Jag skriver viktiga saker. Det är sant!

… dumjävlar.

grrrJag har ”goda” jävla nyheter, mina fina läsare, kom så ska ni få höra. I Maryland, USA finns det en ort vid namn Prince George’s County vars skolväsen som har bestämt sig på att ta mobbning av LGBT-elever på allvar, och göra vad som krävs för att få bukt med problemet! Fantastiskt, eller hur?

Terapi var svaret, och en video som uppmuntrar till denna terapi! Intressant! Ska mobbare få utforska sig själva och få lite självinsikt? Vilken fantastisk idé, för mobbare vill ju förmodligen inte egentligen… ehh va? Har jag fel? Men… hur annars ska terapi kunna… VA!?

angervectorJa ni förstår gott folk, att det bästa sättet att hjälpa LGBT-elever att slippa mobbas av andra elever är att sätta dem på anti-gay terapi! Japp! För om de inte längre är LGBT-elever förtjänar de ju inte längre att mobbas! I grund och botten är det ju mobboffrets fel, eller hur? Att de bara vågar leva en annan existens än den som normen dikterar! Fy skäms på dem!

Nu vill jag mörda någon.

En liten film visades för alla barn som visade folk som förr hade lidit av LGBT-sjukan men nu var friska och lyckliga. För en kvinna, som du kan se i klippet nedan, räckte det att bara släppa in sin familj’s kärlek, och umgås med andra barn, för att hennes avvikande drifter skulla hämmas.

Jaha? Kul för henne, eller ja, om det är sant, det såg ut lite som halvdant skådespel för mig, alla påtvingade teatergester och ytliga ansiktsuttryck. Jag hoppas faktiskt att det är en skådespelare som låtsas och inte en stackars lesbisk kvinna som desperat trycker ner sin egna känslor för att hennes omvärld ska bli nöjd.

Efter att någon på skolverket blivit kontaktade av Washington City Paper drog de in filmen, men fasthåller att det inte finns några som helst problem med gay-to-straight-terapi. Talesman Briant K. Coleman sa till tidningen;

skeptVi drog in videon för att den fokuserade för mycket på alternativa livsstilar.

Ehhh… Borde den inte rimligtvis göra det? Jag menar, jag försöker inte skydda videon här, men borde inte gay-to-straight-information per definition fokusera på alternativa livsstilar? Eller vill de hysha ner att de ens är livsstilar, så att de kan gå vidare och kalla det åkommor eller sjukdomar? hm? HMM?

Källa förresten; Länk

Nu ska jag sura.. men ett par kramar kanske kan muntra upp mig?

Kram!

Arg, ledsen och mys

explainOjojoj, ännu ett uppehåll från min sida, jag ber om ursäkt men mitt internet gick och dog och det tog ett tag att få det fixat. Dessutom är det nog dags jag inser att jag inte måste få ut ett inlägg minst varannan dag, ingen av er har hittils försökt straffa mig för att ha missat en dag så jag kan nog slappna av lite.

Jag har just fått syn på en blogg som berörde mig och samtidigt påminde mig på två olika sätt om vänner som jag har, och jag blev ledsen över det. Nu är jag säkert sen att rapportera det här men jag kände ändå att jag ville.

Jag har tidigare konstaterat att jag är en ateist ( och nu vill jag inte att någon definierar om ordet till fundamentalist, det är faktiskt lika fult att göra det om ordet ateist som det är att göra det om orden muslim, feminist eller mansaktivist ). Jag tror helt enkelt inte att ett osynligt superspöke spionerar på oss och dömer våra ordval, matvanor eller sexuella läggningar.

Min familj är lite spridd på det där med teologi men vi har aldrig låtit tro eller brist på tro påverka våra övriga känslor för varandra. Vi är inte en skinande ren välputsad familj som vi kan se på ett paket med frukostflingor. Det kan ofta bli gräl, missförstånd, envisa ställningstaganden och brist på hänsyn och omtanke. Så har det varit så länge jag kan minnas, och det har ofta gjort mig mycket ledsen… Men vi har alltid varit en familj, blotta tanken på att någon skulle frysas ut eller förkastas har aldrig kommit på fråga. Trots att vi har massor av gift i famljen ligger detta gift på en grund av kärlek som finns kvar hur mycket skräp som än spills ut ovanför.

Jag har varit blind och självisk. Jag har ofta upplevt att mitt förhållande till min familj har varit hemskt och ledsamt och varje hårt ord eller antydande ar varit outhärdigt. Jag har missat att det finns folk som har det mycket värre.

angervectorJag snubblade in på en blogg av en ung homosexuell kille som började blogga för att få utlopp för sina sårade känslor efter att ha blivit utsparkad av sina föräldrar på grund av sin homosexuella läggning. Eller, det var delvis på grund av hans sexualitet, för hade han förträngt den och stannat kvar i Jehovas Vittnen hade föräldrarna förmodligen inte sparkat ut honom.

Jag vet att jag har pratat om att respektera vad andra vill tro, men här går min gräns. Allt mitt hat åt Jehovas vittnen. Vill du ha ha ett litet teologisk råd från en fluffig ateist, här får du;

Om det mot allt förmodan nu finns en Gud, och denna Gud värdesätter kärlek och godhet, och har ett andra liv reserverat åt folk som är goda så kan du vara rätt jävla säker på att en förälder som kastar ut sitt barn på grund av en sexuell läggning aldrig kommer att få komma i närheten av detta andra liv!

Jag har andra vänner som blivit förkastade av sina familjer för att de inte vill vara medlemmar i denna församling och jag kan inte förmå mig att ens vilja förstå dem (familjerna, inte vännerna). Jag har även en kompis som är homosexuell, vars föräldrar tagit avstånd från honom, helt utan hjälp av en låtsaskompis.

Vad är detta?

sadvectorJag vet inte vad jag ska känna här! Jag läser killens blogg och ilskan över allt det här börjar koka, men samtidigt blir jag förtvivlat ledsen och ögonen fylls med tårar. Han skriver i sitt första inlägg, vilket är en publicering av ett brev till han föräldrar ( länk ), att de ska hälsa till hans syskon. De har alltså haft ett lyckigt familjeliv. Han är så förlåtande och mysig i allt han skriver, och fatta mig inte fel, det är bra att han är förlåtande, men jag kan inte förlåta hans familj. De har haft ett mysigt familjeliv, med lekar, kramar och kärlek, men det har alltid varit på ett villkor; tro på och lyd vår låtsaskompis. Nu råkar låtsaskompisen vara emot något som den är killen är och föräldrarna sparkar ut honom på gatan.

Gerhard, om du hittar till min blogg; jag beundrar verkligen dig, att du kan behålla din goda natur genom allt detta. Det talar verkligen gott om dig att du kan ta de smällar du fått utstå av de som borde älska dig utan att bli arg och bitter. Du är en otroligt fin människa, full av all den godhet de söker efter i sin låtsaskompis Jesus. Synd att de inte insåg att de hade en sådan person under sitt tak innan de fördrev dig.

KRAM

Stå på dig. Jag ser att du får kommentarer från alla möjliga håll och kanter, så du vet att det finns folk som bryr sig om dig, vare sig vi träffat dig eller inte. Jag vill som de andra, berätta att behöver du någon att prata med så är jag frivillig.. även om du nu ar ett ganska stort urval redan. 

