Jag är besviken. Det är så lätt att säga att jag är minsann inte den som håller tyst när folk utrycker sig förtryckande mot minoriteter. Ibland är det dock svårare än en kan tro. Är personen i fråga hotfull och agressiv kan det vara rentutav läskigt att stå upp för vad som är rätt. Ibland är det ganska lätt dock. Jag är ju inte mer än människa (eller lodjursmänniska när jag skriver här ti-hi) så jag kan också råka utrycka mig klumpigt ibland. Då är jag tacksam om någon påpekar det, och hjälper mig få lite positiv personlig utveckling. Då kan jag också vara förstående om någon annan utrycker sig klumpigt när jag är rätt säker på att de innerst inne skulle hålla med mig om att det var fel sagt.
Det hände på jobbet i veckan. Någon utryckte sig transfobt och jag kommenterade på det, lite med glimten i ögat för att få honom att förstå sitt misstag utan att ge honom någon form av utskällning. Jag sa med lätt sarkastisk ton: “Ja, det kan vara jobbigt när saker inte är normativa.”
Jag tänkte att den kommentaren skulle räcka, han sulle inse att “hoppsan, ja jag kanske inte ska osynliggöra en av våra mest förstryckta minoriteter”, någon annan skulle höra och nicka instämmande, för de flesta av oss vill ju bara väl, eller hur?
Eller hur?
Kanske inte. Han blev upprörd. Hans transfoba kommentar var helt oskyldig men jag var jätteelak som påpekade den. Han tog upp det flera gånger under arbetstid hur onödigt det var av mig att släppa en sådan kommentar samtidigt som han gång på gång upprepade hur inte bara oskyldig, utan fullkomligt logisk hans kommentar hade varit. Han hade sett två namn på en kontaktperson, båda namnen var manligt kodade men de kan ju inte varit homosexuella för personen han talat med sa att han hade fru. Då måste det vara fel på systemet, för en fru kan ju inte ha ett manligt kodat namn.
På rasten blev det ännu mer diskussioner. Han gick aktivt runt och berättade för andra hur oresonlig jag varit när jag påpekat att hans osynliggörande av transpersoner var problematisk. Han var ju fullkomligt logisk, eftersom transpersoner ändå är så sällsynta så det är mer logiskt att det var fel på datorsystemet än att en människa kan vara trans, så det skulle vara helt fel att ha i åtake att att en trankvinna kan vara någons fru. Nästan alla (alla utom en enda person) höll med honom helt och hållet. De var så logiska och förstående och såg det som helt rätt. De nickade till sig själva och kände sig sååå resonabla. “Jag är inte homofob men..” hördes sägas flera gånger av flera personer. Inte nog med hyckleriet i den frasen så var det inte ens homofobi jag pratat om.
Jag stog, på ett litet sätt, upp för en mioritet men det blev inga fanfarer. Jag blev konfronterad och nedtryckt för att jag, med en enda mening utan syfte att argumentera, kommit med förslaget att det kanske är taskigt att osynliggöra en av våra mest förtryckta minoriteter. Det ansågs alltså inte taskigt att förtrycka, men det var jättetaskigt att påpeka förtryck.
Det här är en frågeställning som alla kan tåla att mala lite i huvudet: Om en i vårt samhälle blir utpekad och konfronterad för att bara föreslå att transmänniskor förtjänar respekt… hur är det då att faktiskt vara transmänniska?
Kan inte medeltiden ta slut snart?
..kram