Jag skriver viktiga saker. Det är sant!

Jag är sämst

sadvectorJag är verkligen det. Jag är så fruktansvärt besviken på mig själv. Jag fick det påpekat idag på twitter, mycket artigare än förtjänat, att mitt 14 månader gamla inlägg om mansdagen var problematiskt. Jag medgav att skämtet ‘Grattis, du har en penis’ inte var så roligt som jag kanske trott tidigare och kunde upplevas transfobiskt om någon trodde jag menade allvar och inte, ni vet, skojade. Vidare påpekades det att inlägget som följde den problematiska inledningen inte hjälpte i och med att det helt och hållet exkluderade transmän.

whoaJag tappade hakan. Jag behövde inte läsa inlägget igen för att veta att det var sant. Jag som varit så stolt över mitt fina välmenande inlägg hade utelämnat en av de mest utsatta gruppen män som finns! Och vad värre är, det hade redan påpekats en gång tidigare i kommentarerna och jag hade redan då totalt missat det! Jag betraktade ”Inledningsskämtet” som i ett vakuum eftersom mina fina intentioner måste ju synas i följande inlägg, jag fattade inte alls hur jävla elakt allt blev i kombination. Jag var helt blind.

Jag vacklade och blev illamående. Jag är en vedervärdig hycklare. Här raljerar jag höger och vänster om hur hemska folk är som förtrycker och förminskar människor för vilka de är och så är jag precis likadan själv. Att skriva ett firande inlägg tillägnat män, inleda med ett transexkluderande skämt och sedan följa upp med ett transexkluderande inlägg, jag ser nu att kombinationen blir rent utav hatisk. Jag hade inte direkt haft en bra dag fram till dess heller, men att plötsligt se mig själv ur ett perspektiv där jag själv är allt jag hatar blev för mycket. Jag fick sätta mig ner på en bänk och samla mig. Jag kom på tanken att rätta till mitt misstag på nästa års mansdag men det är ju om tio månader! Nej, jag måste ventilera det här och nu.

Jag var en idiot. Nej, jag är en idiot. Jag uttryckte mig transfobiskt och förtryckte transmän utan att ens märka det förrän efter jag fått det påpekat två gånger. Jag kan bara hoppas att ni, mina fina vänner som är transmän samt alla andra som läste mitt inlägg kan förlåta mig.

Jag tog just bort ett stycke som skulle vara här som försökte förklara hur jag inte alls tänkte transfobiskt när jag skrev inlägget. Jag skrev om stycket flera gånger kunde inte få det att se ut som något annat än en billig ursäkt, kanske för att det var just var det var. Det stycket får utebli. Jag får stå mitt kast, jag gjorde fel och jag är ledsen. Jag kommer inte ändra det gamla inlägget förutom att jag kommer att lägga till en länk till detta inlägg. Jag vill inte sudda ut mitt misstag, jag vill lära mig av det. Jag lovar att jag ska inte göra något sådant igen, om ni ser mig kana in på liknande spår, snälla, säg till mig. Jag har varit sämst… men jag vill vara bättre.

Kram

Att stiga från askan

sadvectorNu är jag tillbaka efter ytterligare en dvala. Har haft en period med många sysslor men det är inte enda anledningen jag inte har skrivit på länge. De få lediga stunder jag har haft på ett bra tag nu har jag utstått en form av nedstämdhet som dödat min inspiration för att vara kreativ. En del av problemet var det kommande valet, mycket har stått på spel och många mindre trevliga sidor har blommat upp hos många människor. Jag sade till mig själv att bara valet är klart kan jag börja återhämta min glöd. Det känns inte så nu dock. Det känns som om någon igår hällde vatten på den lilla biten glöd som fanns kvar. Sverigedemokraterna gjorde enorma framsteg och Feministiskt Initiativ som inte bara hade gett mig hopp, utan varit allas bästa försvar mot SD kom inte in i Riksdagen. Så nu har vi ett främlingsfientligt och antifeministiskt parti med en enorm outmanad vågmästarroll, en svag vänsterregering som tydligen inte kommer få någon hjälp från högern vad det gäller bekämpandet av SD. Inget ser ljusare ut idag än igår. Det är svårt att se inspirationen komma tillbaka inom en nära framtid.