Ni som inte sett denna blogg, gå till den ( länk ) och visa stöd! Låt internet fyllas med stöd vänskap och värme. Förresten, trots att jag precis nyss hittat Gerhards blogg tycker jag att han ska få titeln en helt Klart Riktigt Awesome Människa!

K.R.A.M.

Trans… artistisk?

ponder2Vi ”goda människor” ser tolerans som något mycket viktigt. Tolerans för sexuella läggningar och könsidentiteter, att en stackars människa känner att hen föddes med fel sorts kropp är inte en god anledning att nedvärdera eller håna hennom… hennem? (Okej, det kanske är dags att sätta en böjning, jag röstar på hennom.)

Hur går detta till? Jag har svårt att tro att en mans själ kan födas i en kvinnas kropp, det är inte så lätt att tro på det om en redan är extremt skeptisk mot konceptet av en själ, och även om jag skulle acceptera själen måste jag också acceptera att en själ ska kunna ha en själslig penis… Svårt att svälja. (pun not intended, you pervert!) Kanske en flicka växer upp sina första år med ett försvagat band till sin mor och ett extra starkt band till sin far och fadern blir så mycket av en förebild att hon bygger sin självbild efter honom och hennes hjärna byggs upp för att leva ett vuxet liv som en man. Sen att den där jävla penisen vägrar växa ut och att det helt plötsligt dyker upp ett par ovälkommna bröst är ju bara taskigt. Personen i fråga kan mentalt vara en man, och då är det förmodligen jobbigt att ha en kvinnokropp. Och naturligtvis vice versa, människor som upplever sig själva som kvinnor trots att de har manskroppar.

Jag måste tillägga här att detta är EN spekulering till hur det kan gå till för VISSA, och påstår inte på något sätt att detta är hur alla transpersoner bli till. Det är inte riktigt det som är poängen.

Är du tolerant? Är du öppen och stolt över det? Var redo att öppnas ännu mer. Det är inte bara könet som kan vara fel.

Håller du till på internet har du säkert hört talas om Furrisar. Begreppet Furry är väldigt brett, men i grund och botten handlar det om folk som hellre velat vara djur än människor. Hos vissa är det en skoj verklighetsflykt och hos andra handlar det om sexuella fetisher men det finns en gren av dessa furries, en vars medlemmar generellt inte ser sig själva som furries alls även om furry-samhället ofta bestämt påstår att så är fallet.

Jag pratar om teriantroper. Furries brukar manifestera sig själva som tecknade tvåbenta djur, (Sluta dra förhastade slutsatser om mig, jag kommer till det senare! Fnys!) medan teriantroper brukar ha en mer naturalistisk syn på sin ”själsliga” kropp. Jag kom på tanken att skriva om det här när jag druttade in på en blogg om koppelpromenader. ( länk här )

snortleMänniskor som vill vara hundar, eller närmare bestämt husdjur, kan bestämma möten där de turas om och… rastar varandra. Med koppel, tricks och godis och ”Vem är en fin hund!? Ja vem är en fin hund!?” – Jag skriver inte detta för att döma eller förlöjliga, men jag måste ju tyvärr erkänna att från ett utanför-perspektiv låter det här som ett jätteroligt skämt. Försök att inte skratta åt dem dock. Jag förstår de som behöver sådant här, de känner sig inte hemma i sin livssituation, de har ett behov av att uppleva ett djurs liv och uppnår lycka genom detta beteende. Vem fan är jag att vilja ta det från dem? Jag är bekant med furrisar och teriantroper och har själv historia inom den kulturen, även om jag aldrig har varit så djupt inne i den som folk jag läser om. Jag kommer ihåg när jag var extremt ung, och såg en dokumentär om lejon, som fokuserade på lejonens familjestrukturer, och deras förmåga att knyta emotionella band. Jag minns att detta i kontrast till ett familjeliv av konstanta gräl och tårar lät som ett bättre liv än det jag för tillfället levde med och jag utvecklade en vilja att vara del i en lejonfamilj. Jag har under vissa nätter drömt att jag var ett djur och minns dessa drömmar som extremt mysiga, jag blir alltid glad och får myskänsla av gulliga bilder på lejon, speciellt i familjesituationer, och Christian the lion får mig att smälta helt och hållet, men det är jag i och för sig inte ensam om. Men kom igen, lejonmamma med lejonunge, finns det en mysigare syn? Jag kommer ihåg när jag berättade för Hannah att jag vill vara en lejonmamma – varpå hon svarade ”Jamen det betyder ju att du vill bli knullad av ett lejon.” vilket.. kanske inte var exakt så jag hade tänkt, (inte minst för att lejonpenisar är taggiga och extremt smärtsamma) men hon har väl en poäng. Det är ingenting jag kan vara. Och jag är ganska nöjd med livet ändå, jag kan nöja med mig med drömmar och fantasier om att vara del av en lejonfamilj.

Det finns dock folk som vill ha lite mer än fantasier, och önskar att det var möjligt att fysiskt kunna förvandlas till ett djur, även om de är fullt medvetna om att det inte går att uppnå. Hon som skriver bloggen jag länkade till ser sig själv som en varg i människokropp. Inte bara känner hon sig som en varg, hon har till och med upplevt fantomlemmar som nos och svans. I hennes blogg finns inlägg som beskriver hur det är att vara en teriantrop och vissa inlägg är bara jättemysiga och jag vill bara krama henne men i andra inlägg påminns jag om hur jävlig världen kan vara, och hur folk ofta behandlar människor som är annorlunda. Jag tycker ni kan gå till hennes blogg för intressant läsning ( länk ), och för att visa stöd. Jag tycker det är underbart att människor som Suistar finns, och jag tycker inte de på något sätt förtjänar mindre tolerans och respekt än en människa som är transsexuell. Faktiskt. Ni håller väl med?

miniskirt3Jag skulle kanske också kunna räknas som en Furris. (Haha Furris-Purris!) Jag tänker på min historia inom teriantropi och, som du säkert velat påpeka under hela detta inlägg, min lodjurspersonifiering här på bloggen. Just den är faktiskt annorlunda, jag har förklarat i kommentarer och annat att min representation här är baserad på en karaktär från ett rollspel, som inte jag valde utan som slumpades fram via tärningar och tabeller… Ni kanske har en poäng ändå, nu har jag vuxit ihop med den karaktären så mycket att jag känner mig helt och hållet hemma i den personifieringen och nästan upplever det som mitt utseende när jag skriver, och sådan spontan inlevelse i en ”maskot” som självbild kanske inte hade varit möjlig om jag inte hade anlag för trans..artism? Eller vad tusan det nu heter.

Så… Hug a furry! We’re soft! ^^

Kram

Är vi onda?

sadvectorVi är alla djur. Jag menar inte bara att vi alla kan representeras av söta lodjur på internet, jag menar att människan är ett djur. De flesta djur kan inte vara onda eftersom ondska inte är del av deras förståelse, utan något vi har hittat på för att sätta ord på en tanke eller känsla vi har utvecklat som art. Det handlar väl mer eller mindre om moral, något som vissa religioner tycker om att påstå att vi får från ett högre väsen eller andra mytologiska källor men som så vitt vi kan förstå är något som naturligt utvecklas hos många arter men på olika sätt. Evolutionen driver oss åt det hållet som verkar ge oss bäst odds vad det gäller överlevnad och fortplantning så det är inte konstigt att i stort sett alla levande varelser i världen just nu är varelser som verkar vilja överleva och fortplanta sig. De som hade anlag för att sakna denna drift var helt enkelt inte lika bra på att föra sina gener vidare som de som inte saknade den.

