Jag skriver viktiga saker. Det är sant!

K.R.A.M. till Hannah

lerIdag var det road trip till Göteborg. Jag, föräldrarna, systrarna, storasysterns fyra döttrar och make, samt lillasysterns pojkvän åkte till Göteborg. Min far och storasysterns make såg på en hockeymatch och resten gick på Universeum.

cryingI bilen lyssnade jag på musiken från Les Misérables i hörlurarna och det visar sig vara tillräckligt för att jag ska börja agera vattenspriadre. Mina resekamerater blev högst bekymrade tills de fick redapå varför jag grät, sedan skrattade de åt mig.

Vi fick klappa en rocka, se på hajjar och annat skoj, sen åt vi alla tillsammans och åkte hem. Storasysterns yngsta dotter fick lära sig att kram på norska är klem, och gick naturligtvis och erbjöd klemmar till alla som kunde vara behövande. Hur mysig kan en unge bli?

Förresten, tillbaka till Les Misérables, nu har ni haft tid att se den, någon av det måste väl ha gjort det vid det här laget? Håller ni med mig? Visst är den sorglig! Eller är det bara jag som är vek?

Jag lovade er en K.L.E.M. om Hannah innan jag.. jag menar en K.R.A.M. om Hannah innan jag börjar slumpa ut vilka jag skriver om. Det kanske visar sig vara precis rätt tid för en sådan till henne, om jag inte är alldeles för självsmickrande i att tro att det kan vara till hjälp. Jag vill göra ett försök i alla fall.


hannahpanna3Hannah Lemoine
är alltså en mycket hängiven och skicklig bloggare som berört väldigt många läsare på ett positivt sätt, bara detta är ju helt fantastiskt men för mig är hon ännu mer. Jag ska prata mer om hennes blogg Oneway Communication om en stund, men först vill jag tacka henne för något annat. Vi har en historia tillsammans bortom cyberspace, vi har varit vänner sedan långt innan bloggosfären sög upp, vi har bott ihop, festat ihop, lekt ihop, jobbat ihop, lajvat ihop, spelat rollspel ihop, och delat våra liv på många sätt i en tajt vänskapskrets. Delar av den vänskapskretsen har jag fortfarande kontakt med idag och det är jag glad över, men ingen så mycket som med Hannah. Hon blev liksom en person i mitt liv som jag helt enkelt inte får tappa kontakten med. Det skulle bara vara så katastrofalt tragiskt! Visst det är alltid tråkigt när vänner tynar bort ur ens liv men med Hannah får. det. helt. enkelt. inte. hända. 

Ja, nu talar jag öppet om mina känslor och saker jag tycker är viktigt, men förr gjorde jag inte det. Känslor var ingenting jag ville ta upp, av olika anledningar, jag hade byggt upp murar som skyddade mig eftersom jag hade bara bestämt mig för att känslor skadade mig. Nu har jag gått på en psykologisk skådespelarskola i London som bland annat lär en att öpnna sig själv och sitt undermedvetna och det har hjälpt en hel del, men Hannah lyckades dock hitta någon form av lönndörr i muren redan innan det. Hon ville lyssna och visa stöd. Det var inte bara roliga saker som hände men vi kom igenom allting i ganska gott skick, och Hannah visade sig vara en person som alltid var villig att vara ett stöd. När hon frågade hur jag mådde var det ingen artighetsgrej, hon ville verkligen veta, för att hon brydde sig. På riktigt.

Nu är jag mer öppen med mina känslor som sagt, Hannah var en stor hjälp, och skolan jag gick utbildade mig nog i ämnet för att inte vara rädd för mina känslor längre. Kan ni förresten gissa hur jag fick reda på just den här skolan? Hon börjar på H.

Hoppas det inte blir för smörigt här, men Hannahs senaste blogginlägg fick mig att vilja ta upp det här, jag kan förklara hur mycket hennes bloggande har betytt för många människor men hennes blogg är en projektor till hennes hjärta så jag valde att istället förklara vad hon ar betytt för mig, och sedan kan ni ju tänka er vad det betyder för alla möjliga ute i världen som får ta del av hennes tankar, känslor och vänskap.

Det har varit en ära att få hjälpa till med den tekniska sidan på din blogg, Hannah, och det var tack vare dig jag började blogga själv, den här bloggen existerar på grund av dig! Jag, som jag är, existerar på grund av dig. Mitt liv hade varit mycket annorlunda om du inte var del av det, och jag tror inte det hade varit bättre.

