Jag är nörd och geek och grejer, det har jag aldrig låtsats att jag inte var. Nuförtiden är det lite svårt att hitta tid till att spela och eftersom det kommer så många spel så får jag prioritera, jag spelar (nästan) bara spel av min favoritgenre, roll/äventyrsspel. Det är tur att jag gillar den genren eftersom det kommer en hel del progressiva spel som passar in där (nästan alla är från Bioware).
Ett av de största rollspelen nyligen har varit Witcher 3 och en del av mig vill springa ut och köpa det nu nu nu! En annan del av mig säger till den delen att sätta sig ner och strunta i det. Vänta på Fallout 4 i stället och sedan Mass Effect Andromeda. Varför? Wicher 3 har hyllats för många saker jag verkligen uppskattar i ett rollspel till dator eller konsoll. Så vad är problemet?
En sak är ju att jag fortfarande får lite fnys-reflexer när jag hör spelserien nämnas efter att första spelet blev känt för att skamlöst objektifiera kvinnors sexualitet – bokstavligt talat. Det fanns ett antal kvinnliga karaktär som spelaren kunde förföra och belönas med en sexscen – och ett samlarkort som avbildar kvinnan du lyckats förföra. Seriöst.. de reduceras till lättklädda samlarkort, har det någonsin funnits en mer bokstavlig definition av objektifiering?
Okej det var det första spelet, det här är ju det tredje och de har tydligen lärt sig av.. några av sina misstag, korten fanns varken med i andra eller nu i tredje spelet. Så vad är problemet nu?
Jag ska förklara med ett annat medium. Jag gillar att lyssna på ljudböcker och appen jag använder rekommenderade en bok för mig nyligen. Boken heter Beneath the Dark Ice och är skriven av Grieg Beck. Det är en rysarskräckis som handlar om varelser som bor i grottor under Antarktis isar. Jag är inte färdig än men hittills kan jag säga att trots ganska intressanta teman här och där så är boken fylld med en hel del suck och gäsp. Rent tekniskt handlar det om överlevnadsskräck, ett forskarteam följer ett annat ner i outforskade grottor, där hittar de varelser mänskligheten inte känner till samt spår av en okänd uråldrig civilisation. Varelserna är hemska och jättefarliga och karaktärerna måste ta sig upp till ytan igen utan att bli uppätna. Varelserna är faktiskt ganska intressanta och jag gillar verkligen hela grejen med den uråldriga civilisationen. Det räckte dock inte för herr Beck. Huvudrollen är en superstark man från en militär specialstyrka. Bara hans namn Alex Hunter ringer lite varningsklockor. Alex och hans glada gäng machograbbar ska rädda de stackars forskarna från säker död. Herr Hunter har dessutom mystiska krafter som han fått av en underlig skada i hjärnan (varför behöver vi ens superkrafter i den här historien?). Dessa krafter ger honom superstyrka, fantastiskt iakttagelseförmåga och superhöjda sinnen som gör honom till den perfekta krigaren, hans enda svaghet är att kraften kan göra honom mer aggressiv än han vill vara (men det är okej, han vill inte vara elak så det gör allt bra igen). Så.. hans naturliga fördelar är att han är en manlig macho man, han har manliga supermacho-krafter och hans enda svaghet är att han är så underbart extra-manlig. De andra medlemmarna i hans team har inga superkrafter men deras manlighet hyllas likväl, Alex kunde inte stoppa sin vän från att offra livet för dem, särskilt eftersom han visste att han skulle göra samma sak i deras situation. För att han är en Man. Versalen och fetstilen är viktig, han är inte bara man utan Man! Bland forskarteamet finns en sur och omanlig man, en nörd och två kvinnor som egentligen bara är där för att uppskatta de Manliga Männens Manlighet. Samt bli räddade. Den sura mannen är så uppenbart skurk att jag inte kan annat än att sucka. Han saknar alla Manliga dygder och har inga mänskliga egenskaper alls egentligen. Han är omanlig så han måste vara sämst och dum och korkad.
Allt detta är inte nog, författaren har dessutom uppfunnit nya militära science-fiction vapen som.. nej jag behöver inte beskriva mer, ni fattar nog poängen. Det kunde ha varit en intressant överlevnadsskräckis med trevliga mystiska element men när historien bara används för att hylla den heliga Y-kromosomen blir allt bara barnsligt. Tråkigt. Så fort Alex eller någon av hans supermän ska säga eller göra något, eller en kvinnlig karaktär ska imponeras av dem, hör jag bara ledmotivet till Two and a Half Men i huvudet. Allt är bara man man man man man man man Man Man Man MAN MAN MAN MAN.
Och det för mig tillbaka till Witcher 3. Det har en stor öppen och detaljerad värld, grafiken är vacker och spelaren får göra många olika intressanta val. Det går inte att spela någon annan än Geralt, en manlig karaktär. Det kan jag ju inte fela dem för egentligen, jag föredrar när det går att spela kvinnliga karaktärer men Witcher är ju baserad på en bokserie så de bör ju inte ändra för mycket på bokseriens huvudkaraktär – jag fattar allt det där. Alla spel behöver inte vara designade just för mig, jag gillar ju att de flesta rollspel har mer och mer variation numera, ett och annat spel får gärna ha en specifik huvudkaraktär.
Men måste han vara så…
Den sista kvar av en magisk sort män som har massa krafter, mörk raspig röst, han har två svärd, ett supercoolt ärr över ögat, vitt lång hår, är smartast och starkast och alla brudar vill ha honom och nåde den som moppsar upp sig mot denna manlige Man.
Missförstå mig inte nu, jag vill inte förbjuda alla spel med machomän men… åhhh.. jag orkar inte spela såna karaktärer. Jag kommer bara ha den där jävla låten från Two and a Half Men i huvudet hela tiden. Det här inlägget är inte ens till för att skälla ut spelet… Jag vill egentligen bara ställa en fråga, en ärlig fråga och jag vill ha ett uppriktigt svar. Har du som läser detta just nu spelat Witcher 3? Om svaret är ja, kommer jag att kunna uthärda? Har du orkat läsa hela det här inlägget, tror du jag kommer orka spela gruffige Geralt igenom det stora fantastiska rollspelet? Har du inte spelat Witcher 3 men känner någon som har det, länka hit dem!
Jag är helt ärlig nu, era svar kommer förmodligen avgöra om jag köper spelet eller inte.
*väntar på kommentarer*
Kram!
Alltså jag älskar ju Geralt. Och jag älskar att känna mig sådär lagom emomacho. Jag har bara börjat spela W3 och än så länge känns det rätt macho men också tycker jag att Bechdeltestet klarats av åtminstone en gång och det är variation på kvinnokaraktärerna. Fast the male gaze finns ändå med i kamerarörelserna, och det irriterar mig. Man får spela Ciri längre in i spelet har jag för mig och henne känner jag endast från böckerna, men hon verkar ju cool. Fast jag förstår dig – känner man inget för karaktären man spelar, eller rentav känner motvilja eller trötthet, då spelar det ju ingen roll hur bra spelet är, det solkas ändå.
Ja precis… men allt annat i spelet är ju så lockande… åhh.. vad är en bal slottet?
…alldeles emomacho?
Marcus recently posted…Speltips på transtema
*asgarv*
Så… menar du att jag förmodligen inte kommer gilla det eller borde jag ge det ett försök? Du är hittills ensam med att rösta så din röst betyder mycket XD
Jag tycker att du borde ge det ett försök. Låna det på bibblan om du kan, ge det några timmar.
Nej, inget låneri här, du är den enda som röstade så du vinner. Jag köper’t. 😉