Jag skriver viktiga saker. Det är sant!

Jag är sämst

sadvectorJag är verkligen det. Jag är så fruktansvärt besviken på mig själv. Jag fick det påpekat idag på twitter, mycket artigare än förtjänat, att mitt 14 månader gamla inlägg om mansdagen var problematiskt. Jag medgav att skämtet ‘Grattis, du har en penis’ inte var så roligt som jag kanske trott tidigare och kunde upplevas transfobiskt om någon trodde jag menade allvar och inte, ni vet, skojade. Vidare påpekades det att inlägget som följde den problematiska inledningen inte hjälpte i och med att det helt och hållet exkluderade transmän.

whoaJag tappade hakan. Jag behövde inte läsa inlägget igen för att veta att det var sant. Jag som varit så stolt över mitt fina välmenande inlägg hade utelämnat en av de mest utsatta gruppen män som finns! Och vad värre är, det hade redan påpekats en gång tidigare i kommentarerna och jag hade redan då totalt missat det! Jag betraktade ”Inledningsskämtet” som i ett vakuum eftersom mina fina intentioner måste ju synas i följande inlägg, jag fattade inte alls hur jävla elakt allt blev i kombination. Jag var helt blind.

Jag vacklade och blev illamående. Jag är en vedervärdig hycklare. Här raljerar jag höger och vänster om hur hemska folk är som förtrycker och förminskar människor för vilka de är och så är jag precis likadan själv. Att skriva ett firande inlägg tillägnat män, inleda med ett transexkluderande skämt och sedan följa upp med ett transexkluderande inlägg, jag ser nu att kombinationen blir rent utav hatisk. Jag hade inte direkt haft en bra dag fram till dess heller, men att plötsligt se mig själv ur ett perspektiv där jag själv är allt jag hatar blev för mycket. Jag fick sätta mig ner på en bänk och samla mig. Jag kom på tanken att rätta till mitt misstag på nästa års mansdag men det är ju om tio månader! Nej, jag måste ventilera det här och nu.

Jag var en idiot. Nej, jag är en idiot. Jag uttryckte mig transfobiskt och förtryckte transmän utan att ens märka det förrän efter jag fått det påpekat två gånger. Jag kan bara hoppas att ni, mina fina vänner som är transmän samt alla andra som läste mitt inlägg kan förlåta mig.

Jag tog just bort ett stycke som skulle vara här som försökte förklara hur jag inte alls tänkte transfobiskt när jag skrev inlägget. Jag skrev om stycket flera gånger kunde inte få det att se ut som något annat än en billig ursäkt, kanske för att det var just var det var. Det stycket får utebli. Jag får stå mitt kast, jag gjorde fel och jag är ledsen. Jag kommer inte ändra det gamla inlägget förutom att jag kommer att lägga till en länk till detta inlägg. Jag vill inte sudda ut mitt misstag, jag vill lära mig av det. Jag lovar att jag ska inte göra något sådant igen, om ni ser mig kana in på liknande spår, snälla, säg till mig. Jag har varit sämst… men jag vill vara bättre.

Kram

Ännu en mansdag

explainJag tänkte faktiskt inte skriva om mansdagen idag, dels för att  jag har ett ganska långsamt tempo på bloggen just nu men också för att jag inte kom på nåt mer att skriva än det jag skrev förra året så det kändes onödigt att upprepa mig. Jag ändrade mig nu i sista minuten efter att ha sett en hel del aktivitet på twitter som hånar eller rent utav hatar mansdagen av olika anledningar. Jag tycker det är tråkigt.

Jag förstår att många känner sig förtryckta av män och det finns folk som faktiskt har god anledning att vara arga på män, jag tycker ändå det är synd att medvetet förlöjliga mansdagen. Särskilt om en vill att kvinnodagen ska uppmärksammas positivt.

lerDet handlar inte om att bli antifeminist för en dag och acceptera mäns förtryck av kvinnor, det handlar om att ta en stund och tänka på saker som faktiskt drabbar män. Tycker du till exempel inte det är värt att skänka en tanke till unga män och pojkar vars olycka drivit dem till självmord? Det tycker jag.