Vi vill alltså överleva och fortplanta oss men det är inte allt vi vill, vi vill egentligen ganska mycket och ett sätt att göra det mer troligt att få det vi vill är att försöka skapa en värld där dessa saker sker naturligt. Du lever i en flock och du skulle gärna vilja bli beskyddad; du beskyddar andra och andra beskyddar dig. Visste ni att pirayor inte äter andra pirayor? Kanske för att om de gjorde det skulle de kanske inte överlevt så de drag som kan ha funnits för det dog ut. Är du en piraya som lever bland pirayor så vill du förmodligen inte att pirayor äter pirayor för då kan en piraya äta upp dig. Evolutionen har alltså lett oss att utveckla något som vi har kommit att kalla empati.

Vi kan se på en människa, eller annan varelse som lider, och vår empati låter oss uppleva vad den andra människan upplever och vi känner att usch vad otrevligt det var! Jag vill aldrig känna så själv men om jag gör det vill jag att någon hjälper mig. Där har vi en drift att hjälpa andra, för att i en värld där behövande får hjälp, kan du få hjälp om du blir behövande. Det här kan tänkas vara ett cynisk sätt att se på det, men kom ihåg att det var en analys från utsidan, från insidan är vad vi upplever en vacker känsla, något som ger oss förmågan att leva tillsammans som människor och förstå varandras svårheter och vilja hjälpa varandra. Empati har blivit en av våra viktigaste egenskaper.

Nu har vi utvecklats så långt att vi kan se och analysera vår egen utveckling, vilket är ganska imponerande. Vissa påstår att vår framtida evolution nu är rubbad eftersom vi numera har ett annat sätt att se på överlevnad och fortplantning, och även de svaga får överleva och fortplanta sig. Detta är bra, och verkar vara ett naturligt steg i en evolution som drivit på empati – men vad kommer sen? Kommer vår utveckling byta håll? Måste vi ta tag i den själva med vetenskap? Jag har ingen aning. Men jag är orolig.

Jag tänker på saker som debatten om näthat som cirkulerar på nätet just nu, som har en ny ful twist som Bliondinbella påpekar här, folk spyr ut näthat på en video emot näthat! Jag tänker på tråkigheterna jag länkade till i det här inlägget (sjuka kommentarer om våldtäkt). Jag tänker främlingsfientliga Svenskar som kan hata en invandrande granne som är flykting, bara för att ha flyttat in i närheten, utan att skänka en tanke till att den här personen kanske just har kommit från ett krigshärjat land och just har begravt ett ben och två fingrar för att det var det enda de kunde hitta av hens familj efter bomben, nej hen är invandrare och kommer därför bara leva av bidrag och snatteri och förmodligen lite vandalisering också. Sedan att hen lär sig Svenska, skaffar jobb och beter sig exemplariskt är ingen ursäkt, grannhat ska hen få ta emot i alla fall.

Tror ni denna hypotetiska svensken skulle ändra sin uppfattning om hen fick reda på grannens historia och situation? Jag vill gärna tro det, och det finns säkert de som skulle det. Men jag blir alltmer ledsen när jag ser kommentarer ute i sociala media och andra ställen, som tyder på motsatsen. Jag blir ledsen när fler och fler svenskar visar stöd för SverieDemokraterna som gång på gång demonstrerar främlingsfientlighet och misogyni. Var är empatin? Har folk förlorat förmågan att känna vad andra känner? Kan en rik verkligen idka för lägre skatter genom sänkta bidrag, eftersom fattigdom inte verkar så farlig – för den som ej är fattig. Sjukledighet för arbetsskadade låter som lathet för de som inte lever med en allvarlig arbetsskada. Vad är det som händer med oss?

Jag såg på filmen Wreck-It-Ralph idag, en animerad komedi med TV-spelstema som kanske inte bör tas lika seriöst som en tragedi som Les Misérables, men alltså, jag fällde ett par tårar även för Ralph i den här filmen. Och Vanellope… Och Sergeant Calhoun (som jag tänker se som en hyllning till underbara Commander Jane Shepard). Vi fick se dem i svåra tider och jag upplevde deras sorg, jag blev ledsen för deras skull. Om vissa av oss kan känna av sorgen i en tecknad figurs hjärta, hur kan det vara så att det finns killar som påstår att det inte är våldtäkt om tjejen sover? Att det är ok för en kille att väcka en tjej med vaginal penetration? Här är ju kopplingen inte ens så svår att göra, skulle de tycka det var lika ok om de själva väcktes av att få en jättedildo uppkörd i röven? Tror fanimej inte det du! Men på något sätt är det okej att spy sån här galla över hela internet.

Vissa tror att det handlar om att internet känns opersonligt och anonymt och folk inte menar det så på riktigt. Men jag har en skrämmande misstanke att internet är som alkohol. Vi vet att vi har tankar och känslor vi måste dölja för att de inte är acceptabla i samhället. När vi blir fulla så tappar vi lite av den självbehärskning som hindrar oss från att avslöja dessa inre hemligheter.  In Vino Veritas – I vinet, sanning”

Alkohol fabricerar inte fejk-åsikter, det släpper bara fram åsikter vi försöker dölja. När vi sitter ensamma i vårt rum med en dator så känner vi oss inte iakttagna och vi kan snabbt trycka ut saker innan vi hunnit tänka, vi blir övermodiga och sanningen kommer ut. Det gäller även folk som svarar, de ser en tanke de känner igen, och om människor med sådana undertryckta åsikter ser en grupp där alla har samma åsikt börjar de uppleva en ny norm, en värld där dessa hemskheter kan frodas och spridas från mun till, hör upp alla, det är ok att behandla kvinnor som skit, det finns fler som tycker det!

cryingMen vart har all empati tagit vägen? Är den undertryckt? Ersatt av något annat? Är folk bara avtrubbade? Jag vet ärligt talat inte! Jag vill tro att alla som skrivit kommentarer som de jag talat om, vaknar upp en morgon och läser sina verk och tänker ”herregud! Vad har jag skrivit egentligen!?” och plötsligt känner skam över det, och får en smak av den rädsla och förnedring hen har utsatt folk för. Se bara videon med näthatet, det fanns ju riktiga hot där! Saker som kan göra en människa rädd för att lämna sitt hem, saker som kan totalt förgöra ens livskvalité! Hur kan de leva med sig själva?

Jag sa att jag skulle försöka lägga dagens tema på en kudde så det inte blir så hårt och det har jag gjort.. men det blev ändå ganska hårt. Och tungt. Jag kan ju bara säga att jag vet att det finns folk som fortfarande har empati. Jag har vänner som är underbara och inte vill annat än väl för andra människor och det är jag tacksam för men bristen på empati blir ändå mer och mer tydlig i Sverige. Hur ska vi göra? Vad kan förändra detta? Ska vi bara försöka leka Jesus och leda med gott exempel, vända andra kinden till? Jag vet inte. Ge gärna förslag. Nu behöver jag en kram igen.

