Min vilda hjärna

giggleDet här är egentligen inte relevant för någon, utom er som ville lära känna mig bättre… Och några sådana finns det säkert ibland er, mina fina läsare. Det är nämligen så att Hannah äntligen har sett Les Misérables och jag blev så himla glad över det! Det är jättekul att dela saker jag älskar med vänner jag älskar och the more the merrier liksom! Hon tyckte naturligtvis också att den var sorglig, och rapporterar att även hon grät floder, så till den grad att hon råkade andas in sina egna tårar och få ett hostanfall. Jag blir så lycklig!wut

Men vänta lite nu… Jag blir lycklig över att en av mina närmaste vänner gråter så förtvivlat att hon nästan får andnöd! Vad är jag för en person egentligen? Hur kan jag bli lycklig över sådant, jag vill ju att mina vänner ska vara glada alltid, men nu är jag helt “Gråter du floder? Jihoo, då blir jag glad!” Är jag en helt genomrutten ond skurk som vill se hela världen ledsen? Den tanken blir ju jag ledsen av!

cryingJag är ond. Ond ond ond. Jag förtjänar inte att ha sådana vänner om jag bara ska bli glad över deras olycka. Dumma dumma mig! Jag borde låsa in mig själv och se till att varningar går ut om hur hemsk jag är!

shySen inser jag ju faktiskt att det jag känner inte är riktigt samma sak som att gotta sig i någons olycka, vi har båda avnjutit en bit vacker kultur och rörts till tårar, det handlar inte om att vilja såra varandra utan att dela saker vi tycker är fina. Denna insikt ändrar dock inte på att min hjärna har en vana att gå i de banor jag beskrivit ovan. Vad tror ni? Är jag normal eller konstig? Upplever ni liknande tankegångar när ni granskar er själva? Min hjärna gillar att leka med absurda saker ibland, på både gott och ont. Sån är jag liksom. Lite tokig, lite dum i huvudet, men smart ändå. Och mysig!

Kram!

Purris

Leave a Comment





CommentLuv badge