Det blir inte ett lång inlägg, jag ville bara få detta sagt; jag vill att internet ska veta att alla inte hatar mansdagen. I övrigt vill jag bara upprepa att jag fortfarande tycker som jag tyckte för ett år sedan, läs det inlägget om du inte redan gjort det.

Kram!

Mansdagen!

neutralÄr du man? Grattis, du har en penis!

(EDIT: Jag har insett ett stort problem med detta inlägg, snälla läs min ursäkt genom att klicka här efter att du läst detta inlägg)

Haha, förlåt, jag menade inte att vara sarkastisk eller något, den meningen lät bara så rolig att jag var tvungen att inleda med den. Idag är ju den internationella mansdagen, och som jag skrev i mitt inlägg om kvinnodagen så vill jag uppmärksamma dagen och prata om något inom manskampen som behöver belysas. Jag vill påpeka att jag vill inte att några äckliga kritiker av kvinnodagen tar åt sig av det här, har du någon gång kränkt en feminist på kvinnodagen angående kvinnodagen menar jag inte dig när jag skriver om män. Så det så. Förra kvinnodagen passade en taskig jävel på att se till att ta bort all glädje ur dagen, så ingen glädje för dig idag!

Det finns tydligen en lista med teman för mansdagen 2013 som handlar om män och pojkars säkerhet och lyder:

  1. Håll män och pojkar säkra genom att ta itu med mäns självmord
  2. Håll män och pojkar säkra så de kan bli morgondagens förebilder
  3. Förläng män och pojkars livslängd genom att skydda de från sjukdomar och dödsfall som kan undvikas
  4. Håll män och pojkar säkra genom att kämpa för fäder och manliga förebilder

Jag tänker välja den första. Ser inte riktigt vad den andra har med kön att göra.. Lite samma med nummer 3 faktiskt.. Och fyran har jag lite problem med för att jag anser att om förebilder ska vara könsspecifika så skapar de flera av de problemen som vi försöker bekämpa i den första punkten.

Män och pojkars självmord.

Jag tänker inte slänga upp statistik här, vill ni se siffror kan ni ju googla och antingen bevisa mig rätt eller fel, whatever, men jag tror det är rätt så känt att könsfördelningen vad det gäller självmord ligger väger ganska så tungt åt det manliga hållet. Självmord är ju naturligtvis inte mer eller mindre tragiskt beroende på könet men med en sådan fördelning är det svårt att förneka att det ligger könsroller bakom.

sadvectorJag antar att folk som begår självmord är olyckliga och eller deprimerade. En viktig sak för en olycklig människa är tröst, stöd och förståelse, en människa måste få öppna sig och dela sina problem och smärtor med någon som bryr sig, och inte dömer en för ens reaktion. Vi kan alla känna känslomässig smärta och om vi inte får släppa ut den så kommer den att växa och förtära oss.

En kvinna som är ledsen brukar folk lyssna på. Det är nyttigt att gråta ut, och det finns inget konstigt med en kvinna som behöver en kram och att få gråta ut på någons axel, detta är inte bara mänskligt men kan faktiskt rädda liv.

Såhär får dock inte män bete sig. Nu vet jag att folk gillar att säga idag får män visst visa känslor och gråta, det säger vi ju hela tiden! Men får män verkligen gråta?

Nu predikar jag kanske för kören, de flesta som läser här är väl på något sätt med i genusmaffian och håller redan med att det är helt okej för en man att be om stöd och tröst och att gråta ut på någons axel, det är faktiskt till och med en stor ära att få vara den axeln som lättar på någons smärta. Nu är det dock så att vi lever i en värld där en människas sunda värderingar inte betyder så mycket för den stora massans medvetande. På samma sätt som vi alla lär våra döttrar att de inte får ta stor plats eller sikta på karriärer med hög auktoritet lär vi våra söner att de inte får visa svaghet. Vi kanske aldrig säger det men offentliga reaktioner på en gråtande män brukar vara av en nedvärderande sort. Och på andra sidan brukar mäns förmåga att inte påverkas av hemska saker hyllas som en av manlighetens viktigaste egenskaper.

cryingAtt vara en man och gå runt i livet och samla ihop alla smärtor inom sig och aldrig få utlopp för dem.. Bara ackumulera mer och mer smärta utan att kunna be om hjälp, för att det skulle visa svaghet och detta skulle leda till att ditt värde som man skulle sjunka, och som en man är du ingenting utan din styrka. Vilken ensamhet… att inte kunna få be om hjälp eller ens be om en kram… Som att flyta i ett sort hav av smärta och ensamhet… Jag orkar faktiskt inte ens skriva det här mer, det är så hemskt. Det är inte konstigt att män inte orkar med och väljer att avsluta det. Det är så tragiskt, för det hela kunde undvikas om vi som kollektiv värld bara kunde skärpa oss och kasta bort de här idiotiska könsrollerna en gång för alla!