Varför skriver jag det här då? Utan inspiration? Ja, kanske är det terapi. Nej, jag vet varför. Jag vet faktiskt att bakom all svart sorg jag känner just nu döljer sig en positiv framtid. Den är bara väldigt svår att se eftersom det ljusa är långsiktig och nuet är nattsvart. Jag vet att bra saker är på uppgång och i och med att jag skriver här vill jag få mig själv att faktiskt inse detta och ta det till hjärtat!

rosie2Seriöst! SD fördubblade sina siffror men F! gick från 0,4% till 3,1% helt utan partistöd! Jag vet inte om det någonsin har hänt förut, i något parti! Faktum är att den feministiska kampen alltid har varit långsiktig. Vi vet att det misogyna samhällsklimatet inte kommer att försvinna plötsligt, vi kan bara arbeta för att långsamt tunna ut det tills det bara är ett pinsamt avsnitt i mänsklighetens historia. Vi vet att det inte handlar om månader, år eller er eller ens mandatperioder. Det handlar om generationer, vi vet detta så vi kan inte låta oss bli nedslagna över en mandatperiod på fyra år. När jag tänker efter så var valet en stor seger för F! om vi bara ser till partiet i sig. Vi har passerat 2,5%spärren och kan därmed göra en betydligt starkare satsning nästa val. Det sorgliga var att en ännu större seger hade betytt så mycket för hela Sverige, inte bara feminister utan alla de 87% som inte röstade på SD.

Jag beklagar, kära medborgare, att vi kan hjälpa er i den här kampen de kommande fyra åren som vi hade hoppats. Men vad vi kan göra är att använda de krafter vi byggt upp och de nya medlen vi fått för att verkligen storma in nästa gång!

Ja. Nu mår jag bättre. Jag är inte helt återhämtad men det känns bättre nu. Det fanns visst en liten bit glöd kvar som inte träffades av regnet. Den glöden ska jag nära och ta hand om och jag lovar att innan nästa val har jag inte bara en kämparglöd att komma med men en stor brinnande eldfågel!

Jag hoppas att du som läser detta, om du var nedstämd som jag, också mår lite bättre nu. Tillsammans ska vi klättra högre! Tillsammans är vi starka. Tillsammans kan vi se till att vår seger är oundviklig!

Kram!

Let it go – vem vill du vara?

neutralJag har gått och nynnat på en låt från Disney’s nya film Frozen. Låten heter Let it go och det är singelversionen jag lyssnar på. Jag ser fram emot filmen för jag har inte sett den än men låten är väldigt fin. Den är intressant faktiskt, särskilt nu med Ryssland och OS på tapeten, med Rysslands fruktansvärda behandling av LGBT-personer. Ni förstår, utan filmens kontext bildar jag en egen mening med låten och den passar perfekt som en låt om en LGBT-person som kommer ut och inte ser tillbaka, älskar att vara ute och struntar blankt i de folk som faller bort ur hens liv på grund av deras intolerans. Det kan såklart handla om andra som kommer ut också, en ateist i en religiös familj till exempel, det kan också vara väldigt svårt och det kan finnas rädsla för att förlora folk som står en nära. Men låten är glad. Den utspelar sig efter rädslan, när sanningens befrielse inträffat. Egentligen handlar den väl om något helt annat, det finns ju en hel film bakom sången, men prova att lyssna på den med kontexten jag har nämnt.

explainDet är också sorgligt att sånt här ska behövas. Den här befrielsen personer måste kämpa för att uppnå borde egentligen vara onödig. Alla borde vara fria och accepterade från början av livet oavsett kön, sexuell läggning, könsidentitet osv. osv. Det är så fruktansvärt sorgligt att det fortfarande finns så många människor som vill förneka människor den tolerans och värdighet som borde vara så självklar.

sulky4Framtiden är ljus, och nutiden är ljusare än det förflutna. Det vill säga, vi går framåt. Vi är progressiva, även om inte alla är det så kan ingen ändra på det faktum att tiden går framåt. Förr eller senare kommer vi ha utvecklats längre än vi har nu och om vi ser på vår historia så är det inte svårt att förstå att jämlikhet och tolerans är en oundviklig framtid. Vi ser tillbaka på hemska människor som till exempel de som stred emot slavarnas befrielse, och vet ni vad? I framtiden kommer vi att vara historia.

Nu har du ett val att göra. Vill du, i framtidens historieböcker, vara bland de personer som slogs emot slavarnas befrielse, de som var tysta och inte gjorde någonting, eller de som ställde sig upp och högt och ljudlig uttalade att slaveri är fel och måste avskaffas? Barn i framtiden kommer att fråga de vuxna hur människor kunde vara så grymma och hjärtlösa, och de vuxna kommer att rycka på axlarna och svara att ”det var så det var på den tiden” eftersom de själva faktiskt inte kan förstå hur en kännande människa någonsin kunnat tänka på det sättet.