Här får ni en i alla fall. Tack för att ni läser mig. Kram

Stora avslöjanden!

shyJag borde vara i sängen. Det är massor av timmar efter läggdags. Så såg jag Åsa’s roliga inlägg med 60 frågor och jag kunde ju inte missa en chans att mista ännu mer sömn. Ja, jag är ju inte alltid jättesmart, det får jag lov att medge. Så nu får ni massor av information om mig. Men som ni vet är jag mer intresserad av vad ni får för bild av mig utifrån vad jag skriver. Så svara gärna om ni känner för att våga beskriva hur ni upplever mig, var inte rädda för att gissa fel. Den ni känner att jag är är jag helt villig att vara för er, mina vackra läsare! 

Här kommer mina svar på de 60 frågorna.. Det kanske inte blir 60 svar, jag vill nog inte svara på alla. Här kommer de;

1. Hur gammal är du? Ingen kommentar. Jag sa ju att jag inte skulle svara på alla!

2. Hur gammal känner du dig? 14 ^^

3. Vad har du gjort i dag? Jag har städat, bloggat, jobbat lite, sökt jobb, tränat och spelat spel med vänner.

4. Vilken film såg du senast? Les Misérables

5. Vem ringde du senast? Ett företag där jag sökte jobb.

6. Är du besatt av någonting? Rollspel! Skådespel! Les Misérables! Sång!

7. Är du rädd för blod? Näpp!

8. Beskriv platsen du befinner dig på just nu? Hemma i mitt kök. Gula tapeter, bruna skåp, vitt kylskåp.

9. Kan du nämna fem statsministrar under 1900-talet i Sverige? Olof Palme, Ingvar Karlsson, Carl Bildt, Göran Persson, Fredrik Reinfeldt

10. Googlade du för att få fram svaret på föregående fråga? Nepps

11. Vilken färg är dominerande i din garderob? Hmm.. vet inte. Svart och lila kanske? Har en del rött också.

12. När vaknade du i dag? Halv elva.

13. Vilken är din favorithögtid? Midsommar!

14. Vart i världen skulle du vilja befinna dig just nu? I min säng.

15. Nämn en plats i världen du besökt som du aldrig vill återvända till? Rummet jag bodde i ett tag i London, nära Manor House. Sunkigt, trasigt, litet, med högljudda housemates som inte visste hut.

16. Hur vill du tillbringa din pension? Kreativt! Rollspel med vänner! 😀

17. Vad lyssnar du på just nu? En tickande klocka.

18. Har du någon gång brutit ett ben? Näpp! 🙂

19. Vilka fem saker vill du inte vara utan i ditt skafferi/kyl? Ehmm.. Svårt.. Detta skiftar ju liksom.. Något gott te, honung att ha i, Klementiner, Choklad och tomater.

20. Vem är din favoritkändis? Jeniffer Hale!

hmpf

21. Vad är du på för humör just nu? Övertrött. Det är så långt efter läggdags att jag snart ska gå upp. Dumma mig!

22. Vilka världsdelar har du varit i? Europa och Nordamerika

23. Snarkar du? Ingen kommentar, men du kan få en arg blick.

24. Vilka yrken har du provat på? Försäljare, datagrejjare, intervjuare, marknadsföring, skådespelare, dramalärare.

25. Hur går du helst klädd? Jeans och tröja/t-shirt. Enkelt och avslappnat.

26. Vilket stjärntecken är du född i? Skytt! Pewpewpew!

27. Vilket är ditt favoritgodis? Minstrels. Finns inte i Sverige :'(

28. Vad sa du senast? God natt!

29. Vilket var ditt bästa ämne i skolan? Teater

30. Vad har du på dig just nu? Mysbyxor och Hoodie och stora tofflor.

grrr

31. Vilken är din favoritaffär? Bokhandeln.

32. Vad har du för storlek i kläder? Tigger du om en arg blick till eller? Här får du en i alla fall.

33. Vad har du i dina fickor? En hårnål. (sjukt, det hade Åsa också!)

34. Vad köpte du senast? Juice, hallonsmak.

35. Hur många gånger har du flyttat? 14.

36. Om du var fast ensam på en öde ö, vilka tre saker skulle du ta med? Två kompisar och ett rollspel (rollspelsutrustning ingår naturligtvis)

37. Är du morgon- eller kvällsmänniska? Kvällsmänniska.

38. Senaste filmen du såg på bio? Les Miserablés.

39. Har du blivit sydd någon gång? Japp, i läppen, som litet barn.

40. Har du någon gång badat naken utomhus? Japp.

41. Vad åt du till frukost? Missade det idag.

42. Hur såg ditt liv ut för tio år sedan? Det var faktiskt en underbar tid. Filmskapande, rollspelande och lajvande med goda vänner, Hannah Lemoine bland andra. *kram*

43. Har du någon gång åkt dit för fortkörning? Har inget körkort

44. Vem gjorde senast något extra speciellt för dig? Mina underbara läsare lämnar så urgulliga kommentarer hos mig.

45. Vart lägger du din mobiltelefon när du sover? På nattduksbordet.

46. Vad var det sista du åt? Ris med lite sås.

47. Vem är världens vackraste kvinna? Samantha Barks

48. Är du blyg? Vanligtvis inte, men ibland blir jag det… Vet inte varför.

49. Vilken var den sista konserten du var på? Jag var på en ballett, baserad på Edward Scissorhands. Det är ju nästan som en konsert.

50. Vad heter du i andra namn? Hemlis. Kalla mig Purre eller Purris.

51. Har du varit med om en bilolycka? När jag jag pytteliten. Men den var inte allvarlig.

52. Har du något bevarat inom dig som ingen annan vet? Jag har haft massor. Nu är det väl en och annan sak, men har blivit bättre på att öppna mig.

53. Vilken är den roligaste träningsformen? Yoga är kul.. Och simning.

54. Har du några husdjur? Nej. Har haft. Bortgångna.

55. Vill du gifta dig? När det är dags.

56. Var växte dina föräldrar upp? Falköping / Floby

57. Har du någon gång ringt polisen? Japp. Såg en tjej bli överfallen av 10 andra tjejer i London. Ringde polisen, och stannade kvar så jag kunde vittna om vart förövarna tagit vägen. De greps tack vare det. Jag är bra.

58. Har du svenskt ursprung? Ja.

59. Har du, eller har haft, något smeknamn? Purris sa jag ju.

60. Vilka är dina största svagheter? Jag prokrastinerar som en världsmästare. Det är inget bra.

 

LOL

Det var mina svar det! Hoppas ni känner er utbildade inom Purrisms underbara värld!

Nu måste jag dyka i säng! Ni som kommenterar får ligga bredvid mig i tanken!  Hihihi!

Godnatt och kram!

Patriarkat? Eller?

explainI en dialog mellan feministlutande genusanhängare och mansaktivist-lutande jämställdister finns ofta ett stort hål i kommunikationen. Fortfarande. Det handlar om ordet Patriarkat, och om konceptet är en myt eller inte.

Det är det inte.

Kram!