Har du någon gång himlat med ögonen när en man varit ”mesig”, skärp dig! Har du någon gång sagt till en ung pojke att ”killar gråter inte”, skärp dig! Har du någon gång applåderat en man för att vara ”cool” när något hänt honom som borde ha sårat honom? Skärp dig och erbjud honom en kram, och våga inte döma honom!

Män, kom ihåg; det är heeelt okej att gråta, och att behöva hjälp! Vi är alla här för varandra och ingen ska behöva gå igenom livet med enbart smärta. Du blir inte mindre manlig för att du gråter. snoppen kommer inte ramla av, då får du snyfta jävligt kraftigt i så fall.

Vet ni vad? Det jag skrev i början om män som kränkt kvinnodagen? Att de inte får ta tills sig av det här? Jag ångrar mig, det är klart det här gäller er också! Jag måste vara ärlig, han som klankade ner på mitt inlägg som bara var vänligt menat och gjorde en fin dag fientlig sårade mig faktiskt väldigt djupt och jag ville inte att mitt utlovade positiva inlägg om mansdagen skulle gynna honom på något sätt men nu… nu kan jag faktiskt inte utesluta honom. Eller någon. Ingen förtjänar att vara olycklig.

lerNi som läser det här… Krama en man. Är du man, kvinna eller annat, homo, hetero eller vadsomhelst, ditt eller datt, tjo eller tjimm, när du ser en man som behöver stöd; ERBJUD DITT STÖD! Du kommer att må bättre av det, men för honom kommer det betyda ännu mer! Du kanske rent utav har förhindrat ett självmord! Du kanske har sått ett frö av lycka i en själ som tidigare inte sett något hopp, och det är så vackert att jag inte kan beskriva det med ord.

Kom ihåg det här, och påminn varandra om det nu på den internationella mansdagen. Den här och framtida mansdagar.

Kram, alla. Och jag menar alla.

Google är från mars

grumpyIbland är det en sådan där natt. Jag skjuter upp sådant jag borde göra och gör istället sådant som egentligen inte ger mig något.

Ni vet vilken sorts natt jag menar. De där som får oss att känna oss sega och lite värdelösa. Ibland snubblar vi dock över lite halvcoola saker under dessa tider. Ibland snubblar vi även över mindre coola saker.

Jag borde ha gått och lagt mig för länge sedan. Istället satt jag och fördrev tiden på nätet som vanligt och plötsligt fick jag för mig att testa en sak i google. Google gjorde mig lite besviken. Jag  blev ganska så irriterad, det är ju extra illa eftersom jag verkligen gillar googles tjänster. Okej, det är inte google utan snittet av vad folk brukar skriva som ger dessa resultat, men ändå! FY SKÄMS!

 

googleoid

Surkram!

Egen skitig matta

hmpfFinns det krigande folk som inte vill vinna för att de älskar krig och en seger skulle innebära fred? Finns det folk som älskar att argumentera så mycket att de undviker att ens försöka komma överens? Ja.

Egentligen visste jag detta redan, ”det finns troll på båda sidor” och allt det där, men jag antar att eftersom jag inte upplevt det från min sida kunde jag avnjuta en trevlig illusion att de inte fanns. Jag skrev en kommentar på en mansaktivistisk blogg häromdagen ( inget krigiskt, jag har inget emot att sådana bloggar finns, tvärtom ) och vissa svar var väl ok men det blev en hel del av det gamla vanliga; ”Aha! Du anser alltså att (total förvrängning av vad som sagts för att kunna måla upp en halmgubbe att argumentera emot)”.

