Jag skriver viktiga saker. Det är sant!

Sagan om verkligheten

explainLite saker som kommit upp på sistone, inte nyheter bara nya exempel på gamla vanor och istället för att kommentera på dem i ett långt inlägg som jag först tänkte göra ska jag nu ta och försöka vara författare och skriva lite fiktion. Detta är något jag gillar att göra ibland, men det är få som läst det jag skrivit, så nu har ni en chans hur se hur bra eller dålig jag är på det!

Anders såg sig i spegeln och log. Han log inte för någon emotionell anledning, han ville bara se till att det inte fanns några onödiga fläckar på tänderna efter allt kaffe. Kaffe behövde han, han hade repeterat hela natten, vilket självklart var nödvändigt men det var ju nästa timme som krävde hans koncentration och sinnesnärvaro allra mest. Han rättade till slipsknuten nu när han ändå stod och speglade sig, han hade valt ut den med blå ränder för att den matchade skjortan och drog inte för mycket uppmärksamhet till sig. Han våndades. Verkligheten dryper verkligen av elakartad ironi. Han hade ett underbart yrke, ett som han var stolt över och brann för men i många viktiga människors åsikt var nästkommande timme den viktigaste delen av hela processen, och det var just den delen som orsakade Anders mer ångest och frustration än något annat han någonsin upplevt. hans medicinska forskning om vävnadsbortstötning hade gått väldigt bra och han var säker på att den skulle leda till förhindrandet av många onödiga dödsfall. ans teori hade testats om och om igen och visat nästan uteslutande positiva resultat så egentligen fanns det väl ingenting att oroa sig för, vem skulle inte vilja investera i ett så säkert kort som detta, både av medmänsklighet och affärssinne? Han tvingade sig att skratta lite åt sig själv. Det är klart det kommer att gå bra. Nervositeten handlade bara om hans egna blyga personlighet. Det låg helt enkelt inte i ans natur att tala inför folk. Det ska nog gå bra. Det ska nog gå bra.

 

Timmen gick och Anders presentation gick faktiskt väldigt bra. Stundtals behövde han torka bort svett från pannan och hälla upp nytt vatten i sitt glas efter att hans hals blivit torr. Han var nervös som vanligt men informationen kom fram klart och tydligt och de flesta verkade ha lyssnat, även om det hade hörts lite tissel och tassel här och där. Arbetet talade ju dessutom för sig själv, resultaten var ju självklara, nu var det bara ett moment kvar, svarandet av frågor. Anders kände ju till titt arbete väl, så det skulle ju inte bli så svårt. Ett flertal människor höll upp en hand och Anders pekade på en överviktig man i 40-års åldern som satt i blå kostym och hade en stor och välskött mustasch. Den mustaschprydde mannen ställde sig upp för att ställa sin fråga. Anders drack lite vatten i förebyggande syfte för att tydligt kunna ge svar.

 

”Som medicinsk forskare skulle jag ha förväntat mig att du kanske snarare borde fokuserat på skallighet? Den där överkammningen lurar ju ingen, du ser helt patetisk ut.” Sa den store mannen innan han förnöjt satte sig ner igen.

 

Anders harklade sig och log ynkligt och försökte se ut som om han var med på skämtet… om det nu var ett skämt. Han rörde reflexmässigt vid sin hjässa, han var inte skallig, hans överkammning skulle ju bara dölja en lite lätt hög panna. ”Haha, ja, det skulle ju också vara bra, det kanske jag ska kunna kika på när vi löst problemet med misslyckade transplantationer.” Han pekade på en kvinna som var klädd i grå kostymkjol och hade håret uppsatt i en bulle.

 

”Apropå på den förra frågan…” började kvinnan och Anders kände frustrationen stiga ”… så skulle jag förmoda att en man med medicinsk kännedom borde vara mer medveten om vikten av en sund kost och motion. Tror du verkligen jag skulle vilja ligga med dig när du ser ut sådär? Det är ju vidrigt!”

 

Anders stirrade förbluffat. Han såg ner på sin mage. Han var väl inte fet? Nåja, han hade väl gått upp et parkilo de senaste månaderna, men så farligt var det väl ändå inte? Han hade ju bara gått upp en storlek. ”Ja… Jo, nu har ju projektet sett mycket framsteg då kan det hända att man blir mycket i labbet och dessvärre inte har lika mycket tid att gå till gymmet. Finns det någon som har någon fråga om..” För sent insåg han sitt misstag att öpnna upp ordet för hela publiken.

