Jag skriver viktiga saker. Det är sant!

Bloggens nya kläder!

rosie2Se här vad en Purre kan!

Jag har gett min blogg en ny fin makeover! ( okej, den här introbilden kanske inte passar in helt jättebra här men jag har haft den ett tag och suktat efter att få använda den 😛 ) Jag är riktigt nöjd än så länge trots att den inte är heeeelt 100% än. Jag tycker dock att den är färdig nog att visas upp så jag kan få lite feedback och annat mysigt från er, mina underbara läsare! Jag kommer justera saker här och där allteftersom bara så att ni vet.

Nu ska bloggen även fungera mycket bättre än den gjort förut på mobiler och andra saker med små skärmar, ni kommer alltså kunna ha med er en Purre vart ni än går! Hur underbart är inte det?

Finns det någon där ute som vet hur en kan ändra om hur citat (blockquote) visas upp i ett Headwaytema i WordPress så får ni jättegärna kommentera och förklara det för mig. Extra kramar utlovas!

Seså, kommentera nu och berätta vad ni tycker!

Kram!

Kisslukt

ponder2Sitter uppe på natten och grunnar…

Vi upplever saker olika. Är min röd din röd eller ser min röd ut som din grön? Hur skulle vi någonsin kunna veta?

Jag drack kaffe idag. Jag dricker sällan kaffe. När jag druckit kaffe luktar mitt kiss som kaffe. Nästan alla i min släkt dricker kaffe. Massor av kaffe. Många av mina vänner också. Om de var lika galna i något annat som de är i kaffe skulle de förmodligen kallas missbrukare. Det verkar vara en norm i Sverige att alla ska älska kaffe och få panik när kaffet är slut.

Dessa människor måste också kissa.

Är deras definition av kisslukt lik hur jag upplever kaffelukt?

Jag ska nog gå och lägga mig nu.

Kram!

Hear me rawr!

giggleGissa vad jag har gjort! Jag har drömt! Okej, det kanske inte var så viktigt men jag tycker det är coolt att komma ihåg drömmar, speciellt när totalt fantastiska saker är inblandade. Visserligen hände inget speciellt storslaget i drömmen, det var liksom bara lite vardagligt slappande, det fantastiska var något helt annat;

Jag var ett lejon. Och ett tecknat lejon dessutom, som från Lejonkungen. Det fanns till och med en musikalisk känsla i luften, ingen musik i sig men vi ( det var en grupp lejon ) hade ett naturligt musikaliskt sätt att röra på oss, gå i rytm, eleganta dansliknande rörelser och så vidare. Riktigt roligt!

Sjöng gjorde vi egentligen inte heller, vi pratade inte ens. Vi liksom… rörde oss och lät mysigt mot varandra och det räckte för att vi skulle förstå precis vad den andra sa.

ponderVi förresten? Ja vi, jag minns inte riktigt vem som var vem men jag kände mig säker på att de andra lejonen var genus/feministbloggare och andra folk jag chattat om genus med på internet. Jag är ganska så säker på jag gned kinder med @Vänstertjej och hade ett litet ordlöst samtal med henne, många som kommenterat här på bloggen var med i gruppen. De flesta, nästan alla av er var honor oavsett vilket kön ni har i verkligheten, i drömmen verkade det dock inte som om någon av er hade något emot det. Det är ju trots allt så de flesta lejongrupper ser ut, 1-3 hanar och resten honor och ungar. Vår grupp hade bara en hanne, som var ledarhannen ( en av oss var tydligen ledarhona också men jag minns inte vem, det var i alla fall inte jag… Kanske @Vänstertjej. )

Vem var ledarhannen då? Här blir det lite flummigt, jag tror det skiftade faktiskt. Det känns som om det mest var Hannah som var honom, men ibland var det lite Moralfjant och då och då även Joanna ( som kommenterar här som Yellowbluetiger ibland. Men inatt var du lejon och inte tiger, f’låt ). Jag “pratade” en del med ledarhannen, och lite av det handlade lite om kontrasten att ni faktiskt var hane och inte hona, så vårt mänskliga förflutna var i minnet på nåt sätt, kanske vi var reinkarnerade med våra minnen intakta? Eller kanske drömmar inte behöver så mycket logik. Hur som helst var ni mysiga som lejonhane också. Om jag ska vara ärlig så är det sjukare att föreställa er tre som en person än att föreställa er med manligt kön. Men mysigt var det i alla fall! Vi var extremt mysiga djur allihop!

lerVad betydde drömmen egentligen? Behövde den betyda något? Jag tror den kan ha betytt att jag numera känner mig hemma i bloggosfären. Jag är inte längre en nykomling, jag vet att jag inte är lika bra som de flesta i kretsarna jag läser men jag känner mig som en del av en mysig grupp, kanske inte högt rankad men det gör inget. Jag trivs här så jag tänker stanna.