Det är så tröttsamt, det känns inte ens värt att svara. Alla har väl licens att göra en och annan missuppfattning då och då men den licensen vill jag dra in hos folk som gång på gång missar poängen och ersätter den med en annan poäng som de tycker det är lätt att argumentera emot, för de kan väl inte vara så jävla korkade att de verkligen fattar allting fel hela tiden? Det måste ju vara medvetet. Väl?

Varför är den sidan så? Så jävla bångstyrig! Såna är ju inte vi… eller?

Det kom upp en tråd i en Facebookgrupp jag är med i, om en man som inte ville bli pappa men kvinnan som blev gravid ville bli mor och då hade mannen inget val. Det är en svår fråga definitivt, en kvinna kan ju göra abort om hon vill, eller alternativt lämna bort barnet för adoption när mannen i fråga inte har någon valmöjlighet alls utan får sin frihet helt och hållet lagd i kvinnans händer. Det är klart det är ett krångligt problem, det går ju liksom inte att tvinga en kvinna till att göra abort eller lämna bort sitt barn, och juridiska aborter kan bli svåra att implementera av ekonomiska skäl. Jag vet inte hur det ska lösas, eller om det kan lösas, det kan ju hända att det system vi har nu är det ”minst dåliga”.

whoaHur som helst tycker jag det minsta vi kan begära är att männen som drabbas ska slippa kallas dumma, korkade och oansvariga, och få höra att de får skylla sig själva och om de inte vill ha barn så måste de faktiskt sluta knulla. Vad fan kom allt det här ifrån? Ska mannen behöva höra allt det här bara för att han skulle vilja ha den frihet som vi alla tycker en kvinna borde kunna ta för givet? Är det verkligen okej att vi i genusmaffian helt plötsligt börjar kopiera abortmotståndarnas kränkningar mot kvinnor helt jävla verbatim och använda dem mot män? Nej, det är faktiskt inte okej. Hur det ska lösas är ni helt fria att spekulera inom men vakta käften för fan, jag trodde att vi var bättre än så! Inte nog med detta, avsiktliga missförstånd visade också upp sig; folk som inte tyckte männen skulle kränkas blev anklagade för att vilja införa tvångsaborter, precis sån galla som de värsta antifeministerna brukar spy ur sig!

sadvectorJag blir ledsen. Jag är fortfarande stolt medlem av genusmaffian men min illusion av hur jävla awesome vi är har krossats och min entusiasm har dämpats. Hur kan vi prata om jämställdhet ena dagen och sedan vilja behandla män på ett sätt som vi har fördömt när det gäller behandling av kvinnor?

Vad kan vi göra?

Jag blir bara ledsen.

Kram.

Sagan om verkligheten

explainLite saker som kommit upp på sistone, inte nyheter bara nya exempel på gamla vanor och istället för att kommentera på dem i ett långt inlägg som jag först tänkte göra ska jag nu ta och försöka vara författare och skriva lite fiktion. Detta är något jag gillar att göra ibland, men det är få som läst det jag skrivit, så nu har ni en chans hur se hur bra eller dålig jag är på det!

Anders såg sig i spegeln och log. Han log inte för någon emotionell anledning, han ville bara se till att det inte fanns några onödiga fläckar på tänderna efter allt kaffe. Kaffe behövde han, han hade repeterat hela natten, vilket självklart var nödvändigt men det var ju nästa timme som krävde hans koncentration och sinnesnärvaro allra mest. Han rättade till slipsknuten nu när han ändå stod och speglade sig, han hade valt ut den med blå ränder för att den matchade skjortan och drog inte för mycket uppmärksamhet till sig. Han våndades. Verkligheten dryper verkligen av elakartad ironi. Han hade ett underbart yrke, ett som han var stolt över och brann för men i många viktiga människors åsikt var nästkommande timme den viktigaste delen av hela processen, och det var just den delen som orsakade Anders mer ångest och frustration än något annat han någonsin upplevt. hans medicinska forskning om vävnadsbortstötning hade gått väldigt bra och han var säker på att den skulle leda till förhindrandet av många onödiga dödsfall. ans teori hade testats om och om igen och visat nästan uteslutande positiva resultat så egentligen fanns det väl ingenting att oroa sig för, vem skulle inte vilja investera i ett så säkert kort som detta, både av medmänsklighet och affärssinne? Han tvingade sig att skratta lite åt sig själv. Det är klart det kommer att gå bra. Nervositeten handlade bara om hans egna blyga personlighet. Det låg helt enkelt inte i ans natur att tala inför folk. Det ska nog gå bra. Det ska nog gå bra.