Jag garanterar dig att folk som idag är emot jämlikhet för LGBT-personer, folk som misshandlar dem eller bara håller tyst och låter andra göra det, folk som blir upprörda över att homosexuella ska få gifta sig, adoptera barn, att få ha en prideparad, eller ens synas i media som vanliga människor, kommer hamna i samma fack som vi lägger forna anhängare av slaveri i idag. Just saying.

Vem vill du vara? Vill du bli ihågkommen som ett monster? Det vill inte jag.

Kram!

Tomb Raider, nya Lara

shyJag vill be om ursäkt. Jag har varit mycket fördomsfull mot någon och dömt henne utan grunder, något som jag nu verkligen ångrar. Egentligen var det väl inte helt utan grunder men jag borde faktiskt ha gett henne en chans tidigare än jag gjorde. Jag kommer ihåg för en herrans massa år sedan när Lara Croft från Tomb Raider-spelen dök upp på datorskärmarna. Någonstans lät det ju faktiskt kul med en kvinnlig hjälte i ett spel men jag insåg ganska snabbt det handlade lika mycket om starka kvinnor som den där tv-serien med Pamela Anderson som hemlig agent. Ingenting med andra ord. Tomb Raider handlade om objektifiering av kvinnokroppen med dålig förklädnad. Alla tafatta försök att ge henne karaktär var dåliga ursäkter för att bara få visa upp kantiga bröst och höfter. De blev kanske mindre och mindre kantiga med åren men problemet återstår, hon var inte där som en stark person utan bara som leveransmetod av bröst och rumpa. Jag gillade det inte.

EvolutionofLara2

Ännu mer irriterad blev jag av recensioner jag läste. Spel som Duke Nukem hyllades för att det spelet lät spelaren vara en häftig muskelknutte som gillar strippor och vapen. Tomb raider hyllades för att spelaren fick rädda Lara genom att styra henne till säkerhet. Grejen är ju den samma, spelaren använder kontrollerna för att styra sitt alter-ego i spelet men av någon anledning så är karaktären inte spelarens representation i spelet om karaktären råkar vara kvinna. Då är det en karaktär som spelaren ska rädda. För att det är det kvinnor är till för, stirras på och räddas. De kan ju inte klara av saker själva, absurda tanke!

lara2013År 2013 kom ett nytt Tomb raider ut, ett som inte följer den gamla serien utan börjar om den, en så kallad reboot. Jag fick höra att detta spel skulle låta oss se Laras ursprung, hur hon blir den hårda äventyraren som spelen kräver att hon är, vi skulle alltså få se hennes personliga utveckling. Redan här låter det ju ganska bra för det betyder ju att hon kanske får ha en riktig personlighet nu. Jag måste säga att hennes nya design också såg lovande ut. Tyvärr såg jag en trailer till spelet som fokuserade på att visa hennes hemska upplevelser som hon lär sig av; vi fick se henne fångas av män, räddas av män, skadas av män och få råd av män. Jag kände nu att detta spel skulle förmodligen bara göra mig besviken. Ska jag bara få höra att en kvinna bara kan vara en viktig person om hon lär sig vara som en man?

Jag skaffade inte spelet trots att vissa feminister jag känner försökte intyga mig att det inte är så farligt som jag tror. Hur kunde de missa det jag har sett? Är de så blinda att de inte upptäckte vad jag observerat trots att jag, som inte ens spelat spelet, såg detta hur tydligt som helst? Japp. Så arrogant och korkad är jag. Tydligen.

whoaSå en dag blev jag nyfiken på varför Rhianna Pratchett, en underbar person som kämpar för att göra spelbranchen mindre misogyn, tweetade så mycket om Tomb Raider utan att fördömma det. Hoppsan vad förvånad jag blev över att få reda på att det var just hon, som jag länge följt på twitter, som skrev manuset till Lara Crofts nya äventyr, och var själv ansvarig för hennes nya personlighet!

Nu var jag tvungen att ge mig. Jag måste ju ge Lara en chans nu när jag fått reda på att hon är skriven av Rhianna Pratchett! Så jag köpte spelet, fastande för det direkt, spelade igenom hela spelet, helt klistrad och älskade nästan varenda sekund. Fan vad kul det kan vara att bli felbevisad ibland!