 

 

 

 

OK, det var väldigt frestande att avsluta inlägget där men jag ska väl förklara lite också. Jag kom att tänka på det här när jag skrev en kommentar på ett inlägg om den roliga bilden som länkats runt på facebook med en kvinna emellan två män i en soffa i något sportprogram på TV ( Länk ).

Det har inte pratats direkt om patriarkatet där men ändå saker som hör till. Alltså, folk påstår ofta att patriarkatet inte längre existerar, och syftar då på en grupp mäktiga män som smider planer på hur de ska kunna påverka samhället för att ge män mer privilegier och öka förtrycket för kvinnor. OK jag kan hålla med om att just det patriarkatet inte finns, men det är inte det patriarkatet vi pratar om! I alla fall inte jag.

Jag ska förklara vad jag menar med ordet patriarkat, och lat som jag är tänker jag börja med att klistra in min kommentar från tidigare omnämnt inlägg, och som förut låter jag stavfel och sådant vara kvar. (min kommentar svarade på en tidigare kommentar som frågadelär vi verkligen kvinnor att sitta med benen ihop?”)

Ja oh ja, flickor får lära sig väldigt tidigt att det är fel att ta mycket plats. Jag är glad att du frågar av vilka, för svaret är intressant. Ingrodda beteenden lär vi oss på ett undermedvetet plan, och när vi vuxit upp lär vi också ut det på ett undermedvetet plan. Vem bär skulden? Jag gör det, du gör det, alla som vuxit upp i vårt samhälle gör det. Vi lär ut vad vi fick lära oss. Barn härmar oss, de gör som vi gör. Ibland provar de att bryta mot normen och då möts de, kanske inte alltid, men ofta av icke-godkännande reaktioner, dock är det våra undermedvetna reaktioner som gör det mest. Den kommunikation vi inte är helt medvetna om att vi håller på med. Vi ser förvånade eller chockade ut när en flicka beter sig som vi tycker en pojke en pojke ska bete sig, våra reaktioner säger ”nämen åh så tokigt” när en pojke beter sig som vi tycker en flicka ska bete sig.

Barnet blir indoktrinerat, precis som vi blev, och efter uppväxten känns det här beteendet helt naturligt.
Intellektuellt sett blir vi ju bättre på det här allteftersom tiden går, men våra idéer utvecklas mycket snabbare än indoktrineringen kan avvecklas, den flyttas bara en mycket liten del varje generation.
Även din drift att hitta lösningar kan nog komma till stor del hur du har programmerats som liten, och inte bara från Y-kromosomen.

Men jag är intresserad; med detta i åtanke, vad för lösningar dyker upp i ditt huvud rent spontant?

(Och jag bör väl nämna att han talade om att han som man var driven att hitta lösningar på saker, därav nämnde jag det i slutet)

Denna typ av indoktrinering som jag skrev om handlar inte bara om hur pojkar och flickor ska sitta, den genomsyrar allt i våra liv, begränsar oss, säger till oss vad vi måste göra eller inte får göra, baserade på våra reproduktiva organ.

Men hallå! Det här problemet drabbar ju män lika mycket som kvinnor, om inte mer!

Ja, det har jag faktiskt aldrig sagt att det inte gör, jag vet dock inte om det där med ”mer”, jag vet inte hur problemet ska kunna mätas på det sättet, men jag håller helt och hållet med om att det är ett stort problem som drabbar både män och kvinnor.

Så vad har det här att göra med patriarkat? Skulle alla män ingå i en konspiration att skapa problem för både män och kvinnor? Det är ju bara korkat!

Japp! Helt dunderkorkat, men det är inte det jag påstår. Först och främst handlar det inte om män som driver en konspiration, utan alla människor som lär ut vad de själva lärt sig, som jag skriver i min kommentar. Det är helt enkelt en struktur i våra liv som återskapar sig själv för varje generation. Vi kan förändra den lite grann, men strukturerna är fortfarande starka. Det är alltså inte männens fel, ingen behöver kallas syndabock här, vi är alla skyldiga, och bara genom att bli medvetna om det kan vi försöka få till en snabbare avveckling av dessa strukturer.

Men ordet patriarkat skyller ju på männen!

hmpfNej, det gör det inte. Ordet patriarkat är rimligt just för att dessa strukturer i samhället placerar mannen i en mer auktoritär roll än kvinnan, kvinnan får mindre makt. Återigen, männen är inte att beskylla, de har placerats i sina roller emot sin vilja precis som kvinnorna, men det står kvar att vi fortfarande ser viktiga och mäktiga yrken som manliga yrken; Doktor, Vetenskapsman, Professor, och svaga, tjänande yrken som kvinnliga; sekreterare, sjuksköterska, städerska.
Strukturerna ger makten till män, därför är titeln Patriarkat rimlig för vårt system.

Om du inte gillar att vi kallar det så, visst, jag kan förstå att ni inte gillar ordet men när ni argumenterar ber jag er att argumentera emot det system vi pratar om inte systemets benämning.

Intressant att lägga till är faktiskt yrket lärare. Jag själv känner inte att det yrket har en könsstämpel i dag, i alla fall inte en stark sådan. Jag kan också få fram en ganska bra gissning på varför så är fallet. Jag var en gång ett barn i en skola och jag hade många olika lärare, en del var män och en del var kvinnor. Könet blev då alltså inte något som rimligen kunde kategorisera denna roll, och därför lämnades den öppen.

Är inte det värt ett försök? Introducera barnen för tanken att alla yrken kan göras av både män och kvinnor. Förbjud inte bilden av manliga poliser och kvinnliga sjuksköterskor, introducera istället historier och bilder med kvinnliga poliser och manliga sjuksköterskor, så barnen får uppleva båda i någorlunda samma mängd. Sedan kan de växa upp och välja ett yrke som de vill ha utan att behöva begränsas av helt arbiträra könsroller som inte behöver finnas.

Det här har varit ett själviskt inlägg, nästa gång jag samtalar med någon som ifrågasätter ordet patriarkat ska jag länka hen hit och slippa förklara gång på gång. Vem vet? Någon gång kanske det går in! OK, lite bitter är jag, men hur mycket jag än förklarar det här verkar ingen i slutändan känna till det!

 

Kram!

K.R.A.M. till Hannah

lerIdag var det road trip till Göteborg. Jag, föräldrarna, systrarna, storasysterns fyra döttrar och make, samt lillasysterns pojkvän åkte till Göteborg. Min far och storasysterns make såg på en hockeymatch och resten gick på Universeum.

cryingI bilen lyssnade jag på musiken från Les Misérables i hörlurarna och det visar sig vara tillräckligt för att jag ska börja agera vattenspriadre. Mina resekamerater blev högst bekymrade tills de fick redapå varför jag grät, sedan skrattade de åt mig.

Vi fick klappa en rocka, se på hajjar och annat skoj, sen åt vi alla tillsammans och åkte hem. Storasysterns yngsta dotter fick lära sig att kram på norska är klem, och gick naturligtvis och erbjöd klemmar till alla som kunde vara behövande. Hur mysig kan en unge bli?

Förresten, tillbaka till Les Misérables, nu har ni haft tid att se den, någon av det måste väl ha gjort det vid det här laget? Håller ni med mig? Visst är den sorglig! Eller är det bara jag som är vek?