 

Timmen gick och Anders presentation gick faktiskt väldigt bra. Stundtals behövde han torka bort svett från pannan och hälla upp nytt vatten i sitt glas efter att hans hals blivit torr. Han var nervös som vanligt men informationen kom fram klart och tydligt och de flesta verkade ha lyssnat, även om det hade hörts lite tissel och tassel här och där. Arbetet talade ju dessutom för sig själv, resultaten var ju självklara, nu var det bara ett moment kvar, svarandet av frågor. Anders kände ju till titt arbete väl, så det skulle ju inte bli så svårt. Ett flertal människor höll upp en hand och Anders pekade på en överviktig man i 40-års åldern som satt i blå kostym och hade en stor och välskött mustasch. Den mustaschprydde mannen ställde sig upp för att ställa sin fråga. Anders drack lite vatten i förebyggande syfte för att tydligt kunna ge svar.

 

”Som medicinsk forskare skulle jag ha förväntat mig att du kanske snarare borde fokuserat på skallighet? Den där överkammningen lurar ju ingen, du ser helt patetisk ut.” Sa den store mannen innan han förnöjt satte sig ner igen.

 

Anders harklade sig och log ynkligt och försökte se ut som om han var med på skämtet… om det nu var ett skämt. Han rörde reflexmässigt vid sin hjässa, han var inte skallig, hans överkammning skulle ju bara dölja en lite lätt hög panna. ”Haha, ja, det skulle ju också vara bra, det kanske jag ska kunna kika på när vi löst problemet med misslyckade transplantationer.” Han pekade på en kvinna som var klädd i grå kostymkjol och hade håret uppsatt i en bulle.

 

”Apropå på den förra frågan…” började kvinnan och Anders kände frustrationen stiga ”… så skulle jag förmoda att en man med medicinsk kännedom borde vara mer medveten om vikten av en sund kost och motion. Tror du verkligen jag skulle vilja ligga med dig när du ser ut sådär? Det är ju vidrigt!”

 

Anders stirrade förbluffat. Han såg ner på sin mage. Han var väl inte fet? Nåja, han hade väl gått upp et parkilo de senaste månaderna, men så farligt var det väl ändå inte? Han hade ju bara gått upp en storlek. ”Ja… Jo, nu har ju projektet sett mycket framsteg då kan det hända att man blir mycket i labbet och dessvärre inte har lika mycket tid att gå till gymmet. Finns det någon som har någon fråga om..” För sent insåg han sitt misstag att öpnna upp ordet för hela publiken.

 

”Ja fy fan!” brast en äldre dam i klänning, som satt på sista raden, ut. ”Vem skulle vilja ha en sån där svettig gris ovanpå sig i sängen?”

 

”Tro här att han har nåt att komma med!” fortsatte en ung reporter, klädd i trendiga kläder. ”Finns det någon som inte blir avtänd av den där gubbiga slipsen?”

 

Anders vacklade. Hade de ens lyssnat på ett enda ord han sagt? ”Nu.. nu måste jag få be att protestera…” försökte han men blev genast avbruten.

 

”Gör några miljoner sit-ups och försök igen, äckliga gubb-gris!” skrek en ung kvinna ut. ”Jag skulle inte onanera till dig om du så var det sista däggdjuret på jorden!”

 

Rummet började snurra för Anders. Alla dessa ord.. de var inga skämt! Alla.. hatade honom verkligen. Det hade ingenting med hans arbete att göra, det var honom de hatade! Han var.. Ful! Ful och äcklig!

 

”Nu får ni för fan ge er!” Ropade en medelålders kvinna ut. Anders såg hoppfullt på henne och hon log mot honom. Hon fortsatte: ”Vad får er att tro att han existerar enbart för ert nöje?” Anders suckade lättat. Nu skulle kanske konversationen komma tillbaka till… ”Det finns faktiskt folk som tycker om män som har lite extra hull på kroppen!” avslutade hon sitt konstaterande med.