larachriimmSpelet hade en medryckande story, Lara började som en oskyldig arkeolog som det var lätt att relatera till, och jag fick uppleva hennes hemska resa som tvingade henne att utvecklas till en stark hjälte. Ja, visst fick hon hjälp och råd av manliga karaktärer men det gjordes inte på ett sätt som minimerade henne, tvärtom nästan, hon blev mer mänsklig och lättare att relatera till. Hon behövde inte hjälp för att hon ”bara var kvinna” utan för att hon ”bara var människa”. Jag säger ”var” för att sedan blir hon mer än människa, hon blir en helt dunder-awesome superkvinna gjord av kickass och glass! Okej kanske inte glass, jag blev bara helt plötsligt sugen på det så det fick vara med. Jag ska inte avslöja för mycket, jag vill bara be om ursäkt för att jag missbedömt den nya Lara så grovt och jag vill också rekommendera spelet för alla som känt som jag och skulle vilja bli motbevisade också. Det var skitkul att vara Lara och jag ser fram emot flera uppföljare, snälla snälla låt det komma bra uppföljare!

rhiannatweetNär jag spelat klart så skickade jag ett tweet till Rhianna, jag kände att jag behövde visa uppskattning för hur glad hon gjort mig. Twitter gör mig än en gång jätteglad genom att presentera möjligheten att kommunicera med mina förebilder. Jag fick svar från Rhianna, och min dag blev ännu bättre. Det känns liksom bra att veta att en konstnär som gjort mig glad får veta att hon gjort mig glad, och blir glad av att ha gjort mig glad. Klaga inte på mängden glädje i den meningen, glädje kan vi inte få för mycket av.

Livet är bra underbart ibland.

Vad tycker ni om nya Tomb Raider? Jag vill gärna veta!

Kram!

Sexualisering

explainJag har inget emot att jag ligger efter, jag hade kunnat skriva om husby, eller om den kvinnliga republikanen som blev avskedad för att hon sa att hon ville minska på sexuella trakasserier ( det kan du läsa om här istället ) men jag vill prata lite om något som har varit på tapeten ett bra tag redan. Amning, eller snarare det bisarra faktum att amning klassas som något kontroversiellt.

Dock ska jag inte fördjupa mig i facebooks censur, det har det redan diskuterats och skrivits om av folk som är bättre på det än jag. Jag ska filosofera lite om varför något så naturligt som amning nu kan ha blivit så antagonstiserat som det har och vilka andra problem som kan vara sammankopplade med detta.

Sorry, Moralfjant, jag snodden denna av dig ;)Varför är det kvinnliga bröstet så otroligt privat och förargelseväckande? Varför är det helt okej för en man att gå i bar överkropp men för en kvinna att göra samma sak är tabu? Är det för att de flesta män tycker bröst är sexiga? Om så är fallet vem fan bryr sig? Vissa tycker fötter är sexiga, ska det vara tabu att gå barfota? Eller är det för att bröst är erogena? So fucking what, fingrar är erogena, ska vi alla tvingas ha handskar på oss? Och förresten finns det gott om kvinnor som tycker att en välformad manlig bröstmuskel är hott utav bara helvete men av någon anledning verkar deras libido anses vara deras eget ansvar, tänka sig! 

Det känns lite som logiken bakom burkan. Det är syndigt för män att känna lustar, män känner lustar när de ser på kvinnokroppar alltså ska de inte behöva utsättas för kvinnokroppar. Kvinnorna ska helt enkelt tvingas ha fodral. Om kvinnan inte vill ha fodral; det var väl synd, hennes kropps effekt på männen är vad som räknas här, hon har ingenting att säga till om.

grumpyHär i Sverige är vi inte så himla kinkiga, männen tycker det är ganska trevligt att känna lustar så tuttar får synas lite här och var på planscher och tidningsomslag, så länge de utför det syfte de var ämnade till; att tillfredsställa mannen. Det är okej att se bröst så länge inget barn får näring från det, då är det fel och äckligt. Varför? Och en ännu bättre fråga, även om du tycker att amning är äckligt, vad fan har det med kvinnan att göra? Varför måste hennes dag vara anpassad efter dina irrationella laktosfobier? Tänk om jag tycker att du är äcklig? Måste du stanna hemma då? ( Nu tycker jag så klart inte att du är äcklig, du är ju min underbara läsare, kram! ) Nu tänker jag inte påstå att ”bröstet är en barnmatsmaskin inte en sexleksak”, att säga så är inte mycket bättre. Ett kvinnobröst är just detta; Precis vad kvinnan som sitter ihop med det vill att det ska vara. Det är hennes kropp, om du inte kan ha kontroll över din kåthet är det du som behöver söka hjälp!

