Jag skriver viktiga saker. Det är sant!

Överkänslig

cryingJag läste nyss en artikel om överkänslighet (länk här) och oj vad jag kände igen mig! Som jag beskrev i ett tidigare inlägg  (länk här) så jobbade jag hårt i min barndom för tvångsbedöva mina känslor men på senare tid har jag lagt den förmågan på hyllan. Det märks. Idag släpps filmen Les Misérables som jag också nämner i det inlägget, en film som är baserad på en scenmusikal som berörde mig rakt in i själen och jag vill använda den som exempel. För att inte avslöja något från filmen så ska jag användra filmens trailer här. Anne Hathaway (en Princessas dagbok, the Dark Knight Rises) visar upp en fenomenal förmåga att gestalta karaktären Fantine, då hon blir avskedad från sitt jobb och utkastat på gatan.
Om du bläddrar ner till videorutan och trycker på play så kommer du ungefär 40 sekunder in se scenen jag pratar om, och jag vill koncentrera mig på ett specifikt snabbt klipp.
Du kommer att se en dörr slås igen, sedan en klipp på en kortklippt Anne Hathaway som sjunger, klippet därpå (bara så att ni vet, mina ögon är redan fulla av tårar bara från skrivandet av detta) får vi se Fantine (för skådespelet är så bra att Ann Hathaway syns inte längre, det är Fantine som sitter där på gatan) när det som hänt sjunker in. Titta noga för det är ett snabbt klipp. Vi får se henne gå från panik, vilket är en positiv känsla i sammanhanget, panik betyder att det finns hopp, dörren kanske inte slog igen ordenligt, någon kan kanske ångra sig om jag bönfaller ordenligt, men när paniken lägger sig finns förvirring kvar.. Vad hände? Var är jag? Sedan sjunker det in, och precis is slutet på klippet som bara varar en knapp sekund får vi se total förtvivlan komma över henne, förståelsen för att den dörren som slog igen fick hennes sista hopp för att någonsin vara lycklig igen att krossas i småbitar, hennes sista hopp att ha ett betydelsefullt liv, att försörja sin lilla dotter, att någonsin kunna le igen är borta för alltid. Hon är inte död, men hennes liv är över och ingen kan förändra det.

Det gör ont att se på, eller som jag just bevisat, att ens tänka på – det droppar tårar på mitt tangentbord just nu. Och jag har inte ens sett filmen! (ok jag kan storyn för att jag sett musikalen och lyssnar på musiken rätt så ofta)

När jag läste artikeln jag nämnde ovan funderade jag allvarligt över om jag kan vara en av dessa överkänsliga människor… Ja, jag funderade verkligen över det som om det inte vore självklart. Jag passar in på inte riktigt allt, men nästan allt som beskrivs där. Jag kan nog ganska lugnt lita på den diagnosen. Nu shyinser jag också att jag kanske klantat mig. När jag beskrev hur känslor fungerar i det där inlägget så beskriver jag hur det är för ”oss alla” när jag kanske borde talat för mig själv. Hoppsan.. förlåt.

Men lovade jag er inte igår att jag skulle skriva något positivt om mig själv? Tokstollar, det har jag ju gjort! Jag älskar att vara känslig, och några vanliga egenskaper hos överkänsliga människor ska vara stark fantasi och kreativitet, två saker jag är väldigt stolt över med mig själv. För att inte tala om det jag sa i mitt tidigare inlägg jag länkade till ovan; Starka känslor är godare än glass.

Våta, tårindränkta kramar på er!

 

EDIT: Youtubeklippet ovan har fått en kommentar jag bara måste dela med er. Jag vet inte varför jag blev så glad av den, vad tycker ni?

”I’m a grown assed man,29 years old, and I serve in the United States military. I cried watching this movie.”

7 svar till Överkänslig

  1. Nah, nä men att ha ett rikt känsloliv är bra. När min ska vi säga mycket gode vän, sa att en scen i en film vi såg var rörande och känsloframkallande så blev han lite extra attraktiv i mina ögon just då, kanske för att en hel del av de killar jag träffat inte haft någon jättebra kontakt med sitt känsloliv. Själv är jag ganska känslig, men har historiskt sätt jobbat en del på att trycka undan känslor (hence, ångesten jag skrivit om) så det varierar en del över tid hur lätt jag påverkas på ett synbart sätt (alltså beroende på hur pass i kontakt med mig själv och i balans jag är för tillfället).

    Jag tror att vi kan vara ovilliga att sätta etiketter och diagnoser på oss själva, kanske var det därför du tvekade. Jag har ju en misstanke om att om jag utreddes skulle vi kunna sätta en liten bokstavskombo på mig som skulle förklara lite av svårigheterna med att få saker gjort, kaoset som gärna byggs upp runt mig och kanske lite av ångesten. Men just nu tar jag alla symptom som inte stämmer in på väldigt stort allvar, antagligen för att etiketten skrämmer mig lite grann, även om att få den skulle kunna leda till att jag får hjälp.

    • Glömde säga att jag älskar les mis, har inte sett den på tusen år dock. På gymnasiet så satte esteterna upp den och min dåvarande bästa vän som älskade musikaler fick mig att se jättemånga versioner med honom. Är lite sugen på att läsa boken innan, har även någon filmversion som jag borde ta tag i att se.

      • Det är en bra sak att älska! Har du sett musikalen? ÄLSKAR den versionen (märks det?) och gillar att Eponine framställs på ett mer sympatiskt sätt i musikalen, hon är ju min favoritkaraktär. Hon är lite ond i boken, det gillar jag inte XD

    • Ja, jag tryckte undan känslor också, men gör inte det längre. Men du det beskriver känner jag igen mig i, läste du artikeln om överkänslighet? Kan det inte vara så att du är ”one of us”? XD

      Överkänslighet är ingen sjukdom men den kan leda till problem som kan avhjälpas med naturpromenader, meditation och annat.. Tror du det kan vara nåt du har?

      • Jag känner igen mig men ändå inte, tror att jag faktiskt har lättare att känna igen mig i add/adhd-diagnosen även om jag inte vet helt 100 och det finns vissa gemensamma nämnare där. Eftersom att jag råkar veta att folk googlar Åsans värld relativt ofta, men dock inte är säker på vilka det är som gör det så tänker jag inte inte berätta mer i detta kommentatorsfält om det. Men tror dock att promenander och meditation kan vara bra för mig i vilket fall, så därför tänkte jag ta med kängorna upp till Falun ikväll och ge mig ut för att rasta benen och hjärnan.

        • Hmm.. jag tror jag ska ta och promera lite idag jag med!
          Men tror du att en diagnos kan hjälpa dig, gör ett test! Var lite skeptisk bara, att få diagnosen utan att ha det kan bli värre än att faktiskt ha det.
          Trevlig promenad!
          *kram*

Vad har du på hjärtat?

CommentLuv badge