 

Anders ville sätta sig ned, men det fanns ingen stol bakom podiet. En annan kvinna instämde. ”Ja, vem tusan vill ha en muskelknutte? Muskler går ju inte att greppa tag i! Det är sexigare med lite fläsk så en kan få bra fäste!” hon blinkade med ena ögat och log, nöjd med att hon tagit hans parti och gjort något gott för en stackars utsatt man. Anders kände sig inte gladare. Ingen brydde sig om hans arbete! Hans passion för att rädda liv!

 

”Fy fan vad äcklig du är! Vilket äckel vill ta tag i dallrande fett!?”

 

”Ta på dig en tupé åtminstone, jävla gubbslem!”

 

grumpyKommentarerna fortsatte. Anders mådde illa. han ville fly, men vart kunde han ta vägen? Vad var detta? Han hörde inget mer, han ville inte höra. Vissa försökte komma till hans undsättning genom att intyga att han röv faktiskt inte alls såg ut som en påse slem, och detta skulle på något sätt få honom att må bättre. Ingen var intresserad av hans arbete. Anders ville gråta, skrikande gråt i ren ilska! Ilska, och kanske förtvivlan, frustration och, ja, sorg. Vad hade hänt med världen? Eller hade han vaknat upp i fel värld? En underlig parallell värld där alla var het galna?

 

Eller så kanske han inte var Anders alls. Och detta kanske inte var en konferens. Han kanske var en kvinna som försökt uttrycka sig i ett medie där allmänheten kunde ge sin feedback.

 

… Ja den senaste meningen fick helt plötsligt denna helgalna och absurda saga att beskriva ett beteende som är helt och fullt normalt, och pågår varje dag.

 

Kul va?

Det var min saga det. Jag är på mindre glatt humör idag.
Kram!

Felriktad manskamp

explainVi i ”genusmaffian” brukar vara ganska tydliga med att vi vill att könsbaserade begränsningar ska sluta begränsa alla människor både kvinnor och män, patriarkala strukturer gör att vissa av oss dock kallar oss feminister ( blir du upprörd över detta, läs mitt tidigare inlägg först, klicka här för att komma dit ) men vårt syfte i frågan förblir detsamma. Jag har varit relativt fri från följande problem på min, fortfarande ganska unga blogg, men jag ser det över hela internet och faktiskt hela media att folk som sätter mansfrågor i fokus ofta riktar sin energi i en.. mindre produktiv riktning, vilket får mig att ifrågasätta deras sakfråga helt och hållet.

Visst, det finns radikala feminister som tjoar ut stolliga mansfientliga saker, men de representerar verkligen inte hela feminismen, och de representerar sannerligen inte genusrörelsen! Jag tycker det är väldigt synd att folk med stor publik som tar upp en kvinnofråga så ofta får ta en massa missriktad kritik som enbart grundar sig i:

whoaVarför tar du upp ett kvinnoproblem? Det finns faktiskt mansproblem också! Det är sånt här som förtrycker männen! Du är mansfientlig!

wutMen snälla! Om någon ser ett problem som drabbar kvinnor och tar upp det i en artikel, måste det verkligen betyda att personen är mansfientlig? Är poängen att vi alla måste ignorera kvinnofrågor och enbart fokusera på mansfrågor? Seriöst? 

Kan ni inte i stället skriva egna artiklar om dessa mansfrågor, saknar ni läsare kan ni ju rekommendera artiklarna här men då vill jag inte se länkar till artiklar som beskyller kvinnokampen för belysta mansproblem. Hannah Lemoine och Pelle Billing hade ett litet sammarbete för att bygga broar mellan mansfrågor och kvinnofrågor och jag ser dem som förebilder. Vi kan alla försöka fixa både mansproblem och kvinnoproblem, vi kan alla sluta se den andra sidan som fienden. Som jag sagt flera gånger redan; Arbiträra könsroller drabbar oss alla negativt.

hmpfJag pratar naturligtvis inte om alla som skriver om mansfrågor här, bara de som beter på detta sätt jag beskrivit. Jag ska förenkla lite i klartext; Om du påstår dig kämpa för jämställdhet och tycker att kvinnosaker får för mycket uppmärksamhet och därför fokuserar du mer på mansfrågor, bra gjort! Det är rätt respons. Om du försöker hålla en kommunikation med folk som fokuserar på kvinnofrågor både i deras frågor och dina egna, ännu bättre! Om ditt sätt att främja mansfrågor dock går ut på att attackera kvinnofrågor, raljera i kommentarer om att kvinnorproblemen ”inte finns” och att mansproblemen är värre, och i dina egna artiklar beskriver kvinnofrågor som skurken i dramat för alla mansfrågor du tar upp, kan jag inte hjälpa att ifrågasätta ditt syfte för denna manskamp.