Återigen, varför ska kvinnans sexiga bröst täckas och inte mannens sexiga bröstmuskel? Jag har redan varit inne och petat i det här ämnet. Precis som med burkan så visar detta på samma sak som allt detta prat om våldtäktskultur tar upp. Kvinnans kropp tillhör inte kvinnan, den tillhör den man som vill ha den. Om en man inte vill se ett bröst ge näring till ett barn så måste kvinnan se till att mannen inte behöver se det. Vill en man daska till en kvinna på rumpan på krogen måste han ju få det, det är ju bara en kul grej, eller så är det rent utav en komplimang. En komplimang, det är en också en sjuk grej, om en man visar tecken på att gilla sexualiseringen av din kropp, bli glad över att din kropp har lyckats med sitt syfte. Mannen fick en viss njutning av dig, det är ju trots allt det du är till för.

ponder2För att runda av, bröstet är inte ett sexuellt organ på något sätt. Må hända att bröstfetish är väldigt vanligt med det gör inte att bröstet är ett fortplantningsorgan på samma sätt som kuken eller fittan är. De mentala kopplingar din hjärna gör till sex när du ser ett kvinnobröst är enbart just det; mentala. Du får gärna tycka bröst är sexiga, du får till och med tycka att amning är avtändande men du får faktiskt inte hävda att alla kvinnor måste anpassa sin vardag efter dina jävla fetisher och neuroser.

Nyligen ritade min fantastiska konstnär en bild till mig, lite på skoj faktiskt. Som jag säkert nämnt så är min lodjursrepresentation här på bloggen baserad på en karaktär jag spelar i ett rollspel, personligen är jag mer av en lejonperson ( rawwr *wink* ) men den här manifestationen har faktiskt blivit mig mer och mer kär, både rollspelskaraktären och bloggpersonligheten som numera faktiskt är två helt skilda saker. Jag pratade om att kanske få en sommarbild tecknad och hon nämnde stranden, jag påpekade att karaktären ogillar vatten och beskrev en scen från rollspelet där hon måste ta ett bad ( hon avskyr avskyr avskyr bad, hon föredrar att tvätta sig del för del, en hel kropp full med tjock våt päls känns liksom yuck! ).

Min konstnär tyckte det lät jätteroligt och sa ”Det MÅSTE jag rita!” och mycket riktigt, det gjorde hon. Jag blev överraskad över en känsla jag fick av bilden. Den är skitsnygg och rolig, visst, men karaktärens bara bröst syns ju. När jag rollspelar blir jag karaktären och då känns den ju privat. Samma sak här på bloggen, min lodjursrepresentation kanske inte är min fysiska form men den har ju ändå kommit att representera mig, brösten i bilden blev lika privata som om de varit mina egna! Jag blev jättenervös över att visa bilden för folk! Min spelledare och Hannah var de första som jag faktiskt kunde med att låta se den. Sedan insåg jag att, herregud, till och med jag är hjärntvättad av den könsnormativa sexualisering av bröstet som genomsyrar vårt samhälle! Vad är det för sexuellt med bilden? Ingenting!  Det är en bild av en person som badar och inte tycker om att vara våt. Bara för att två bröst är med i bilden så upplevs den som privat, stötande eller pornografisk. Det är ju helt jävla sjukt!

Så jag bestämde mig; bilden ska visas är på bloggen. Helt skamlöst. Jag tänker inte varna känsliga läsare eller be er skicka bort era barn innan ni bläddrar ner, det ni kommer att se kommer inte att sända er att brinna i helvetet. Bilden är inte sexuell, om du nu råkar bli jättekåt av den; you’re welcome men det var inte avsikten. Detta är ett par osexuella bröst på en person i ett badkar, om de får en sexuell kontext hos dig så blev den kontexten skapad i ditt huvud, inte av bilden.

Enjoy!

Bathtime

Kram!