Jag lovade er en K.L.E.M. om Hannah innan jag.. jag menar en K.R.A.M. om Hannah innan jag börjar slumpa ut vilka jag skriver om. Det kanske visar sig vara precis rätt tid för en sådan till henne, om jag inte är alldeles för självsmickrande i att tro att det kan vara till hjälp. Jag vill göra ett försök i alla fall.


hannahpanna3Hannah Lemoine
är alltså en mycket hängiven och skicklig bloggare som berört väldigt många läsare på ett positivt sätt, bara detta är ju helt fantastiskt men för mig är hon ännu mer. Jag ska prata mer om hennes blogg Oneway Communication om en stund, men först vill jag tacka henne för något annat. Vi har en historia tillsammans bortom cyberspace, vi har varit vänner sedan långt innan bloggosfären sög upp, vi har bott ihop, festat ihop, lekt ihop, jobbat ihop, lajvat ihop, spelat rollspel ihop, och delat våra liv på många sätt i en tajt vänskapskrets. Delar av den vänskapskretsen har jag fortfarande kontakt med idag och det är jag glad över, men ingen så mycket som med Hannah. Hon blev liksom en person i mitt liv som jag helt enkelt inte får tappa kontakten med. Det skulle bara vara så katastrofalt tragiskt! Visst det är alltid tråkigt när vänner tynar bort ur ens liv men med Hannah får. det. helt. enkelt. inte. hända. 

Ja, nu talar jag öppet om mina känslor och saker jag tycker är viktigt, men förr gjorde jag inte det. Känslor var ingenting jag ville ta upp, av olika anledningar, jag hade byggt upp murar som skyddade mig eftersom jag hade bara bestämt mig för att känslor skadade mig. Nu har jag gått på en psykologisk skådespelarskola i London som bland annat lär en att öpnna sig själv och sitt undermedvetna och det har hjälpt en hel del, men Hannah lyckades dock hitta någon form av lönndörr i muren redan innan det. Hon ville lyssna och visa stöd. Det var inte bara roliga saker som hände men vi kom igenom allting i ganska gott skick, och Hannah visade sig vara en person som alltid var villig att vara ett stöd. När hon frågade hur jag mådde var det ingen artighetsgrej, hon ville verkligen veta, för att hon brydde sig. På riktigt.

Nu är jag mer öppen med mina känslor som sagt, Hannah var en stor hjälp, och skolan jag gick utbildade mig nog i ämnet för att inte vara rädd för mina känslor längre. Kan ni förresten gissa hur jag fick reda på just den här skolan? Hon börjar på H.

Hoppas det inte blir för smörigt här, men Hannahs senaste blogginlägg fick mig att vilja ta upp det här, jag kan förklara hur mycket hennes bloggande har betytt för många människor men hennes blogg är en projektor till hennes hjärta så jag valde att istället förklara vad hon ar betytt för mig, och sedan kan ni ju tänka er vad det betyder för alla möjliga ute i världen som får ta del av hennes tankar, känslor och vänskap.

Det har varit en ära att få hjälpa till med den tekniska sidan på din blogg, Hannah, och det var tack vare dig jag började blogga själv, den här bloggen existerar på grund av dig! Jag, som jag är, existerar på grund av dig. Mitt liv hade varit mycket annorlunda om du inte var del av det, och jag tror inte det hade varit bättre.

Så, ska jag beskriva hennes blogg… Jag vet inte om det finns en enda läsare av min blogg som inte redan läser hennes, men hon skriver i alla fall om sitt liv, sin värld, sina tankar. Hon ser lycka och skönhet, hon ser sorg och orättvisor, och snarare än att övertala folk om hennes åsikter handlar hennes inlägg oftast om att själv kunna förstå världen och dess problem, och hjälpa andra förstå också. Det kanske är det enda som saknas, lite förståelse kanske kan lösa allting! Se bara på hennes fantastiska WTF-Projekt!hannah2

Hannah vill hjälpa alla, på riktigt. Feminister, jämställdister, dittan och dattan, hon nedvärderar ingen av dem, hon har istället valt att bygga broar, och det är beundransvärt.

Just nu verkar vara en svår tidpunkt dock. Inlägget har redan börjat bli lite väl långt, men snälla, gå till hennes blogg och visa stöd till henne. Visa stöd till någon som alltid visat stöd för mig, och med all säkerhet vill visa stöd till dig om du behöver det. Hon om någon förtjänar all kärlek i värden, så om du inte redan gjort det, gå och skänk henne en kram. För Hannah är en helt Klart Riktigt Awesome Människa.

Kram till alla, och alla kramar till Hannah!

Hannah, jag finns här om du behöver något. Ring, smsa, maila, vad som helst. Kram!

St. Purre den Heliga

lerHejsan svejsan! Ser ni nåt annorlunda med min blogg idag? ^^
Japp, de där finputsningarna jag pratade om har kommit! Jag är jättenyfiken på vad ni tycker så snällasnällasnälla säg! ^^
Förutom det ska jag nog försöka att inte ramla in på sidospår, detta kan bli ett rätt så långt inlägg i alla fall, ni förstår att Moralfjant som jag bloggade om igår ville ge mig en chans att bli provocerad av henne 😉 och skrev ett inlägg om fundamentala ateister, och mitt svar hade blivit för långt för en kommentar så jag tar och skriver ett helt inlägg istället och för att alla ska förstå vad jag babblar om så får ni även se hennes inlägg här. Men besök gärna hennes inlägg på sin rätta plats också, alla bloggare behöver kärlek.

wutFundamentala ateister

Oj då… jag får visst börja redan på titeln. Jag vet faktiskt inte vad en fundamental ateist är. En ateist är någon som inte har en aktiv tro på en gud, är då en fundamental ateist någon som verkligen inte inte inte har någon tro på en gud gånger en miljon och stjärnstopp?

Mycket snack om religiösa fundamentalister nu för tiden, hur sjukt hjärntvättade och trångsynta de är. Och visst kan jag inte annat än hålla med i kritiken. Jag tycker det är oerhört knäppt att helt blint lita på nåt som står i en gammal dammig bok, särskilt när det är så tydligt att människor skadas av innehållet (typ att det sprider hat mot bögar/flator/kvinnor, ja ni fattar). Jag blir så trött på människor som säger att det är helt och fullkomligt övertygade om att deras tro är den enda rätta. Inte bara för dom själva, utan hela jävla världen måste tro på samma sak eller också är dom idioter/offer. Hur fan vet ni det liksom? Vägra fatta att ditt trosval (kalsongval hehe) kanske helt enkelt beror på att du indoktrinerats i det sen du va liten?
Den värsta och mest utbredda fundamentalismen i Sverige kommer varken från muslimer eller kristna – den kommer från ateister.
Jag blir så fruktansvärt provocerad av alla dessa människor som bestämt hävdar att vetenskap och tro inte går att kombinera. Som tror att alla icke-ateister är korkade jävla våp som måste upplysas. Så börjar karusellen Gud finns – Gud finns inte med lika korkade argument från båda sidor. BARA FATTA ATT VI INTE KAN VETA OCH NÖJ DIG MED DET (agnosticism for the win liksom). Så, end of discussion. När vi har kommit fram till det är du välkommen att välja vad du vill tro på (men fan inte predika för andra).

ponder2OK, nu börjar det verka som om du helt enkelt har träffat rötägg, som är taskiga vilken tro, eller ”lack thereof” de har. Du verkar också ha en lite skev bild av vad en ateist är. Det är sant att det finns ateister som brinner för att upplysa ”troende” men det brukar handla om syftet att bekämpa alla hemskheter som görs i religionens namn och inte om att bestämma vad folk ska tro i sina egna hem. Vetenskap och tro går att ha i samma huvud så länge det finns en ärlighet om vad tro är; En förhoppning, en önskan, ett sätt att hoppas på hur universum är utan någon form av bekräftelse eller bevis. Vetenskapen kan per definition inte acceptera existens av något som inte observerats på ett eller annat sätt.

