Hoppsan. Jag skulle kommentera på ett inlägg av Tanja Suhinina som frågade om TV-spel kunde vara kultur, och mer noggrant om TV-spel kunde påverka våra liv på djupet. Hennes kommentarsfält tyckte dock att 4000 tecken räckte så min kommentar fick inte plats. Nåväl jag hoppades faktiskt på att få visa mig i min fina rustning en gång till så jag slänger in kommentaren här och länkar till den från hennes kommentarsfält. Så i min charmiga lathet har min kommentar just givit mig ett gratisinlägg, hoppas ni finner det läsvärt! Mitt inlägg om kapitalisms fall får helt enkelt vänta! ( Wait whaaaaat? haha nu blev ni nyfikna va? Bara att vänta tyvärr hihihi ).
Jag tror att gamers ofta är medlemmar i en generation som sällan självgranskar sin egen kultur, folk kanske säger att ett strategiskt spel tränar dem i strategi och samarbete och tänker inte på att de utvecklar sin sociala samlevnad. Men nu kanske du inte menade riktigt så undermedvetet, jag kanske ska ta några av mina egna erfarenheter.
Jag gillar rollspel och äventyrsspel, det är två genrer som berättar en historia som ofta drivs av karaktärer precis som en film eller skönlitterär bok, och kan därför vara lika kulturell som en av dessa och faktiskt ta steget längre, utmana publiken och skapa ytterligare en dimension som tidigare varit näst intill omöjlig att uppnå.
Många spel som jag har spelat har i olika grader berättat en historia för mig, med karaktärer och dilemman som får mig att tänka, visst, vissa av dessa kan ha varit lite ytliga men andra har varit imponerande sofistikerade och tänkvärda, jag har utmanats att ta ställning till svåra frågor, ifrågasätta mina egna principer och till och med mina egna erfarenheter; Spelet Dragon Age presenterar en antagonist som hela tiden på ett ondsint sätt försökt sätta käppar i hjulet för mig och mitt uppdrag att rädda oskyldiga liv, han skickar mördare efter mig, orsakar hemska tragedier och gör mitt arbete som redan är svårt nästan omöjligt, och när jag får konfrontera honom inför rikets folk och äntligen skippa rättvisa får jag ta del av information jag inte tidigare hade, nämligen att denna vedervärdiga skurk såg mig precis på samma sätt som jag såg honom. Vi hade båda samma mål men olika tillvägasätt, tillvägasätt som var i direkt konflikt. Han hade tvingats göra svåra val precis som jag och jag var tvungen att bita i det sura äpplet och inse att han inte var så ond som spelet försökt få mig att tro. Jag fick nu välja om jag ville skona honom eller inte. En av mina kompanjoner som drabbats hårt av vår konflikt blev arg på mig när jag visade tecken på att ändra uppfattning. Han ville se honom död. Detta var en man som jag som karaktär i spelet kommit väldigt nära och som jag ville komma ännu närmare. Mitt val var näst intill omöjligt.
Till slut lät jag min kompanjon bestämma. Så vår fiende blev alltså dödad. Jag kunde ha stoppat det, men inte utan att äventyra mitt förhållande till en person jag höll av, ett förhållande som ändå inte kunde bli detsamma efteråt. Jag valde fel och skämdes över min svaghet.
Det är stark kultur. Det är något som en film eller en bok inte kan ge oss, ett prov av oss själva. Dragon Age påverkade mig dock inte i närheten så mycket som Mass Effect. Mitt inlägg om just den spelserien kan du hitta här ( jag kommer att referera det inlägget så läs det gärna ).
Har du läst det? Finemang! Då ska jag vidareutveckla det jag skrev om Krogans botemedel. Superspoilers här så läs inte om du tänker spela spelen:
Mass Effect 3 är slutet på en trilogi, och insatserna är skyhöga, en uråldrig fiende är på väg att utplåna allt intelligent liv i galaxen, som den gjort oräkneliga gånger tidigare, och vårt enda hopp är att ena så många intelligenta folkslag vi kan i kampen, samt bygga färdigt en mystisk maskin som tidigare generationer av liv påbörjat, som ska kunna rädda oss. Turians är ett folkslag vi behöver, men de har problem de själva måste klara innan de kan hjälpa oss, problem de behöver hjälp med, hjälp som Krogans kan förse dem med. Krogans i sin tur vägrar hjälpa eftersom Turians hjälpte Salarierna att skapa den genetiska sjukdom som de nu lider av sedan flera generationer tillbaka. Möjligheten att bota dem kommer fram och det blir det ultimatum vi måste lösa; Bota krogans, krogans hjälper Turians och Turians hjälper oss. Nu uppstår dock en ny konflikt. Salarierna, som är av naturen galaxens skickligaste vetenskapliga folkslag vill inte se krogans botas. De kontaktar dig i hemlighet och ger dig en möjlighet att få det att se ut som om du hjälper till att bota Krogans så du får deras hjälp, men deras sjukdom kommer finnas kvar. Om du inte gör detta kommer Salarierna vägra att hjälpa er bygga den mystiska maskin som kan rädda er civilisation – Vad gör du nu? Tänk efter noga, för till skillnad från en bok eller film måste du nu välja, och vad du än väljer så kommer det ha konsekvenser, du måste leva med ditt val. Du måste granska dig själv, ditt samvete och dina principer, vad ska du göra?