Gamerkultur

neutralHoppsan. Jag skulle kommentera på ett inlägg av Tanja Suhinina som frågade om TV-spel kunde vara kultur, och mer noggrant om TV-spel kunde påverka våra liv på djupet.  Hennes kommentarsfält tyckte dock att 4000 tecken räckte så min kommentar fick inte plats. Nåväl jag hoppades faktiskt på att få visa mig i min fina rustning en gång till så jag slänger in kommentaren här och länkar till den från hennes kommentarsfält. Så i min charmiga lathet har min kommentar just givit mig ett gratisinlägg, hoppas ni finner det läsvärt! Mitt inlägg om kapitalisms fall får helt enkelt vänta! ( Wait whaaaaat? haha nu blev ni nyfikna va? Bara att vänta tyvärr hihihi ).
chriimmmevector2inbwshine
Jag tror att gamers ofta är medlemmar i en generation som sällan självgranskar sin egen kultur, folk kanske säger att ett strategiskt spel tränar dem i strategi och samarbete och tänker inte på att de utvecklar sin sociala samlevnad. Men nu kanske du inte menade riktigt så undermedvetet, jag kanske ska ta några av mina egna erfarenheter.
Jag gillar rollspel och äventyrsspel, det är två genrer som berättar en historia som ofta drivs av karaktärer precis som en film eller skönlitterär bok, och kan därför vara lika kulturell som en av dessa och faktiskt ta steget längre, utmana publiken och skapa ytterligare en dimension som tidigare varit näst intill omöjlig att uppnå.
Många spel som jag har spelat har i olika grader berättat en historia för mig, med karaktärer och dilemman som får mig att tänka, visst, vissa av dessa kan ha varit lite ytliga men andra har varit imponerande sofistikerade och tänkvärda, jag har utmanats att ta ställning till svåra frågor, ifrågasätta mina egna principer och till och med mina egna erfarenheter; Spelet Dragon Age presenterar en antagonist som hela tiden på ett ondsint sätt försökt sätta käppar i hjulet för mig och mitt uppdrag att rädda oskyldiga liv, han skickar mördare efter mig, orsakar hemska tragedier och gör mitt arbete som redan är svårt nästan omöjligt, och när jag får konfrontera honom inför rikets folk och äntligen skippa rättvisa får jag ta del av information jag inte tidigare hade, nämligen att denna vedervärdiga skurk såg mig precis på samma sätt som jag såg honom. Vi hade båda samma mål men olika tillvägasätt, tillvägasätt som var i direkt konflikt. Han hade tvingats göra svåra val precis som jag och jag var tvungen att bita i det sura äpplet och inse att han inte var så ond som spelet försökt få mig att tro. Jag fick nu välja om jag ville skona honom eller inte. En av mina kompanjoner som drabbats hårt av vår konflikt blev arg på mig när jag visade tecken på att ändra uppfattning. Han ville se honom död. Detta var en man som jag som karaktär i spelet kommit väldigt nära och som jag ville komma ännu närmare. Mitt val var näst intill omöjligt.

cryingTill slut lät jag min kompanjon bestämma. Så vår fiende blev alltså dödad. Jag kunde ha stoppat det, men inte utan att äventyra mitt förhållande till en person jag höll av, ett förhållande som ändå inte kunde bli detsamma efteråt. Jag valde fel och skämdes över min svaghet.

Det är stark kultur. Det är något som en film eller en bok inte kan ge oss, ett prov av oss själva. Dragon Age påverkade mig dock inte i närheten så mycket som Mass Effect. Mitt inlägg om just den spelserien kan du hitta här ( jag kommer att referera det inlägget så läs det gärna ).

Har du läst det? Finemang! Då ska jag vidareutveckla det jag skrev om Krogans botemedel. Superspoilers här så läs inte om du tänker spela spelen:

Mass Effect 3 är slutet på en trilogi, och insatserna är skyhöga, en uråldrig fiende är på väg att utplåna allt intelligent liv i galaxen, som den gjort oräkneliga gånger tidigare, och vårt enda hopp är att ena så många intelligenta folkslag vi kan i kampen, samt bygga färdigt en mystisk maskin som tidigare generationer av liv påbörjat, som ska kunna rädda oss. Turians är ett folkslag vi behöver, men de har problem de själva måste klara innan de kan hjälpa oss, problem de behöver hjälp med, hjälp som Krogans kan förse dem med. Krogans i sin tur vägrar hjälpa eftersom Turians hjälpte Salarierna att skapa den genetiska sjukdom som de nu lider av sedan flera generationer tillbaka. Möjligheten att bota dem kommer fram och det blir det ultimatum vi måste lösa; Bota krogans, krogans hjälper Turians och Turians hjälper oss. Nu uppstår dock en ny konflikt. Salarierna, som är av naturen galaxens skickligaste vetenskapliga folkslag vill inte se krogans botas. De kontaktar dig i hemlighet och ger dig en möjlighet att få det att se ut som om du hjälper till att bota Krogans så du får deras hjälp, men deras sjukdom kommer finnas kvar. Om du inte gör detta kommer Salarierna vägra att hjälpa er bygga den mystiska maskin som kan rädda er civilisation – Vad gör du nu? Tänk efter noga, för till skillnad från en bok eller film måste du nu välja, och vad du än väljer så kommer det ha konsekvenser, du måste leva med ditt val. Du måste granska dig själv, ditt samvete och dina principer, vad ska du göra?

sadvector– Om du väljer att förråda Krogans så kommer en gammal vän till dig, Mordin, försöka stoppa dig (han är en Salarian med skuldkänslor för vad hans art har gjort mot Krogans) och om du spelat på vissa sätt är enda sättet du har att fullfölja ditt förräderi att skjuta honom i ryggen. Vissa spelare har lyckats låta honom leva trots att de gått bakom ryggen på honom och saboterat krogans botemedel. Men om du gjort detta så kommer din vän Wrex, en Krogan, få reda på det och, ja, det är också konsekvenser som kommer riva upp sår i hjärtat.