Lika korkade argument från båda sidor? Vilka argument menar du då? Jag har hört många korkade argument för att en gud skulle finnas, men det enda jag hört från ateist-sidan är ”OK, får jag se ditt bevis?”.

Det känns också som om det är läge att specificera att ateism och agnosticism ej är exklusiva termer, det går att vara båda (de flesta ateister är agnostiska ateister). Det är två olika frågor som behandlas. Ateism behandlar frågan ”Tror du på Gud?” – På den här frågan går det inte att svara ”Jag vet inte.” eftersom den inte frågar om gud faktiskt finns utan om du tror på hen eller inte. Om du dock vill svara ”Jag vet inte.” i alla fall så är du ateist, alla svar på den frågan utom ”Ja.” tyder på att du är en ateist. Agnosticism  behandlar frågan ”Finns det med all säkerhet en gud eller finns det med all säkerhet ingen gud?”. Här skulle de flesta tänkande ateister dra sig för att svara nej, en person med allra minsta respekt för den vetenskapliga metoden vill helt enkelt inte svara annat än ”Jag vet inte.” på en fråga som kräver absolut säkerhet. Vetenskap måste vara redo att förändras när ny information introduceras, det handlar om att ha en uppdaterad observation av verkligheten.

explainNyligen började partikelfysiker ge upp hoppet om att hitta higgs-bosonen, en subatomisk partikel som aldrig skådats, men uträkningar har visat att den måste existera för att den nuvarande uppfattningen om hur universum fungerar ska kunna stämma. Efter 50 års letande började det pratas om att de kanske inte hittat den för att den helt enkelt inte finns, och vi har haft fel om universum? Detta sa de dock inte med förtvivlan, för dem vore det lika spännande att få bevis som motbevis. Även att bli motbevisad betyder ju att du är ett steg närmare sanningen. Bara några månader efter det konstaterandet lyckades dock forskare på CERN skåda den saknade partikeln. Vad jag menar är att vetenskapen är inte bara en alternativ samling stadgar att tro på istället för religion, utan strävan att förstå mer, och den strävan har lett till allt från de mediciner som håller oss vid liv, de kläder som håller oss varma, de byggnader som håller oss torra och de raketer som kan låta en människa vandra runt på månen. Så det finns ju utan tvivel konkreta bevis för att den vetenskapliga metoden för att finna sanningar fungerar, annars hade dessa framsteg inte varit möjliga.

Sen måste en forskare, som sagt, alltid vara beredd att bli motbevisad och korrigera sin uppfattning, därav är det mycket oklokt att framföra sina svar som absolut sanning, det finns alltid ett element av ”jag vet inte” inom vetenskapen. Men det behöver inte betyda att det är sunt att fylla i luckorna med vilda gissningar.

Jag är varken ateist eller religiös. Jag har utformat min egen tro (som har inslag av många olika religioner + annat) och det är så jävla skönt för då slipper jag följa en ansiktslös profets konservativa värderingar och kan välja själv och tänka kritiskt. Men faktiskt har jag inget som styrker att det jag tror på stämmer utom att jag ”känner det inom mig”. Ni extrem-ateister skrattar väl rått vid det här laget men det skiter jag i, faktiskt tycker jag synd om er trångsynta logiker. Ni får aldrig uppleva den harmoni och lycka som jag ibland får i min ”ett-med-naturen-ett-med-världen-andlighet”.

skeptNär du säger ”extrem-ateist” måste jag börja anta att du menar folk som inte alls undviker att påstå sig ha absolut sanning, och då måste jag påpeka att den skaran folk är mycket sällsynt i alla vetenskapliga kretsar, och de flesta kretsar jag har upplevt över huvet taget. Utom religiösa kretsar, där är det ganska vanligt att deras tankar inte får ifrågasättas. Men jag förstår inte vad det är vi skulle vilja skratta åt? Du har ju inte ens nämnt vad det är du tror på. Det kanske går att tycka det är synd att det inte verkar finnas någon drift att ta reda på om din tro är sann eller ej, men du säger om att du vill välja själv och tänka kritiskt och är precis avsaknaden de egenskaperna som gör att religion är oroväckande, och om det är så du tänker så är du mycket närmare att vara ateist än religiös. Du har inte ens nämnt någonstans att du tror på någon gud. Det går att vara religiös och ateist samtidigt, fråga bara buddhisterna.

Det du känner inom dig kan faktiskt ha neurobilogiska förklaringar, det gör det inte mindre värdefullt, meditation är nyttigt vare sig det är en gud som lägger fairy-dust i hjärnan på dig eller om det finns en naturlig förklaring. Dessutom känner jag gott om ateister som både mediterar och tycker om att känna sig som ett med naturen; Mig själv till exempel.

Varför vill ni ens predika för mig hur fel jag har?

Jag vet inte, varför vill du predika för att vi inte kan känna harmoni utan din tro?

Min tro ger mig ingenting utom en härlig känsla av sammanhang. Varför vill ni förstöra det för mig med hånfulla blickar och uppgivna suckar? Fattar ni inte att ni bara är ett gäng uppblåsta vetenskapsfundamentalister? Har ni inte ens det ringaste tvivel om att det kanske faktiskt är ni som missat nåt, är ni verkligen så jävla naiva att ni tror att ni besitter den enda sanningen? Tror ni på fullaste allvar att ni har alla svar bara för att ni läst lite i illustrerad vetenskap? Och även om ni är helt övertygade om att ni har rätt (och låt oss säga att ni har det) – varför vill ni absolut spräcka hål på min lyckliga bubbla som enbart skänker mig glädje?

hmpfDet låter fortfarande som om du inte pratar om ateister i allmänhet utan bara rötägg, rötägg som finns i alla kulturer och trossystem. Och att döma alla som inte tror på en gud efter dessa rötägg är fruktansvärt orättvist och i precis samma anda som vissa påstår att alla muslimer är terrorister. Tack för den du. Bekämpning av religion handlar om att försöka förhindra könsstympning av barn, religionsbaserade hatbrott, förtryck av kvinnor som behöver göra abort, förtryck av kvinnor i ren allmänhet, föräldrar som vägrar låta sitt barn genomgå livsnödvändig behandling på grund av sina religiösa regler, etc. Skadar du ingen är det klart du får sitta och meditera, det gör faktiskt många av oss atiester också.

Låt mig vara ifred och meditera. För mig är det fett najs, bara acceptera det och håll käften. Eller var nyfiken. Men absolut inte hånfull.