Så, ska jag beskriva hennes blogg… Jag vet inte om det finns en enda läsare av min blogg som inte redan läser hennes, men hon skriver i alla fall om sitt liv, sin värld, sina tankar. Hon ser lycka och skönhet, hon ser sorg och orättvisor, och snarare än att övertala folk om hennes åsikter handlar hennes inlägg oftast om att själv kunna förstå världen och dess problem, och hjälpa andra förstå också. Det kanske är det enda som saknas, lite förståelse kanske kan lösa allting! Se bara på hennes fantastiska WTF-Projekt!hannah2

Hannah vill hjälpa alla, på riktigt. Feminister, jämställdister, dittan och dattan, hon nedvärderar ingen av dem, hon har istället valt att bygga broar, och det är beundransvärt.

Just nu verkar vara en svår tidpunkt dock. Inlägget har redan börjat bli lite väl långt, men snälla, gå till hennes blogg och visa stöd till henne. Visa stöd till någon som alltid visat stöd för mig, och med all säkerhet vill visa stöd till dig om du behöver det. Hon om någon förtjänar all kärlek i värden, så om du inte redan gjort det, gå och skänk henne en kram. För Hannah är en helt Klart Riktigt Awesome Människa.

Kram till alla, och alla kramar till Hannah!

Hannah, jag finns här om du behöver något. Ring, smsa, maila, vad som helst. Kram!

12 svar till K.R.A.M. till Hannah

  1. VARNING: DENNA KOMMENTAR INNEHÅLLER SPOILERS FÖR TV-SERIEN SUPERNATURAL
    Jag jag jag! Jag går och snörvlar till och från jobbet då jag lyssnar på LesMis i iPoden, grät på bion med mina vänner och har haft förmånen att se den oväntat pampiga versionen på lokala teatern i höstas (visserligen framförd på nordnorska, då) och har varit lite ett blod-fan sedan jag såg den i London & NY för massvis av år sedan. Denna filmversion var LYSANDE. :’) Ska gå och se den igen i veckan.

    Du bloggar fantastiskt, btw. Vet inte hur jag hittade hit men kanske var det via Hannah, Lady Dahmer eller liknande.
    Kul att du också följer SPN! Samma här sedan några år, även om serien tappat fart sista säsongerna i mina ögon. Varför dödar de karaktärerna så fort? Bobby – som var en av drivkrafterna? Var är alla kvinnor? Gah. Cas, we need you! Crowley med. Bitte please, släng in nån hellhound tik, nån crossroad deamon eller en superbad angel lady i det hela, så blir det fint. ;), Kanske borde passa på att dra på ett SPN Con, egentligen? Hm. Fandomen är roligare än serien, haha! Lyssnar ofta på winchester radio, f.ex. Åh, just det ja, jag älskar Buffy av hela mitt hjärta. 🙂
    Jag är ingen lajvare men väl en crazy fangirl/fanboard-nerd som ofta går all in i det jag tycker om.

    Oj! Lång kommentar. :S

    Tack för din fina blogg, Purre! Kram till Hannah med.

    • VARNING: DENNA KOMMENTAR INNEHÅLLER SPOILERS FÖR FILMEN LES MISERABLES OCH TV-SERIEN SUPERNATURAL

      Ja eller hur! När jag lyssnar på ”a little fall of rain” från scenversionen går mitt hjärta i tiotusen bitar! Jämt! Dock i filmversionen går det bara i tusen bitar, eftersom de gick lite mer efter bokens version, där Marius ser Eponine mer som en bekant än en väldigt nära vän. I filmversionen är det nog… hmmm… ”I dreamed a dream” som får ur mest tårar av mig, dock är det även ett par låtar som inte var så sorgliga på scen men blev det på film, som ”Valjean’s Soliloquy”, den fick mig aldrig att gråta i scenversionen men när Hugh Jackman framförde den sprutade det ur ögonen så jag nästan borde erbjuda personen framför mig en gratis regnhatt.

      Ja Supernatural går upp och ner lite, vissa av karaktärerna borde ha fått stanna kvar, men så länge Cas finns med är jag nöjd. Han är ju så söt. ”I am here now. I am going to hang up.” *fniss* – Och ja, om Crowley skrivs ur serien behöver han en jävligt bra efterträdare för att jag ska ha kvar intresset. Riktigt bra skurk den där Crowley. Men ja, om de ska ha ihjäl alla kvinnliga karaktärer borde de faktiskt försöka ersätta dem titt som tätt.
      Haha, ja, supernaturals fandom är ju underbart, speciellt när det är med i serien! (också ett av mina favoritavsnitt) – att ha med en ”profet” som skriver nästa testamente som ungdomsböcker var ett genidrag!

