv men om jag gör det vill jag att någon hjälper mig. Där har vi en drift att hjälpa andra, för att i en värld där behövande får hjälp, kan du få hjälp om du blir behövande. Det här kan tänkas vara ett cynisk sätt att se på det, men kom ihåg att det var en analys från utsidan, från insidan är vad vi upplever en vacker känsla, något som ger oss förmågan att leva tillsammans som människor och förstå varandras svårheter och vilja hjälpa varandra. Empati har blivit en av våra viktigaste egenskaper.

Nu har vi utvecklats så långt att vi kan se och analysera vår egen utveckling, vilket är ganska imponerande. Vissa påstår att vår framtida evolution nu är rubbad eftersom vi numera har ett annat sätt att se på överlevnad och fortplantning, och även de svaga får överleva och fortplanta sig. Detta är bra, och verkar vara ett naturligt steg i en evolution som drivit på empati – men vad kommer sen? Kommer vår utveckling byta håll? Måste vi ta tag i den själva med vetenskap? Jag har ingen aning. Men jag är orolig.

Jag tänker på saker som debatten om näthat som cirkulerar på nätet just nu, som har en ny ful twist som Bliondinbella påpekar här, folk spyr ut näthat på en video emot näthat! Jag tänker på tråkigheterna jag länkade till i det här inlägget (sjuka kommentarer om våldtäkt). Jag tänker främlingsfientliga Svenskar som kan hata en invandrande granne som är flykting, bara för att ha flyttat in i närheten, utan att skänka en tanke till att den här personen kanske just har kommit från ett krigshärjat land och just har begravt ett ben och två fingrar för att det var det enda de kunde hitta av hens familj efter bomben, nej hen är invandrare och kommer därför bara leva av bidrag och snatteri och förmodligen lite vandalisering också. Sedan att hen lär sig Svenska, skaffar jobb och beter sig exemplariskt är ingen ursäkt, grannhat ska hen få ta emot i alla fall.

Tror ni denna hypotetiska svensken skulle ändra sin uppfattning om hen fick reda på grannens historia och situation? Jag vill gärna tro det, och det finns säkert de som skulle det. Men jag blir alltmer ledsen när jag ser kommentarer ute i sociala media och andra ställen, som tyder på motsatsen. Jag blir ledsen när fler och fler svenskar visar stöd för SverieDemokraterna som gång på gång demonstrerar främlingsfientlighet och misogyni. Var är empatin? Har folk förlorat förmågan att känna vad andra känner? Kan en rik verkligen idka för lägre skatter genom sänkta bidrag, eftersom fattigdom inte verkar så farlig – för den som ej är fattig. Sjukledighet för arbetsskadade låter som lathet för de som inte lever med en allvarlig arbetsskada. Vad är det som händer med oss?

Jag såg på filmen Wreck-It-Ralph idag, en animerad komedi med TV-spelstema som kanske inte bör tas lika seriöst som en tragedi som Les Misérables, men alltså, jag fällde ett par tårar även för Ralph i den här filmen. Och Vanellope… Och Sergeant Calhoun (som jag tänker se som en hyllning till underbara Commander Jane Shepard). Vi fick se dem i svåra tider och jag upplevde deras sorg, jag blev ledsen för deras skull. Om vissa av oss kan känna av sorgen i en tecknad figurs hjärta, hur kan det vara så att det finns killar som påstår att det inte är våldtäkt om tjejen sover? Att det är ok för en kille att väcka en tjej med vaginal penetration? Här är ju kopplingen inte ens så svår att göra, skulle de tycka det var lika ok om de själva väcktes av att få en jättedildo uppkörd i röven? Tror fanimej inte det du! Men på något sätt är det okej att spy sån här galla över hela internet.

Vissa tror att det handlar om att internet känns opersonligt och anonymt och folk inte menar det så på riktigt. Men jag har en skrämmande misstanke att internet är som alkohol. Vi vet att vi har tankar och känslor vi måste dölja för att de inte är acceptabla i samhället. När vi blir fulla så tappar vi lite av den självbehärskning som hindrar oss från att avslöja dessa inre hemligheter.  In Vino Veritas – I vinet, sanning”

Alkohol fabricerar inte fejk-åsikter, det släpper bara fram åsikter vi försöker dölja. När vi sitter ensamma i vårt rum med en dator så känner vi oss inte iakttagna och vi kan snabbt trycka ut saker innan vi hunnit tänka, vi blir övermodiga och sanningen kommer ut. Det gäller även folk som svarar, de ser en tanke de känner igen, och om människor med sådana undertryckta åsikter ser en grupp där alla har samma åsikt börjar de uppleva en ny norm, en värld där dessa hemskheter kan frodas och spridas från mun till, hör upp alla, det är ok att behandla kvinnor som skit, det finns fler som tycker det!

cryingMen vart har all empati tagit vägen? Är den undertryckt? Ersatt av något annat? Är folk bara avtrubbade? Jag vet ärligt talat inte! Jag vill tro att alla som skrivit kommentarer som de jag talat om, vaknar upp en morgon och läser sina verk och tänker ”herregud! Vad har jag skrivit egentligen!?” och plötsligt känner skam över det, och får en smak av den rädsla och förnedring hen har utsatt folk för. Se bara videon med näthatet, det fanns ju riktiga hot där! Saker som kan göra en människa rädd för att lämna sitt hem, saker som kan totalt förgöra ens livskvalité! Hur kan de leva med sig själva?