Som du redan vet om du läste mitt inlägg så valde jag att bota krogans och gav Salarierna på käften.

ponderDragon Age och Mass Effect är relativt nya spel, men spel har gjort liknande saker länge, jag kommer ihåg liknande känslor från spel som Fallout och Planescape:Torment från 90-talet.
Och jag måste också nämna det ”nya” Walking Dead-spelet från Telltale, ett spel som inte bara ger dig svåra beslut och dilemman, de ger dig sådana med bara sekunder att bestämma sig, varje val har signifikanta konsekvenser, även valet att inte göra ett val. Seriöst, detta spel kan stressa ihjäl dig.

Om du frågar mig om spel kan påverka dig som person och förse dig med personlig utveckling och självinsikt så är svaret ja. Kanske inte alla spel och kanske inte alla spelare men helt ärligt, kan vi inte säga det om ALL konst?
shy

Så det blev ett spelinlägg till, det får ni faktiskt unna mig! Jag ÄLSKAR att minnas mina tider som Shepard, det har jag ju redan sagt! Okej okej, jag är väl både geekig och nördig men jag tror faktiskt inte någon av mina underbara läsare ser ner på mig för det. Jag tror nästan det är tvärtom!
Kram!

Egen skitig matta

hmpfFinns det krigande folk som inte vill vinna för att de älskar krig och en seger skulle innebära fred? Finns det folk som älskar att argumentera så mycket att de undviker att ens försöka komma överens? Ja.

Egentligen visste jag detta redan, ”det finns troll på båda sidor” och allt det där, men jag antar att eftersom jag inte upplevt det från min sida kunde jag avnjuta en trevlig illusion att de inte fanns. Jag skrev en kommentar på en mansaktivistisk blogg häromdagen ( inget krigiskt, jag har inget emot att sådana bloggar finns, tvärtom ) och vissa svar var väl ok men det blev en hel del av det gamla vanliga; ”Aha! Du anser alltså att (total förvrängning av vad som sagts för att kunna måla upp en halmgubbe att argumentera emot)”.

Det är så tröttsamt, det känns inte ens värt att svara. Alla har väl licens att göra en och annan missuppfattning då och då men den licensen vill jag dra in hos folk som gång på gång missar poängen och ersätter den med en annan poäng som de tycker det är lätt att argumentera emot, för de kan väl inte vara så jävla korkade att de verkligen fattar allting fel hela tiden? Det måste ju vara medvetet. Väl?

Varför är den sidan så? Så jävla bångstyrig! Såna är ju inte vi… eller?

Det kom upp en tråd i en Facebookgrupp jag är med i, om en man som inte ville bli pappa men kvinnan som blev gravid ville bli mor och då hade mannen inget val. Det är en svår fråga definitivt, en kvinna kan ju göra abort om hon vill, eller alternativt lämna bort barnet för adoption när mannen i fråga inte har någon valmöjlighet alls utan får sin frihet helt och hållet lagd i kvinnans händer. Det är klart det är ett krångligt problem, det går ju liksom inte att tvinga en kvinna till att göra abort eller lämna bort sitt barn, och juridiska aborter kan bli svåra att implementera av ekonomiska skäl. Jag vet inte hur det ska lösas, eller om det kan lösas, det kan ju hända att det system vi har nu är det ”minst dåliga”.

whoaHur som helst tycker jag det minsta vi kan begära är att männen som drabbas ska slippa kallas dumma, korkade och oansvariga, och få höra att de får skylla sig själva och om de inte vill ha barn så måste de faktiskt sluta knulla. Vad fan kom allt det här ifrån? Ska mannen behöva höra allt det här bara för att han skulle vilja ha den frihet som vi alla tycker en kvinna borde kunna ta för givet? Är det verkligen okej att vi i genusmaffian helt plötsligt börjar kopiera abortmotståndarnas kränkningar mot kvinnor helt jävla verbatim och använda dem mot män? Nej, det är faktiskt inte okej. Hur det ska lösas är ni helt fria att spekulera inom men vakta käften för fan, jag trodde att vi var bättre än så! Inte nog med detta, avsiktliga missförstånd visade också upp sig; folk som inte tyckte männen skulle kränkas blev anklagade för att vilja införa tvångsaborter, precis sån galla som de värsta antifeministerna brukar spy ur sig!

sadvectorJag blir ledsen. Jag är fortfarande stolt medlem av genusmaffian men min illusion av hur jävla awesome vi är har krossats och min entusiasm har dämpats. Hur kan vi prata om jämställdhet ena dagen och sedan vilja behandla män på ett sätt som vi har fördömt när det gäller behandling av kvinnor?