Kanske Hannah var ledarhanne för att hon är i mina ögon en av de stora, och det var hon som bokstavligen ledde in mig i bloggvärlden. Moralfjant, ja du kanske var det ibland för att jag uppskattar din direkta och självklara attityd, det känns ledaraktigt tycker jag. Och Joanna? Du bloggar kanske inte så mycket, men du kanske var ledarhanne för att du ibland spelar grabb i våra onlinerollspel 😉

Och nu har jag en anledning att använda denna gamla bilden! Jag har ju varit mycket i chattrum med teriantroper och folk som gillar djur och lejonkungen, någon ritade en gång den här som representation för den jag upplevdes som i de chatterna. Nej det är inte Nala, det är jag, så som konstnären uppfattade mig de chattrummen, och hon hade till och med sett bilder av mig och sa att hon tog med vissa ansiktsdrag. Så.. Får jag presentera min Internetgestalt från innan jag var det här lodjuret!

Purrerawwr

Nu vill jag att alla kommenterar! Har ni haft drömmar som denna? Eller helt andra drömmar? Drömmar är fantastiska, jag vill veta! Säg också vad ni tycker om min rawwr-gestalt.

Kram!

I fix!

lerJaja, nu har jag varit lite frånvarande igen, det blir så ibland men nu är jag tillbaka och det är väl roligt? KramErik, ( för numera heter du så, så det så ) har uttryckt intresse för att kunna ha fetstil och kursiv text i kommentarer, och hur kan jag motstå en önskan från någon som har angett att jag finns i dennes drömmar? ( okej bara en dröm hittills  men ge det tid det blir säkert fler ). Om ni kommenterar nu kommer ni se hjälpsamma knappar för just den funktionen, tack vare KramErik!

Jag fick också reda på att någon försökt kommentera här men inte lyckats, detta kunde haft att göra med att hen använde mobil tydligen, jag vet inte men jag blir lite ledsen av att jag kan gå miste om vackra kommentarer så jag har bytt ut min kommentarshanterare helt och hållet och hoppas att det fixar kruxiduxet! Så, KramEriks Facebookvän, prova att kommentera nu, jag hoppas det äntligen kommer att fungera som det ska!

Och förresten, om flera underbara läsare upptäcker problem av den sorten så får ni jättegärna kontakta mig så jag kan göra något åt saken, det är ju trots allt för er skull jag skriver. ^^

shyOkej det är inte enbart för er skull jag skriver, jag ville ju också öva upp min skrivarvana så jag kan få tummen ur och skriva de sagor och berättelser jag så länge velat få ur hjärtat och ned på pappret.. eller.. tja.. på skärmen… Vet ni vad? Jag fick precis en idé! Utmana mig! Ge mig ett ämne att skriva en novell om! Sedan kan ni diskutera vilket förslag jag ska skriva om! Fantastiskt kul ju! Tycker ni inte? Det tycker jag! Nu ska jag gå och lägga mig innan jag svamlar ihjäl er!

Jättekram!

Sjung för mitt hjärta

lerJag började nynna på en melodi. Det var visst en låt som jag lyssnade en hel del på under mina år i Trollhättan men jag kom inte ihåg hela, om jag ska vara ärlig ar jag aldrig kunnat hela låten bara refrängen. Jag gick och sjöng på den vackra refrängen och försökte då och då nynna på vad jag kom ihåg av resten av melodin. Jag mådde bra av det, vacker musik ger mig mysiga känslor av lycka och lugn.

Jag bestämde mig faktiskt att jag skulle lära mig hela sången så jag fixade hem den till mobilen och lyssnade på den på repeat. Jag såg till att lyssna noga på texten och.. ja… Lyssna själva;

cryingSorglig ju!

Jag försökte gång på gång men jag har ännu inte lyckats komma igenom hela sången utan att flera toner brister på grund av gråt i halsen! Jag kanske har för stor inlevelse och jag kanske är överkänslig, men fy fan vilken sorglig låt! Lyssna på egen risk, men snälla lyssna, den är ju också så otroligt vacker!

 

Kram!