– Om du väljer att förråda Krogans så kommer en gammal vän till dig, Mordin, försöka stoppa dig (han är en Salarian med skuldkänslor för vad hans art har gjort mot Krogans) och om du spelat på vissa sätt är enda sättet du har att fullfölja ditt förräderi att skjuta honom i ryggen. Vissa spelare har lyckats låta honom leva trots att de gått bakom ryggen på honom och saboterat krogans botemedel. Men om du gjort detta så kommer din vän Wrex, en Krogan, få reda på det och, ja, det är också konsekvenser som kommer riva upp sår i hjärtat.
Som du redan vet om du läste mitt inlägg så valde jag att bota krogans och gav Salarierna på käften.
Dragon Age och Mass Effect är relativt nya spel, men spel har gjort liknande saker länge, jag kommer ihåg liknande känslor från spel som Fallout och Planescape:Torment från 90-talet.
Och jag måste också nämna det “nya” Walking Dead-spelet från Telltale, ett spel som inte bara ger dig svåra beslut och dilemman, de ger dig sådana med bara sekunder att bestämma sig, varje val har signifikanta konsekvenser, även valet att inte göra ett val. Seriöst, detta spel kan stressa ihjäl dig.
Om du frågar mig om spel kan påverka dig som person och förse dig med personlig utveckling och självinsikt så är svaret ja. Kanske inte alla spel och kanske inte alla spelare men helt ärligt, kan vi inte säga det om ALL konst?
Så det blev ett spelinlägg till, det får ni faktiskt unna mig! Jag ÄLSKAR att minnas mina tider som Shepard, det har jag ju redan sagt! Okej okej, jag är väl både geekig och nördig men jag tror faktiskt inte någon av mina underbara läsare ser ner på mig för det. Jag tror nästan det är tvärtom!
Kram!
Mass effect 3 spoiler.
Det bör kanske också tilläggas i delmmat att Krogans har en historia av våld och krig. Risken är om man botar dem att de kommer att starta ett nytt stort krig där miljoner om inte fler oskylldiga kommer att dö. Å andra sidan menar en kvinnlig Krogan att hon kan ändra deras betende. Men vågar man ta risken?
Jag gorde det inte och lyckades faktiskt med konststycket att undvika direkta konsekvenser. Resultatet blev att både Krogans, Salerians och Turians hjälpte mig.
Jamen det var ju Salarierna som mer eller mindre tvingade ut kroganerna i krig, och sedan ångrade sig när det visade sig att de inte nöjde sig med att vara deras “krigshundar”. Att Salarierna vill fortsätta sin biologiska krigsföring mot Korganerna för att Korganerna kan bli krigiska, vad är det egentligen som gör Salarierna bättre?
Nej, bota dem, de förtjänar faktiskt en ärlig chans!
En konsekvens du ändå råkade ut för var ju att du fördömde kroganerna, och förådde Wrex och Eve som litade på dig och respekterade dig. Och Mordin.. *snyft* hur kunde du? Han behövde bota Kroganerna.
delmmat dilemmat
oskylldiga oskyldiga
betende beteende
*kramkramkram*
Men historia är historia. Krogans osarkade ett av de största och mest kostsamma krigen i historien. Så å ena handen har du att krogan på sikt dör ut för att de inte får för få barn å i andra handen har du kanske ett krig som kommer kosta miljoner om inte mer oskyldigas liv.
Vem är Wrex? Någon otrevlig snubbe som jag stötte på för flera år sedan på en klubb. Och Eve ja hon var tyvärr ett nödvändigt offer. Det är inte lätt att bära ansvaret för hela civilisationer på sina axlar. Men den dagen plikten mot folken grumlas av ens känslor är den dagen man föråder världen.
Sen tror jag att jag har svårt att inte lysna på min bästa vän Tali eller min älskade Liara men de säger ju bara det som är rätt och sant.
Men historia är ju historia för Salarierna också och de var de som startade hela kedjan med krig på krig på krig, vi kan ju till exempel inte tvångssterilisera tyskar i flera hundra år på grund av andra världskriget, det skulle ju vara helt befängt! Visst, de skulle ju kunna starta krig igen, men det kan faktiskt alla göra.