Vad kan vi göra?

Jag blir bara ledsen.

Kram.

Man/Kvinno-problem?

explainJag hinner inte skriva ett inlägg idag men det finns en viss Moralfjant som har skrivit ett fint inlägg som jag tycker ni ska läsa! Jag säger ju ofta att, även om jag ser mig själv som en medlem av genusmaffian med feministiskt inriktning så vill jag faktiskt att alla genusbesvär ska få uppmärksamhet, inte bara kvinnoämnen. Jag kanske har varit lite för mycket snack och för lite verkstad i den frågan, med många kvinnoämnen och få mansämnen. Därför skickar jag er att läsa det här inlägget; det förklarar klart och tydligt hur våldtäktskulturen, som oftast pratas som som ett problem för kvinnor, faktiskt påverkar män på ett negativt sätt också. Så ni ser? Män/Kvinno-problem.. Same shit, let’s fight it!

Kvinnor och män, börja kämpa tillsammans!

Kram!

Min vilda hjärna

giggleDet här är egentligen inte relevant för någon, utom er som ville lära känna mig bättre… Och några sådana finns det säkert ibland er, mina fina läsare. Det är nämligen så att Hannah äntligen har sett Les Misérables och jag blev så himla glad över det! Det är jättekul att dela saker jag älskar med vänner jag älskar och the more the merrier liksom! Hon tyckte naturligtvis också att den var sorglig, och rapporterar att även hon grät floder, så till den grad att hon råkade andas in sina egna tårar och få ett hostanfall. Jag blir så lycklig!wut

Men vänta lite nu… Jag blir lycklig över att en av mina närmaste vänner gråter så förtvivlat att hon nästan får andnöd! Vad är jag för en person egentligen? Hur kan jag bli lycklig över sådant, jag vill ju att mina vänner ska vara glada alltid, men nu är jag helt ”Gråter du floder? Jihoo, då blir jag glad!” Är jag en helt genomrutten ond skurk som vill se hela världen ledsen? Den tanken blir ju jag ledsen av!

cryingJag är ond. Ond ond ond. Jag förtjänar inte att ha sådana vänner om jag bara ska bli glad över deras olycka. Dumma dumma mig! Jag borde låsa in mig själv och se till att varningar går ut om hur hemsk jag är!

shySen inser jag ju faktiskt att det jag känner inte är riktigt samma sak som att gotta sig i någons olycka, vi har båda avnjutit en bit vacker kultur och rörts till tårar, det handlar inte om att vilja såra varandra utan att dela saker vi tycker är fina. Denna insikt ändrar dock inte på att min hjärna har en vana att gå i de banor jag beskrivit ovan. Vad tror ni? Är jag normal eller konstig? Upplever ni liknande tankegångar när ni granskar er själva? Min hjärna gillar att leka med absurda saker ibland, på både gott och ont. Sån är jag liksom. Lite tokig, lite dum i huvudet, men smart ändå. Och mysig!

Kram!

Jag Återuppstår

sleepyHej alla fina läsare. Jag har varit tyst ett tag men jag har faktiskt en ursäkt! Jag har varit sjuk, och har därför lidit av energibrist. Okej då, dålig ursäkt, jag var bara sjuk i ett par dagar men jag har ursäkter för de andra dagarna också, även om de ursäkterna är lite pinsamma. Innan sjukdomen sköt jag upp mitt nästa inlägg för jag ville och hoppades att min saga skulle läsas av många och ville ha den överst på min sida ett tag. Lite löjligt, jag vet, men min nuvarande ursäkt är ännu mer pinsam; Jag har i ett par dagar prokrastinerat om ett inlägg jag länge velat skriva, som handlar om en person jag verkligen ser upp till men jag känner mig extremt nervös och ängslig över att min artikel om henne kanske inte blir bra nog!

Jag känner inte igen mig själv, jag har aldrig förr lidit av såhär extrem idoldyrkan, när blev jag en skrikande och hoppande beundrare? Jag var inte nervös när jag skulle visa upp en monolog för, och dömas av, Kevin Spacey ( En högt prisad skådespelare, The Usual Suspects, K-Pax ) men nu är jag skitnervös över att skriva en artikel om någon som inte ens kommer läsa den! Jag är livrädd för att den kanske inte blir tillräckligt fantastisk.

shyJag kanske fortfarande är sjuk – sjuk i huvudet. Jag pratade med Hannah och fick lite pepp så jag ska nog lyckas få klart den förr eller senare. Mer pepp är såklart tillåtet.

Pepp och kramar!

Kram!