 

”Ja fy fan!” brast en äldre dam i klänning, som satt på sista raden, ut. ”Vem skulle vilja ha en sån där svettig gris ovanpå sig i sängen?”

 

”Tro här att han har nåt att komma med!” fortsatte en ung reporter, klädd i trendiga kläder. ”Finns det någon som inte blir avtänd av den där gubbiga slipsen?”

 

Anders vacklade. Hade de ens lyssnat på ett enda ord han sagt? ”Nu.. nu måste jag få be att protestera…” försökte han men blev genast avbruten.

 

”Gör några miljoner sit-ups och försök igen, äckliga gubb-gris!” skrek en ung kvinna ut. ”Jag skulle inte onanera till dig om du så var det sista däggdjuret på jorden!”

 

Rummet började snurra för Anders. Alla dessa ord.. de var inga skämt! Alla.. hatade honom verkligen. Det hade ingenting med hans arbete att göra, det var honom de hatade! Han var.. Ful! Ful och äcklig!

 

”Nu får ni för fan ge er!” Ropade en medelålders kvinna ut. Anders såg hoppfullt på henne och hon log mot honom. Hon fortsatte: ”Vad får er att tro att han existerar enbart för ert nöje?” Anders suckade lättat. Nu skulle kanske konversationen komma tillbaka till… ”Det finns faktiskt folk som tycker om män som har lite extra hull på kroppen!” avslutade hon sitt konstaterande med.

 

Anders ville sätta sig ned, men det fanns ingen stol bakom podiet. En annan kvinna instämde. ”Ja, vem tusan vill ha en muskelknutte? Muskler går ju inte att greppa tag i! Det är sexigare med lite fläsk så en kan få bra fäste!” hon blinkade med ena ögat och log, nöjd med att hon tagit hans parti och gjort något gott för en stackars utsatt man. Anders kände sig inte gladare. Ingen brydde sig om hans arbete! Hans passion för att rädda liv!

 

”Fy fan vad äcklig du är! Vilket äckel vill ta tag i dallrande fett!?”

 

”Ta på dig en tupé åtminstone, jävla gubbslem!”

 

grumpyKommentarerna fortsatte. Anders mådde illa. han ville fly, men vart kunde han ta vägen? Vad var detta? Han hörde inget mer, han ville inte höra. Vissa försökte komma till hans undsättning genom att intyga att han röv faktiskt inte alls såg ut som en påse slem, och detta skulle på något sätt få honom att må bättre. Ingen var intresserad av hans arbete. Anders ville gråta, skrikande gråt i ren ilska! Ilska, och kanske förtvivlan, frustration och, ja, sorg. Vad hade hänt med världen? Eller hade han vaknat upp i fel värld? En underlig parallell värld där alla var het galna?

 

Eller så kanske han inte var Anders alls. Och detta kanske inte var en konferens. Han kanske var en kvinna som försökt uttrycka sig i ett medie där allmänheten kunde ge sin feedback.

 

… Ja den senaste meningen fick helt plötsligt denna helgalna och absurda saga att beskriva ett beteende som är helt och fullt normalt, och pågår varje dag.

 

Kul va?

Det var min saga det. Jag är på mindre glatt humör idag.
Kram!

7 svar till Sagan om verkligheten

    • Tackar!
      Så det var ett gott betyg till FörfattarPurre? (och helt utan kommentar om en alldeles för kort svans dessutom)
      Kram!

  1. Du skriver bra, jag skulle inte kunna det, mera som en 10-åring skriver jag). 🙁
    Det är lite så det är i verkligheten för kvinnliga politiker, på nätet då särskilt.

    • Är du säker på att du skriver dåligt? Prova oss, vi kanske älskar det du skriver. Jag gillar din kommentar till exempel. Och ja ”Anders” öde är tyvärr ganska vanligt för kvinnor. 🙁

      Kram

  2. Det är såna här ”sagor” som jag gillar. Man tittar lite slött först och tycker, ”orkar jag verkligen läsa en massa text nu när jag bara ska slösurfa lite på lunchrasten”, men sen börjar man läsa några rader och sjunker in totalt tills den är slut. Snyggt gjort! =)

Vad har du på hjärtat?

CommentLuv badge