      Tack tack så jättemycket för kommentaren, det är jättekul att få kontakt med er som läser! Det är liksom skönt att det blir lite dialog som varvar alla monologer. XD

      Säg till om du börjar blogga också så läser jag!
      Kram! och ja, lite extra kramar till Hannah
      ^^

      (vad många gånger jag skrev ”och ja” i det här svaret.. jag får hålla kolla på det i framtiden)

      • VARNING: DENNA KOMMENTAR INNEHÅLLER SPOILERS FÖR FILMEN LES MISERABLES OCH TV-SERIEN SUPERNATURAL

        Haha, jag och en kollega brukar inlevelsefullt sjunga ”A little fall of rain” med Marius/Eponine stämmor på jobbet sedan några år, det är väldigt gripande och vackert (inte). Åh, jag håller helt med dig om film vs scenversionen. Filmen är liksom så stark, så intensiv. Jag verkar vara en udda fågel i sammanhanget, men mitt hjärta blöder verkligen för Javert. Då han i sin fruktan och sitt tvivel inte finner en annan väg ut än självmord krossar mitt hjärta VAR GÅNG (scen-musik-film) och det är DÅ jag bryter ihop fullständigt. Vad det säger om mig vet jag inte.

        I scenversionen är båda attackerna/slagen också oerhört jobbiga, alla unga män som brutalt avrättas i ett av alla dessa i historien, meningslösa slag. Det var nästan värre i filmen, då allt kan bli så detaljerat. Usch. Jag är helt enig med dig i vad som var starka scener i filmen; + slutet med då Valjean dör… Mr Jackman fångar allt så perfekt (usch, jag börjar typ grina nu igen), så tacksam för att ha fått någon att älska, någon mer än sig själv ”she’s the best in my life”. Att han var tacksam över vad livet gett honom, utan ånger. Hugh Jackman, *vilken* skådespelare… Wow. Jag älskar x-men med wolverine och de andra sedan förr, men kom igen! Maken till kapacitet!?

        Generellt är Fontine en rätt liten roll, men i filmen får sannerligen ”I dreamed a dream” en oslagbar tolkning, jisses. VEM kan inte bli berörd?! Cosette är lite av en svår roll att förhålla sig till, hon gör/säger inte så mycket egentligen.

        SPN; hihi, ja den säsongen fick generellt lite ”mindfuck” över sig. 😉 ”-Dude, what the hell? Dean said with his husky voice…” Hahah! Jag tycker också om när de driver med dig själva och flirtar med sin egen fandom/FF’s/TP-fantasier, känns verkligen popkulturellt. 🙂 Som Dean/Cas, kom igen, they know it, we know it! ;P Jag tycker ändå om Benny som karaktär och nytt blod (haha!) i serien. Hoppas han får stanna liiite längre. :/

        Detta var kul! Tack för att jag fick lufta lite tankar med dig! 😀

        • VARNING: DENNA KOMMENTAR INNEHÅLLER SPOILERS FÖR FILMEN LES MISERABLES OCH TV-SERIEN SUPERNATURAL

          Tur att jag inte jobbar hos er, jag skulle gråta varje gång. Och visst är det synd om Javert! Ännu mer i filmen än i scenversionen, i filmen upplevs han aldrig som elak på samma sätt som han gjorde på scen (inte för att den elaka versionen förtjänar att drivas till självmord)
          Ja, visst är Cosette lite ointressant! Okej, inte när hon är liten men när hon vuxit upp så följer hon bara med liksom, som en damsell in distress without the distress. I filmen var hon faktiskt lite mer intressant än på scen, speciellt i slutet när hon bryter ihop över Valjeans död. Men jag har alltid tyckt att Eponine borde fått honom. Så det så!
          Hmm, jag måste klistra in spoilervarning på våra kommentarer..

          Benny är cool.. hmm.. Dean verkar dra sig till tajta förhållanden med andra män.. Det finns en poäng där.. Kul twist det hade varit!

          Tack själv, det är alltid kul att prata sånt här! Jag ska nog till och med se till att lära dig rollspel!
          Kram!

          • VARNING: DENNA KOMMENTAR INNEHÅLLER SPOILERS FÖR FILMEN LES MISERABLES OCH TV-SERIEN SUPERNATURAL

            Ja, smart med en spoilervarning! Javert föddes själv i slummen, i misären, så vad som verkar driva honom är ett djupt självförakt och känsla av att aldrig duga, att aldrig vara bra nog..? Usch.