Jag sa att jag skulle försöka lägga dagens tema på en kudde så det inte blir så hårt och det har jag gjort.. men det blev ändå ganska hårt. Och tungt. Jag kan ju bara säga att jag vet att det finns folk som fortfarande har empati. Jag har vänner som är underbara och inte vill annat än väl för andra människor och det är jag tacksam för men bristen på empati blir ändå mer och mer tydlig i Sverige. Hur ska vi göra? Vad kan förändra detta? Ska vi bara försöka leka Jesus och leda med gott exempel, vända andra kinden till? Jag vet inte. Ge gärna förslag. Nu behöver jag en kram igen.

Här får ni en i alla fall. Tack för att ni läser mig. Kram

Badonkadonk & KRAM

giggleAv alla synonymer och slang-ord för rumpan så måste det amerikanska Badonkadonk vara det bästa. Säg det fem gånger snabbt, jag är allvarlig, nu innan du läser vidare säg ordet badonkadonk högt och ljudligt fem gånger; det är ett jätteroligt ord!

tarasparkleJag hur funnits på twitter ett tag, men inte varit så aktiv. Det har varit för mycket som händer så fort, jag har inte kännt mig sugen på att hänga med men nu är jag tillbaka, med ett nytt konto, för mitt nya bloggarliv, jag är nu @purrestweets och såg just ett tweet från @tarastrong. Tara Strong är en röstskådespelare och sångare som bland mycket annat jobbar med Lauren Faust’s My Little Pony: Friendship is magic. Hur fantastisk den serien är får jag ta i ett annat inlägg, Tara gör i alla fall rösten till bland annat seriens centerfigur, Twilight Sparkle. hur som helst, jag följer alltså denna söta ponny på twitter och fick nyss se detta:

May i remind everypony this still exists.? xD (Videolänk) good lord, do NOT show this 2 anyone

Länken leder till videon nedan.

Jag vet inte hur seriös hon var om det där att inte visa den för någon, hon lade ju faktiskt ut länken på twitter. Det är dessutom en riktigt grym låt! Jag vill gratulera Tara Strong och hennes Badonkadonk för att ha fått mottaga en sådan eminent hyllning från sina bronys. *applåderar*

Det var en sak till jag ville säga idag. Något jag har pratat och kommenterat om på sistone, och som Moraljant just bloggade om; varför ser så många människor som är så awesome ner på sig själva hela tiden? Jag tänker dra igång projekt: K.R.A.M. (Klart Riktigt Awesome Människor, tänk vilken tur att det skulle bli en sån förkortning, det var ju inte alls planerat XD)

Jag tänker då och då slumpa fram en bloggare jag brukar läsa, och skriva lite om varför jag tycker just denna bloggare är awesome, och lite hur jag upplever personen i fråga. Det kanske bara är jag som tycker bekräftelse är mysigt men som sagt, var den människa du vill möta i världen. Det var inte exakt så citatet gick men jag blev faktist nöjd med det… Det får bli mitt citat!

Var den människa du vill möta i världen – Purre

Jag tar väl och börjar med Moralfjant eftersom hennes inlägg var vad som fick mig att ta beslutet att göra det här. Så nu ska jag beskriva hur jag upplever Moralfjant, jag kan ha fel men det är min uppfattning jag beskriver här.

micanrainbowdashMoralfjant AKA Mican är en frispråkig tjej som ogillar påträngande normer och drar sig inte för att ryta till åt någon eller något som är jävligt och kommer fram och jävlar sig. Hon har starka åsikter och bryr sig väldigt mycket om kvinnofrågor men inte så till den grad att det kommer till bekostnad av mansfrågorna. Hon bryr sig om människor helt enkelt, och detta gör att en släng av uppkäftighet blir charmigt och uppmuntrande till skillnad från irriterande och avskyvärd som det kunde ha blivit om hon bara satt på en sida och skrek åt den andra.

Nej hon är inte skrikig, men hon har en nyttig ”In Your Face”-attityd som jag ibland önskar jag hade mer av. Ja, det är ett bra ord att beskriva Mican med. Attityd. Om hon var en Ponny skulle hon vara Rainbow Dash. Hon bloggar ganska regelbundet med många korta men ändå tänkvärda inlägg, så det blir sällan en lång syssla att gå in på hennes blogg, vilket ofta kan uppskattas i ett samhälle där tid kan vara så dyrbar.

Slutsats: Mican är en helt Klart Riktigt Awesome Människa; K.R.A.M.

 

Jag tar nog två K.R.A.M i veckan. Nästa blir till Hannah Lemoine, det är ju på grund av henne som jag bloggar över huvet taget, efter det låter jag en tärning bestämma vem som ska skrivas om.

Hmmm.. två ponnyer i ett inlägg, och det handlade inte ens om My Little Pony… nåväl. Vad tycker ni om mitt initiativ?

Kram på er!