Jag skriver viktiga saker. Det är sant!

Att inte vara tyst

sulky4Jag är besviken. Det är så lätt att säga att jag är minsann inte den som håller tyst när folk utrycker sig förtryckande mot minoriteter. Ibland är det dock svårare än en kan tro. Är personen i fråga hotfull och agressiv kan det vara rentutav läskigt att stå upp för vad som är rätt. Ibland är det ganska lätt dock. Jag är ju inte mer än människa (eller lodjursmänniska när jag skriver här ti-hi) så jag kan också råka utrycka mig klumpigt ibland. Då är jag tacksam om någon påpekar det, och hjälper mig få lite positiv personlig utveckling. Då kan jag också vara förstående om någon annan utrycker sig klumpigt när jag är rätt säker på att de innerst inne skulle hålla med mig om att det var fel sagt.

Det hände på jobbet i veckan. Någon utryckte sig transfobt och jag kommenterade på det, lite med glimten i ögat för att få honom att förstå sitt misstag utan att ge honom någon form av utskällning. Jag sa med lätt sarkastisk ton: ”Ja, det kan vara jobbigt när saker inte är normativa.”

Jag tänkte att den kommentaren skulle räcka, han sulle inse att ”hoppsan, ja jag kanske inte ska osynliggöra en av våra mest förstryckta minoriteter”, någon annan skulle höra och nicka instämmande, för de flesta av oss vill ju bara väl, eller hur?

Eller hur?

whoaKanske inte. Han blev upprörd. Hans transfoba kommentar var helt oskyldig men jag var jätteelak som påpekade den. Han tog upp det flera gånger under arbetstid hur onödigt det var av mig att släppa en sådan kommentar samtidigt som han gång på gång upprepade hur inte bara oskyldig, utan fullkomligt logisk hans kommentar hade varit. Han hade sett två namn på en kontaktperson, båda namnen var manligt kodade men de kan ju inte varit homosexuella för personen han talat med sa att han hade fru. Då måste det vara fel på systemet, för en fru kan ju inte ha ett manligt kodat namn.

På rasten blev det ännu mer diskussioner. Han gick aktivt runt och berättade för andra hur oresonlig jag varit när jag påpekat att hans osynliggörande av transpersoner var problematisk. Han var ju fullkomligt logisk, eftersom transpersoner ändå är så sällsynta så det är mer logiskt att det var fel på datorsystemet än att en människa kan vara trans, så det skulle vara helt fel att ha i åtake att att en trankvinna kan vara någons fru. Nästan alla (alla utom en enda person) höll med honom helt och hållet. De var så logiska och förstående och såg det som helt rätt. De nickade till sig själva och kände sig sååå resonabla. ”Jag är inte homofob men..” hördes sägas flera gånger av flera personer. Inte nog med hyckleriet i den frasen så var det inte ens homofobi jag pratat om.

sadvectorJag stog, på ett litet sätt, upp för en mioritet men det blev inga fanfarer. Jag blev konfronterad och nedtryckt för att jag, med en enda mening utan syfte att argumentera, kommit med förslaget att det kanske är taskigt att osynliggöra en av våra mest förtryckta minoriteter. Det ansågs alltså inte taskigt att förtrycka, men det var jättetaskigt att påpeka förtryck.

Det här är en frågeställning som alla kan tåla att mala lite i huvudet: Om en i vårt samhälle blir utpekad och konfronterad för att bara föreslå att transmänniskor förtjänar respekt… hur är det då att faktiskt vara transmänniska?

Kan inte medeltiden ta slut snart?

 

..kram

Skonsamt nytt år.

sadvectorJa, nu sitter jag här och försöker peppa mig själv till nyårsfirandet. Känns lite… sisådär med det. Förra och för förra nyår skrev jag om att nu jävlar ska nästa år bli bra så vi kan lämna förra skitåret bakom oss. Det har ju gått sådär. Visst har en del trevliga saker hänt under året och de sakerna är jag tacksam för men… för mycket smärta, för många tårar och för många… avslöjanden för att se något direkt hopp för 2016. Avslöjanden ja.. för den där hemska minoriteten socialnationalistiska xenofober, som vi var så glada var en minoritet.. känns inte som en minoritet längre. Så många folk i min direkta närhet… nej jag vågar inte önska någon ett gott nytt år nu. Det har bara gått åt helvete när jag gjort det förut. Nu går vi vidare från spillrorna av ett år… och hoppas och nästa år blir lite mer skonsamt.

Kram.. 

Därför grät jag nyss

sadvectorJag föll nyss i gråt… Inte sån där fin gråt utan snorig förtvivlad gråt. Det handlade om flyktingkrisen, men inte flyktingarna. Den gråten har jag burit i halsen dagligen… liksom, portionerat ut den över hela veckan. Idag grät jag över något annat. Jag kom hem och satte mig vid datorn för att kolla mail, kolla chattar och annat som är så viktigt för oss privilegiade änglar att göra. I en chatt nämnde jag något om att jag var ledsen över att politiker pratar om att vi måste ha hårdare flyktingspolitik. En av de jag chattade med var en person jag upplevt som hygglig, snäll och trevlig. Han nämnde att det är fullt förståeligt att folk vill vara hårda mot flyktingarna efter vad de gjorde mot Paris.

whoaVad de gjorde mot Paris? Okej han ursäktade sig förnärmat med ett ”Det var i alla fall vad jag hörde.” Såna saker har jag hört förut. ”Det beror på vem man frågar”. osv. Det var ett rykte om en flyktings pass som sedan visade sig vara planterat så ryktet om att flyktingar skulle vara skyldiga till dådet i Paris motbevisades väldigt fort, ändå gillar folk att hålla kvar vid den föreställningen. Vissa säger att flyktingar gjorde det, så om du påstår att det var så och sedan motbevisas kan du alltid säga ”Det beror på vem man frågar”. Ja det gör det. Det beror på om du frågar någon som vet sanningen eller någon som hittat på skitsnack för att sprida sin ruttna rasism.

