Därför grät jag nyss

sadvectorJag föll nyss i gråt… Inte sån där fin gråt utan snorig förtvivlad gråt. Det handlade om flyktingkrisen, men inte flyktingarna. Den gråten har jag burit i halsen dagligen… liksom, portionerat ut den över hela veckan. Idag grät jag över något annat. Jag kom hem och satte mig vid datorn för att kolla mail, kolla chattar och annat som är så viktigt för oss privilegiade änglar att göra. I en chatt nämnde jag något om att jag var ledsen över att politiker pratar om att vi måste ha hårdare flyktingspolitik. En av de jag chattade med var en person jag upplevt som hygglig, snäll och trevlig. Han nämnde att det är fullt förståeligt att folk vill vara hårda mot flyktingarna efter vad de gjorde mot Paris.

whoaVad de gjorde mot Paris? Okej han ursäktade sig förnärmat med ett “Det var i alla fall vad jag hörde.” Såna saker har jag hört förut. “Det beror på vem man frågar”. osv. Det var ett rykte om en flyktings pass som sedan visade sig vara planterat så ryktet om att flyktingar skulle vara skyldiga till dådet i Paris motbevisades väldigt fort, ändå gillar folk att hålla kvar vid den föreställningen. Vissa säger att flyktingar gjorde det, så om du påstår att det var så och sedan motbevisas kan du alltid säga “Det beror på vem man frågar”. Ja det gör det. Det beror på om du frågar någon som vet sanningen eller någon som hittat på skitsnack för att sprida sin ruttna rasism.

Jag sattes i tankar. Det här är vanligt. Vi blir ofta nedstämda över vad uttalade rasister och deras likar gör och kräks ur sig men jag kom öga mot öga med an värre tanke i dag. Det här var en person som jag förlitar mig till… som är i min relativa närhet. Inte en av de där som gapar och skriker skällsord mot alla med annan annan nyans på sin hud… ändå kommer det fram att i hans ögon så är flyktingar inte riktigt människor. Jag minns saker folk i min familj har sagt som fått mig deprimerad. Förra julen  var jag med min mor på gudstjänst. Folk som känner mig vet att jag är så långt från religiös som det går att komma men jag följde med för att min mor tyckte det skulle vara fint. Det var faktiskt lite fint också, prästen pratade om en skolpjäs han sett om Jesu födelse där barnet som spelade världshusherre som skulle avvisa Maria och Josef bröt ihop efter att ha sagt “Det finns inga rum!” och lade till “Men ni kan få bo hemma hos mig!”. Det var fint.. barnet såg folk som behövde hjälp och ville hjälpa till. Detta var den fina kristna julandan. “Så fina vi är” tänker alla i kyrkan “Som ler åt en sån historia.. det är sådan kristen godhet.”

Förra veckan hörde jag min mor säga att vi borde deportera alla flyktingar. Samma mor som satt och log åt gudstjänsten förra julen.

cryingVad är det här? Vi kan å ena sidan hylla oss själva för att vi tycker det är så himla fint att hjälpa behövande tills vi faktiskt träffar någon som ÄR behövande. Då ska vi fnysa och kasta ut dem. Människor som flytt från bomber, levt i ständig rädsla att närsomhelst kan de få se sina barn sprängas i bitar, människor som varit på flykt i månader i gummibåtar, kalla, hungriga, sjuka. Många dör på vägen, vissa drunknar andra svälter, en del är vuxna, andra är barn… Vi kan inte ens föreställa oss det helvete de går igenom. Så kommer de hit och vi ser dem som inte mer än en börda, och det i bästa fall. För oss är flyktingproblemet en situation där bruna människor kommer och gör våra orter mindre attraktiva. Usch!

Detta är inte bara skinnskallar som går runt med hakkors och heilar, det är våra kollegor, våra föräldrar, systrar och bröder. Folk som tycker det är sorgligt när Bambis mamma blir skjuten och tycker Jesus var en fin filur kan inte förmå sig att se dessa människor som.. människor. Jag orkar inte. Hur blev vi så?

Jag orkar inte.

Purris

Leave a Comment





CommentLuv badge