Att förbjuda hån mot religion är jag inte med på. Det finns saker inom religion som jag är helt ok med att vara hånfull mot. Till exempel när någon bonnläpp skriker att alla bögar ska dö medan hen viftar med en bok i handen som innehåller regler, visserligen emot homosexualitet också, men dessutom massor av regler som skulle betyda dödsstraff flera gånger om för bonnläppen själv, till exempel ätandet av skaldjur, eller bärandet av kläder i mer än ett material. Den jäveln tänker jag håna skiten ur.  Dock någon som söker i sitt inre, inte dömer andra och inte skadar någon ser jag ingen anledening att håna. Jag kanske personligen tycker att slutsatserna kan behöva lite mer kött på benen, men min personliga åsikt om det styr bara mina egna handlingar, de ska inte styra andras.

Uj vad långt det har blivit. Hoppas ingenting här upprörde dig. Tack för att jag fått skäl att använda så många av mina ansiktsuttryck, två av dem är det till och med premiär för här, första gången de används! (kan du se vilka?) Det hade inte hänt om jag hade försökt klämma in allt detta i en kommentar XD.

Innan jag avslutar vill jag  bara dela med mig av en tanke från Neil Degrasse Tyson, min favorit-Astro-Fysiker, apropå att ateister skulle sakna under, mystik och harmoni.
Kram på er alla, vare sig ni finns eller inte!

Skamlös

explainNu ska det bli lite skamlös reklam. Jag var lite dum igen och kan göra lite rätt för mig. Det var så att jag läste ett kort inlägg av Moralfjant ( Länk ) som jag bestämde mig för att lägga en kort kommentar på. Jag var kommenterare nummer två. Personen innan mig hade inte kommenterat på inlägget alls utan bara gjort reklam för sin webbshop. Stackars Moralfjant, tänker jag, som har råkat ut för spam. OK för att ”spammaren” nämnt att hen kände sig dryg i och med reklamen, det ändrar ju inte att det är spam, tyckte jag och skrev en lite halvt elakt pik om att hen kunde i alla fall försökt nämna något som relaterade till inlägget hen kommenterade på.

Sedan kollade jag själv upp förövarens blogg och webbshop och fick helt plötsligt en släng sympati för henne (japp, nu visste jag att det var en tjej det handlade om, då behövs ordet hen inte mer i det här fallet). Självklart följer det att jag känner mig taskig för att ha gett henne en sådan taskig pik, även om något i mig faktiskt vill stå fast vid att spam är spam… Jag lämnade en kommentar på hennes blogg som föreslog att helt enkelt kommentera på andra bloggar i relation till det de skriver, och ha en liten reklamjingel i sin signatur. Det blir ju jättebra, då får bloggare lite fler tänkvärda kommentarer, och hennes webbshop får synas lite.

shyDet är förresten tavlor hon säljer, med kreativt presenterade visdomsord och fina eller gulliga uttalanden. Inget som jag personligen har ekonomi för men de var faktiskt fina, så jag vill nämna henne här och hoppas det kanske genererar lite kunder till henne så min tanklösa pik kan bli förlåten. Ja, jag tycker fortfarande samma sak om spam, men jag skäms över att jag lät den åsikten göra mig taskig. Jag vill inte vara taskig.

Nu behöver ni ju så klart länkar till henne också. Hennes blogginlägg som jag kommenterade på, och hennes webbshop, Belleboo,

Och här, om du läser detta inlägg, så går det ju faktiskt ann att lägga en kommentar enbart om shoppen, eftersom inlägget faktiskt handlar om det! Se vad fint det blev ordnat!

Kram!

Överkänslig

cryingJag läste nyss en artikel om överkänslighet (länk här) och oj vad jag kände igen mig! Som jag beskrev i ett tidigare inlägg  (länk här) så jobbade jag hårt i min barndom för tvångsbedöva mina känslor men på senare tid har jag lagt den förmågan på hyllan. Det märks. Idag släpps filmen Les Misérables som jag också nämner i det inlägget, en film som är baserad på en scenmusikal som berörde mig rakt in i själen och jag vill använda den som exempel. För att inte avslöja något från filmen så ska jag användra filmens trailer här. Anne Hathaway (en Princessas dagbok, the Dark Knight Rises) visar upp en fenomenal förmåga att gestalta karaktären Fantine, då hon blir avskedad från sitt jobb och utkastat på gatan.
Om du bläddrar ner till videorutan och trycker på play så kommer du ungefär 40 sekunder in se scenen jag pratar om, och jag vill koncentrera mig på ett specifikt snabbt klipp.
Du kommer att se en dörr slås igen, sedan en klipp på en kortklippt Anne Hathaway som sjunger, klippet därpå (bara så att ni vet, mina ögon är redan fulla av tårar bara från skrivandet av detta) får vi se Fantine (för skådespelet är så bra att Ann Hathaway syns inte längre, det är Fantine som sitter där på gatan) när det som hänt sjunker in. Titta noga för det är ett snabbt klipp. Vi får se henne gå från panik, vilket är en positiv känsla i sammanhanget, panik betyder att det finns hopp, dörren kanske inte slog igen ordenligt, någon kan kanske ångra sig om jag bönfaller ordenligt, men när paniken lägger sig finns förvirring kvar.. Vad hände? Var är jag? Sedan sjunker det in, och precis is slutet på klippet som bara varar en knapp sekund får vi se total förtvivlan komma över henne, förståelsen för att den dörren som slog igen fick hennes sista hopp för att någonsin vara lycklig igen att krossas i småbitar, hennes sista hopp att ha ett betydelsefullt liv, att försörja sin lilla dotter, att någonsin kunna le igen är borta för alltid. Hon är inte död, men hennes liv är över och ingen kan förändra det.

Det gör ont att se på, eller som jag just bevisat, att ens tänka på – det droppar tårar på mitt tangentbord just nu. Och jag har inte ens sett filmen! (ok jag kan storyn för att jag sett musikalen och lyssnar på musiken rätt så ofta)

När jag läste artikeln jag nämnde ovan funderade jag allvarligt över om jag kan vara en av dessa överkänsliga människor… Ja, jag funderade verkligen över det som om det inte vore självklart. Jag passar in på inte riktigt allt, men nästan allt som beskrivs där. Jag kan nog ganska lugnt lita på den diagnosen. Nu shyinser jag också att jag kanske klantat mig. När jag beskrev hur känslor fungerar i det där inlägget så beskriver jag hur det är för ”oss alla” när jag kanske borde talat för mig själv. Hoppsan.. förlåt.

Men lovade jag er inte igår att jag skulle skriva något positivt om mig själv? Tokstollar, det har jag ju gjort! Jag älskar att vara känslig, och några vanliga egenskaper hos överkänsliga människor ska vara stark fantasi och kreativitet, två saker jag är väldigt stolt över med mig själv. För att inte tala om det jag sa i mitt tidigare inlägg jag länkade till ovan; Starka känslor är godare än glass.

Våta, tårindränkta kramar på er!

 

EDIT: Youtubeklippet ovan har fått en kommentar jag bara måste dela med er. Jag vet inte varför jag blev så glad av den, vad tycker ni?

”I’m a grown assed man,29 years old, and I serve in the United States military. I cried watching this movie.”