Ibland tar det slut.

sadvectorJag åkte taxi in till stan idag. På vägen såg jag en kvinna ligga livlös i en ohygglig position efter en trafikolycka. I närheten stod fyra eller fem personer, två av dem pratade i mobiltelefon och jag antog att minst en av dem anropade ambulans.

Något liknande hände mig i England, en vän till mig såg en person på gatan som blivit påkörd, i det fallet kom en person med läkarutbildning fram och hjälpte henne. Vi såg någon ringa en ambulans så jag och min vän sprang runt och samlade in filtar och annat som kunde vara till hjälp, sedan dirigerade vi trafik så att ambulansen skulle ha en chans att komma i tid, vilket den gjorde, personen överlevde och ambulanspersonalen tog mig och min vän i anden och informerade oss om att bristen på flödande trafik efter en olycka har försenat dem med ödesdigra resultat i det förflutna. Den gången gick det bra.

Den gången gick det bra men den här gången blev jag ledsen för att jag inte såg någon hjälpa henne. Visst, folk ringde ambulans men ingen var hos henne, försökte kontakta henne, lugna henne eller lägga henne i framstupa sidoläge. En liten mikrosekund blev jag arg, fick impulsen att hoppa ur min taxi och springa fram och göra något själv, men insåg nästan direkt att jag varit dum i huvudet och inte minst orättvis mot de som var i närheten. Kvinnans position var… omöjlig. Benen stack ut i onaturliga vinklar, ryggen var vriden på ett sätt som kan ge mardrömmar och att ens peta på henne skulle riskera att göra saken värre till och med för de allra bästa läkarna, så vad kunde de göra? Vad kunde jag göra? Väntan på ambulans var det enda som fanns. De som stod vid vägen var inte som de i mardrömsklippen vi kan se på youtube; folk som inte bryr sig om folk i nöd, dessa personer brydde sig, det fanns bara ingenting att göra.

Min taxi åkte vidare och jag gjorde mitt bästa för att skaka av skuldkänslor över att inte kunnat hjälpa till. Min chaufför skakade och bad om ursäkt när han parkerade och berättade att han behövde hämta sig en stund efter synen. Han hade inte behövt be om ursäkt. Vi satt en minut i tystnad medan hans likbleka hud sakta fick färg igen. Allt vi kunde göra var att hoppas att en ambulans skulle komma i tid, att det sett värre ut än det var och att hon överlevt emot alla odds.

Det gjorde hon inte.

Kram.

Posted in

Purris

2 Comments

  1. peachbeast on 20 June, 2013 at 05:29

    Tråkigt att hon inte klarade sig. Som du mycket riktigt påpekar så tar det ibland slut. Vi får vara glada åt den tid vi har.

    • Purre on 20 June, 2013 at 07:29

      Ja. Det kan hända när som helst och med vem som helst.
      Kram

Leave a Comment





CommentLuv badge