Älskade förtvivlan

sadvectorI slutändan verkar det nästan som om vad livet går ut på är att känna känslor. Går vi djupare och djupare in på saker som vi tycker om, i alla fall i min erfarenhet, är det till slut bara känslan som är kvar, vilket är intressant eftersom många av oss ligger i hårdträning för att bli så bra som möjligt på att ignorera känslor, eller det kanske bara var förr. Numera kanske jag till och med ångrar att jag byggt upp murar mellan mig och känslor, för mindre känslor betyder ju i så fall mindre liv.

Det är ingen tillfällighet att jag inte nämnt vilka känslor jag pratar om, det spelar nämnligen ingen roll, känslor är sköna även om vi påstår att vi inte gillar många av dem. Har du någon gång varit riktigt arg? Det handlar ju ofta om omständigheter som vi påstår att vi helst skulle ha undvikit, dock i eran ilska, hur många tillfällen får ni att lugna ner er, hur många synvinkalr skulle ni kunna prova på som skulle lugna ner er på ett ögonblick, och hur många av dessa möjligheter ignorerar ni totalt så att ni ska kunna fortsätta vara arga en stund till? Det är skönt att vara arg, det är en stark känsla och känslor är liv.

Nu har filmatiseringen av musikalversionen av Victor Hugos Les Misérables premiär i utlandet, vi i Sverige får vänta lite över en månad innan vi får se den. Jag såg den på scen i London för ett par år sedan och jag är helt och hållet förälskad i den. Nu saknar den ju inte helt och hållet roliga och trevliga stunder, den bjuder ju på en hel del leenden också, men merparten av känslor som generaras av denna berättelse gör titeln rättvisa. Vi får möta många karaktärer med olika bakgrunder och motivationer och de flesta stora karaktärerna har något att älska, till och med de som vi gärna vill älska att hata, och detta gör att det gör enormt ont att se dem uppleva så mycket lidande och förtvivlan att jag måste ifrågasätta varför jag ens vill se den här historien på bio?

Jag vill se den, jag behöver se den, att vi måste vänta en hel månad känns som ett brott mot mänskligheten trots att jag vet redan nu att det jag kommer få ut av den är tårar och förtvivlan så påtaglig att den kan orsaka fysisk smärta. Det räcker att någon nynnar ett par toner från vissa av sångerna och mina knän blir svaga, mina ögon fylls av tårar… Och jag älskar det.

Starka känslor, i vilken form som helst, är tydligen godare än glass.

 

Vill ni se ett smakprov så följer här ett klipp med min favoritkaraktär Eponine, då hon sjunger om sin obesvarade kärlek för Marius.

Nu ska jag gå in i duschen där tårarna inte märks.

Purris

4 Comments

  1. Åsans värld on 13 December, 2012 at 20:56

    Nu kommenterar jag innan jag hunnit läsa, men du åkte iofs in i mina prenumerationer innan jag hunnit läsa något också. När jag via länken från Hannahs blogg skulle gå in här så försökte den ladda ner någon suspekt fil, tog en skärmdump där filnamnet finns med, iom att jag hört rykten om såna problem på Hannahs blogg som du hjälper till med så tänkte jag om det är något som hängt med därifrån. Hojta till om du vill ha skärmdumpen.

    • Purre on 13 December, 2012 at 23:02

      Det var då jäklar vad den koden skulle vara efterhängsen! Trodde vi blivit kvitt den när vi tog bort en .htaccess full med skräp… OK.. tillbaka till felsökandet.. Tack för varningen!

      • Purre on 30 December, 2012 at 12:42

        Nu hoppas jag skräpkoden är väck. ur verkar det?

  2. Överkänslig | Purres Pratstund on 18 January, 2013 at 11:24

    […] här) och oj vad jag kände igen mig! Som jeg beskrev i ett tidiagre inlägg  (länk här) så jobbade jag hårt i min barndom för tvångsbedöva mina känslor men på senare tid har jag […]

Leave a Reply Cancel Reply





CommentLuv badge