Jag sattes i tankar. Det här är vanligt. Vi blir ofta nedstämda över vad uttalade rasister och deras likar gör och kräks ur sig men jag kom öga mot öga med an värre tanke i dag. Det här var en person som jag förlitar mig till… som är i min relativa närhet. Inte en av de där som gapar och skriker skällsord mot alla med annan annan nyans på sin hud… ändå kommer det fram att i hans ögon så är flyktingar inte riktigt människor. Jag minns saker folk i min familj har sagt som fått mig deprimerad. Förra julen  var jag med min mor på gudstjänst. Folk som känner mig vet att jag är så långt från religiös som det går att komma men jag följde med för att min mor tyckte det skulle vara fint. Det var faktiskt lite fint också, prästen pratade om en skolpjäs han sett om Jesu födelse där barnet som spelade världshusherre som skulle avvisa Maria och Josef bröt ihop efter att ha sagt ”Det finns inga rum!” och lade till ”Men ni kan få bo hemma hos mig!”. Det var fint.. barnet såg folk som behövde hjälp och ville hjälpa till. Detta var den fina kristna julandan. ”Så fina vi är” tänker alla i kyrkan ”Som ler åt en sån historia.. det är sådan kristen godhet.”

Förra veckan hörde jag min mor säga att vi borde deportera alla flyktingar. Samma mor som satt och log åt gudstjänsten förra julen.

cryingVad är det här? Vi kan å ena sidan hylla oss själva för att vi tycker det är så himla fint att hjälpa behövande tills vi faktiskt träffar någon som ÄR behövande. Då ska vi fnysa och kasta ut dem. Människor som flytt från bomber, levt i ständig rädsla att närsomhelst kan de få se sina barn sprängas i bitar, människor som varit på flykt i månader i gummibåtar, kalla, hungriga, sjuka. Många dör på vägen, vissa drunknar andra svälter, en del är vuxna, andra är barn… Vi kan inte ens föreställa oss det helvete de går igenom. Så kommer de hit och vi ser dem som inte mer än en börda, och det i bästa fall. För oss är flyktingproblemet en situation där bruna människor kommer och gör våra orter mindre attraktiva. Usch!

Detta är inte bara skinnskallar som går runt med hakkors och heilar, det är våra kollegor, våra föräldrar, systrar och bröder. Folk som tycker det är sorgligt när Bambis mamma blir skjuten och tycker Jesus var en fin filur kan inte förmå sig att se dessa människor som.. människor. Jag orkar inte. Hur blev vi så?

Jag orkar inte.

Avsked… igen

sadvectorFör bara fyra månader sedan somnade min mormor in för sista gången… Och idag var det min farmors tur. Nu har hela den generationen gått bort från min familj. Det har inte riktigt slagit mig än men jag har inga illusioner, känslorna kommer att slå till snart och det kommer bli en jobbig natt. Jag vet att det sägs att en ska inte vara ensam natten efter ett dödsbesked men jag vill faktiskt vara det. Jag säger inte att det är vad som är bäst för alla, eller ens någon, jag vet bara med mig att jag är en grubblare och jag har svårt att komma förbi något om jag inte fått ordentligt med tid att tänka igenom det. Sällskap är skonsamt och skönt men inte än, inte för mig i alla fall. Det är bara så jag fungerar. Sorg måste få slå hårt ibland annars kan den bli mer långvarig än den behöver.

Det gick snabbare för farmor än får mormor, jag tror jag nästan väntade mig att det skulle ta flera veckor till men de säger att det som skedde nog var bäst, mer tid hade bara varit smärtsamt för henne.

Farväl farmor, jag kommer att minnas din tid på jorden, och jag kommer alltid tänka på dig när jag ser en bingobricka. Det kanske låter fånigt men det jag kommer sakna mest är din fantastiskt breda väschöttska (västergötlandsdialekt). Du hade alltid ett skojfriskt humör och dialekten blev en underbar krydda… Och hade jag varit lite mer troende hade jag misstänkt att bingolotto-säljaren som ringde mig precis nyss (på riktigt!) var en hälsning från dig.

Kram!

Avsked

sadvectorJag brukar ju skriva ett par rader om kvinnodagen och det hade jag tänkt att göra idag också. Jag bollade med lite olika saker jag ville ha sagt och olika sätt jag ville säga dem på. Sen fick jag ett telefonsamtal som informerade mig om ett dödsfall i familjen. Jag känner mig inte kapabel till att skriva mitt kvinnodagsinlägg just nu. Farväl mormor, om du hade rätt och jag har fel så finns det en himmel och du har just återförenats med morfar efter 29 år. Hälsa från mig.

Kram