Vi “goda människor” ser tolerans som något mycket viktigt. Tolerans för sexuella läggningar och könsidentiteter, att en stackars människa känner att hen föddes med fel sorts kropp är inte en god anledning att nedvärdera eller håna hennom… hennem? (Okej, det kanske är dags att sätta en böjning, jag röstar på hennom.)
Hur går detta till? Jag har svårt att tro att en mans själ kan födas i en kvinnas kropp, det är inte så lätt att tro på det om en redan är extremt skeptisk mot konceptet av en själ, och även om jag skulle acceptera själen måste jag också acceptera att en själ ska kunna ha en själslig penis… Svårt att svälja. (pun not intended, you pervert!) Kanske en flicka växer upp sina första år med ett försvagat band till sin mor och ett extra starkt band till sin far och fadern blir så mycket av en förebild att hon bygger sin självbild efter honom och hennes hjärna byggs upp för att leva ett vuxet liv som en man. Sen att den där jävla penisen vägrar växa ut och att det helt plötsligt dyker upp ett par ovälkommna bröst är ju bara taskigt. Personen i fråga kan mentalt vara en man, och då är det förmodligen jobbigt att ha en kvinnokropp. Och naturligtvis vice versa, människor som upplever sig själva som kvinnor trots att de har manskroppar.
Jag måste tillägga här att detta är EN spekulering till hur det kan gå till för VISSA, och påstår inte på något sätt att detta är hur alla transpersoner bli till. Det är inte riktigt det som är poängen.
Är du tolerant? Är du öppen och stolt över det? Var redo att öppnas ännu mer. Det är inte bara könet som kan vara fel.
Håller du till på internet har du säkert hört talas om Furrisar. Begreppet Furry är väldigt brett, men i grund och botten handlar det om folk som hellre velat vara djur än människor. Hos vissa är det en skoj verklighetsflykt och hos andra handlar det om sexuella fetisher men det finns en gren av dessa furries, en vars medlemmar generellt inte ser sig själva som furries alls även om furry-samhället ofta bestämt påstår att så är fallet.
Jag pratar om teriantroper. Furries brukar manifestera sig själva som tecknade tvåbenta djur, (Sluta dra förhastade slutsatser om mig, jag kommer till det senare! Fnys!) medan teriantroper brukar ha en mer naturalistisk syn på sin “själsliga” kropp. Jag kom på tanken att skriva om det här när jag druttade in på en blogg om koppelpromenader. ( länk här )
Människor som vill vara hundar, eller närmare bestämt husdjur, kan bestämma möten där de turas om och… rastar varandra. Med koppel, tricks och godis och “Vem är en fin hund!? Ja vem är en fin hund!?” – Jag skriver inte detta för att döma eller förlöjliga, men jag måste ju tyvärr erkänna att från ett utanför-perspektiv låter det här som ett jätteroligt skämt. Försök att inte skratta åt dem dock. Jag förstår de som behöver sådant här, de känner sig inte hemma i sin livssituation, de har ett behov av att uppleva ett djurs liv och uppnår lycka genom detta beteende. Vem fan är jag att vilja ta det från dem? Jag är bekant med furrisar och teriantroper och har själv historia inom den kulturen, även om jag aldrig har varit så djupt inne i den som folk jag läser om. Jag kommer ihåg när jag var extremt ung, och såg en dokumentär om lejon, som fokuserade på lejonens familjestrukturer, och deras förmåga att knyta emotionella band. Jag minns att detta i kontrast till ett familjeliv av konstanta gräl och tårar lät som ett bättre liv än det jag för tillfället levde med och jag utvecklade en vilja att vara del i en lejonfamilj. Jag har under vissa nätter drömt att jag var ett djur och minns dessa drömmar som extremt mysiga, jag blir alltid glad och får myskänsla av gulliga bilder på lejon, speciellt i familjesituationer, och Christian the lion får mig att smälta helt och hållet, men det är jag i och för sig inte ensam om. Men kom igen, lejonmamma med lejonunge, finns det en mysigare syn? Jag kommer ihåg när jag berättade för Hannah att jag vill vara en lejonmamma – varpå hon svarade “Jamen det betyder ju att du vill bli knullad av ett lejon.” vilket.. kanske inte var exakt så jag hade tänkt, (inte minst för att lejonpenisar är taggiga och extremt smärtsamma) men hon har väl en poäng. Det är ingenting jag kan vara. Och jag är ganska nöjd med livet ändå, jag kan nöja med mig med drömmar och fantasier om att vara del av en lejonfamilj.
Det finns dock folk som vill ha lite mer än fantasier, och önskar att det var möjligt att fysiskt kunna förvandlas till ett djur, även om de är fullt medvetna om att det inte går att uppnå. Hon som skriver bloggen jag länkade till ser sig själv som en varg i människokropp. Inte bara känner hon sig som en varg, hon har till och med upplevt fantomlemmar som nos och svans. I hennes blogg finns inlägg som beskriver hur det är att vara en teriantrop och vissa inlägg är bara jättemysiga och jag vill bara krama henne men i andra inlägg påminns jag om hur jävlig världen kan vara, och hur folk ofta behandlar människor som är annorlunda. Jag tycker ni kan gå till hennes blogg för intressant läsning ( länk ), och för att visa stöd. Jag tycker det är underbart att människor som Suistar finns, och jag tycker inte de på något sätt förtjänar mindre tolerans och respekt än en människa som är transsexuell. Faktiskt. Ni håller väl med?
Jag skulle kanske också kunna räknas som en Furris. (Haha Furris-Purris!) Jag tänker på min historia inom teriantropi och, som du säkert velat påpeka under hela detta inlägg, min lodjurspersonifiering här på bloggen. Just den är faktiskt annorlunda, jag har förklarat i kommentarer och annat att min representation här är baserad på en karaktär från ett rollspel, som inte jag valde utan som slumpades fram via tärningar och tabeller… Ni kanske har en poäng ändå, nu har jag vuxit ihop med den karaktären så mycket att jag känner mig helt och hållet hemma i den personifieringen och nästan upplever det som mitt utseende när jag skriver, och sådan spontan inlevelse i en “maskot” som självbild kanske inte hade varit möjlig om jag inte hade anlag för trans..artism? Eller vad tusan det nu heter.
Så… Hug a furry! We’re soft! ^^
Kram