Kvinnokampen är inte en kamp mot män utan mot en förtryckande struktur i samhället, som män också skulle må bättre av att slippa. Måste din manskamp vara en kamp mot kvinnokampen? Kan verkligen bara ett kön segra? Kan vi inte försöka genomgå denna kamp med en seger för hela mänskligheten i stället för bara hälften av den?

I rättvisans namn bör jag kanske tillägga att trots att jag sällan ser detta problem från feministsidan så är det många som vill försäkra mig om att det inträffar, det kan hända att det händer mer sällan eller så upptäcker jag mindre av det för att jag har den infallsvinkel som jag har, i vilket fall som helst är jag lika emot uppvisandet av en mansfråga som orsak till ett kvinnoproblem. Different angle, same shit, liksom.

Jag hoppas att jag skrev någorlunda bra, är lite skakad efter att min far just varit nära att drunkna genom att falla genom isen. Det ordnade sig som tur var, han lever och är oskadad, även om det tydligen värker i hela kroppen. Han är torr och varm nu i alla fall.

Kram!

 

 

K.R.A.M. i alla fall!

ponderHej hej. Jag måste skärpa mig och sluta lova vad framtida inlägg kommer att handla om. Jag tänker hålla mitt löfte att ibland varva med glada inlägg när det varit många som inte varit så glada, men ibland är det helt enkelt så mycket skräpsaker som händer! Nu fick jag reda på en riktigt äcklande sak genom en annan bloggare, så jag tänker skänka denna K.R.A.M. till henne, och länka till hennes inlägg.

Det är onödigt för mig att upprepa det när jag ändå skickar dit er, men jag kan ju säga att det handlar om en som ”bekämpar patriarkatet” på ett sätt som inte alls är produktivt och ger oss alla i genusmaffian dåligt rykte! Jag kanske ska ta och vinkla det lite mer positivt, om du läser detta och tycker genusmaffian bara tar upp kvinnosaker och misogyna män, kan jag nu här tydligt uttala att detta solklara manshat är precis lika illa som kvinnohat. Så.. omvända roller, men samma åsikt. Det är det som är genus liksom. Ett brott är ett brott oavsett hur många penisar som är eller inte är inblandade.

Hon heter Aliva och det här är hennes inlägg.

 

lerAliva är en vad jag kallar ”slice of life” bloggare, en som öppnar upp sitt liv för andra att se och dela sin glädje och sorg med. Det var inte min mening att dra med sångtexter det bara hände automatiskt, det var så spontant att jag måste låta det stå kvar. Ibland, som i inlägget jag länkade till, skriver hon om tänkvärda observationer och funderingar, och ibland skriver om sina djur och sin hobby, som är fotografi. Om du är en människa som gillar djur, foto, tänkvärda funderingar eller bara vill relatera till trevliga människor är detta en bra blogg att läsa.

Jag måste erkänna att jag flummade igenom ett par inlägg när hon skrev om sin bil, besiktning osv, men det är ju se det är med slice of life, det är inte allt en relaterar till, jag har varken körkort eller bil och när sådant pratas om kan jag lika gärna försöka läsa senaste nytt i sanskrit. Jag vet att de flesta människor kan relatera till sånt mer än jag, inte ens jag kan väl förbli bilfri mycket längre till.

Det är det som är grejjen. Hon lägger ut sitt liv för dig att se och ta del av, vill du ha en vän finns hon där för dig och det är faktiskt en riktigt fin grej att skicka ut i etern. Därför är Aliva en Klart Riktigt Awesome Människa!

 

Jag har redan planer för morgondagens inlägg, och det är ett inte helt mys-pysigt tema men jag ska försöka lägga det på en mjuk kudde så det inte helt och hållet blir en till dos depp i veckan. Jag har redan fått nog med sådana, och det är bara Tisdag än!

Kram!