            Precis, det är väl det som jag faktiskt tycker mest om med SPN; Dean’s starka band till andra män. När fina förhållanden mellan män skildras så blir det snabbt gay/shippings över det hela (och jag ÄR medveten om att jag själv bidrar genom att se en attraktion mellan Cas och Dean från första gången de såg varandra, okej okej). Men det känns generellt som att manlig vänskap på film och i serier egentligen inte riktigt tas på allvar. Att kvinnor har ensamrätten att ha nära, intima (men inte sexuella) band mellan varandra. Stereotypernas fel?
            ”Bromance” som det nu populärt kallas för (?) är väl egentligen lite av ett förminskande av det komplexa, är det inte det? Finns det ett liknande uttryck för kvinnlig vänskap? Nej. Äh, börjar bli lite luddigt, detta.

            Hehe, rollspel. Har vänner som har varit väldigt aktiva men tror inte det är min grej. Lajva, kanske. Cosplay? Det finns mycket spännande där ute. 🙂

            Kram!

            • VARNING: DENNA KOMMENTAR INNEHÅLLER SPOILERS FÖR FILMEN LES MISERABLES OCH TV-SERIEN SUPERNATURAL

              Javert föddes i ett fängelse och växte upp i slummen. Det känns lite som om han led i sin barndom. Jag antar att hans tidiga år spenderades på ett kloster, eftersom hans mor var en fånge. Han träffade nog aldrig sina föräldrar. Han växte upp på gatan, ensam och överigiven, och jobbade hårt för att förbli ärlig. Han älskar sitt jobb inom lagen, eftersom brottslingar är anledningen till hans hemska barndom. Hans liv är vigt åt kyrkan, som var det närmaste till en förälder han kunde komma. I hans kamp för att upprätthålla lagen ser han en chans att göra världen till en plats där smutsiga borttslingar inte får fortsätta göra livet hårt för ärliga folk, folk kanske kan få slippa att födas på ett fängelse och växa upp utan föräldrar etc. Han hatar allt vad brott heter, och om han lyckades på gatan utan att bli tjuv måste det innebära att tjuvar inte bryr sig om lagen, eller andras liv. Han blev skoningslös, för han trodde det var vad han förväntas vara, av världen, av gud, av sig själv. När han inser att en person kan göra felsteg utan att vara ond krossades hela hans verklighetsuppfattning. Om han måste godta att vissa brottslingar är goda människor måste han inse att han har skickat goda människor att få sitt liv förstört. Den man som han såg som den ondaste av onda, visade sig vara god nog att ge honom nåd, även när hans egna frihet stod på spel.. Den onda djävulen han har jagad visade sig vara godare än han själv. Nåd var något han själv aldrig förmått sig att visa.
              Världen visade sig vara en plats där han själv inte hörde hemma. Han måste lämna den. *snyft*

              Ja det där med Bromance är lite synd.. Det är liksom ”Vi kan vara nära vänner, bara det inte ser bögigt ut”. SKIT I OM DET SER BÖGIGT UT ELLER INTE! Var så nära som känns bra! Det blir nog jättebra ska vi se!

              Ja lajv är ju också skitkul.. men det är nog enklare att börja med rollspel. Jag ska nog skriva ett inlägg om det inom en inte alltför avlägsen framtid så får vi se vad du tror!
              Kram!

  2. Nu har jag inte sett Les Mis-filmen än (ska göra imorgon – barnvagnsbio, häpp!) men jag har sett musikalen och lyssnat på musiken så mycket att jag kan den i princip utantill. Och med tanke på hur ofta det händer att jag sitter och lipar till den trots att jag hört/sett den så mycket så kan man ju gissa hur det går imorgon. 😀 Får komma ihåg näsdukarna…

    • Ja visst är den underbar? Jag vill se din recension av den sen! Jag tog med massor av näsdukar, men använde dem inte.. jag vill ville inte ta ögonen från duken för att gräva i väskan efter dem, jag fick bli våt istället.
      Kram!

        • Jättefin recension! Jag håller med för det mesta! Jag kunde dock förlåta Russel Crowe förutom i vissa bitar av sångerna där han hade behövt ta i lite mer. Hans Javert blev en mer inåtriktad tolkning vilket funkade för mig. Håller med helt om Cosette! Varför ska HON få Marius när Eponine borde få honom! I filmen funkade hon lite bättre, kanske för att vi fivk komma närmre. Jag kände särskilt för henne i slutet när hon bryter ihop över Valjean.
          Jag kände dock att tonade ner lite på Eponines stund… det kan ju ha varit för att de ville sätta publiken lite mer på Cosettes sida XD

          Men vi håller med varandra; underbar film!
          Kram!

Vad har du på hjärtat?

CommentLuv badge