Gamerkultur

neutralHoppsan. Jag skulle kommentera på ett inlägg av Tanja Suhinina som frågade om TV-spel kunde vara kultur, och mer noggrant om TV-spel kunde påverka våra liv på djupet.  Hennes kommentarsfält tyckte dock att 4000 tecken räckte så min kommentar fick inte plats. Nåväl jag hoppades faktiskt på att få visa mig i min fina rustning en gång till så jag slänger in kommentaren här och länkar till den från hennes kommentarsfält. Så i min charmiga lathet har min kommentar just givit mig ett gratisinlägg, hoppas ni finner det läsvärt! Mitt inlägg om kapitalisms fall får helt enkelt vänta! ( Wait whaaaaat? haha nu blev ni nyfikna va? Bara att vänta tyvärr hihihi ).
chriimmmevector2inbwshine
Jag tror att gamers ofta är medlemmar i en generation som sällan självgranskar sin egen kultur, folk kanske säger att ett strategiskt spel tränar dem i strategi och samarbete och tänker inte på att de utvecklar sin sociala samlevnad. Men nu kanske du inte menade riktigt så undermedvetet, jag kanske ska ta några av mina egna erfarenheter.
Jag gillar rollspel och äventyrsspel, det är två genrer som berättar en historia som ofta drivs av karaktärer precis som en film eller skönlitterär bok, och kan därför vara lika kulturell som en av dessa och faktiskt ta steget längre, utmana publiken och skapa ytterligare en dimension som tidigare varit näst intill omöjlig att uppnå.
Många spel som jag har spelat har i olika grader berättat en historia för mig, med karaktärer och dilemman som får mig att tänka, visst, vissa av dessa kan ha varit lite ytliga men andra har varit imponerande sofistikerade och tänkvärda, jag har utmanats att ta ställning till svåra frågor, ifrågasätta mina egna principer och till och med mina egna erfarenheter; Spelet Dragon Age presenterar en antagonist som hela tiden på ett ondsint sätt försökt sätta käppar i hjulet för mig och mitt uppdrag att rädda oskyldiga liv, han skickar mördare efter mig, orsakar hemska tragedier och gör mitt arbete som redan är svårt nästan omöjligt, och när jag får konfrontera honom inför rikets folk och äntligen skippa rättvisa får jag ta del av information jag inte tidigare hade, nämligen att denna vedervärdiga skurk såg mig precis på samma sätt som jag såg honom. Vi hade båda samma mål men olika tillvägasätt, tillvägasätt som var i direkt konflikt. Han hade tvingats göra svåra val precis som jag och jag var tvungen att bita i det sura äpplet och inse att han inte var så ond som spelet försökt få mig att tro. Jag fick nu välja om jag ville skona honom eller inte. En av mina kompanjoner som drabbats hårt av vår konflikt blev arg på mig när jag visade tecken på att ändra uppfattning. Han ville se honom död. Detta var en man som jag som karaktär i spelet kommit väldigt nära och som jag ville komma ännu närmare. Mitt val var näst intill omöjligt.

cryingTill slut lät jag min kompanjon bestämma. Så vår fiende blev alltså dödad. Jag kunde ha stoppat det, men inte utan att äventyra mitt förhållande till en person jag höll av, ett förhållande som ändå inte kunde bli detsamma efteråt. Jag valde fel och skämdes över min svaghet.

Det är stark kultur. Det är något som en film eller en bok inte kan ge oss, ett prov av oss själva. Dragon Age påverkade mig dock inte i närheten så mycket som Mass Effect. Mitt inlägg om just den spelserien kan du hitta här ( jag kommer att referera det inlägget så läs det gärna ).

Har du läst det? Finemang! Då ska jag vidareutveckla det jag skrev om Krogans botemedel. Superspoilers här så läs inte om du tänker spela spelen:

Mass Effect 3 är slutet på en trilogi, och insatserna är skyhöga, en uråldrig fiende är på väg att utplåna allt intelligent liv i galaxen, som den gjort oräkneliga gånger tidigare, och vårt enda hopp är att ena så många intelligenta folkslag vi kan i kampen, samt bygga färdigt en mystisk maskin som tidigare generationer av liv påbörjat, som ska kunna rädda oss. Turians är ett folkslag vi behöver, men de har problem de själva måste klara innan de kan hjälpa oss, problem de behöver hjälp med, hjälp som Krogans kan förse dem med. Krogans i sin tur vägrar hjälpa eftersom Turians hjälpte Salarierna att skapa den genetiska sjukdom som de nu lider av sedan flera generationer tillbaka. Möjligheten att bota dem kommer fram och det blir det ultimatum vi måste lösa; Bota krogans, krogans hjälper Turians och Turians hjälper oss. Nu uppstår dock en ny konflikt. Salarierna, som är av naturen galaxens skickligaste vetenskapliga folkslag vill inte se krogans botas. De kontaktar dig i hemlighet och ger dig en möjlighet att få det att se ut som om du hjälper till att bota Krogans så du får deras hjälp, men deras sjukdom kommer finnas kvar. Om du inte gör detta kommer Salarierna vägra att hjälpa er bygga den mystiska maskin som kan rädda er civilisation – Vad gör du nu? Tänk efter noga, för till skillnad från en bok eller film måste du nu välja, och vad du än väljer så kommer det ha konsekvenser, du måste leva med ditt val. Du måste granska dig själv, ditt samvete och dina principer, vad ska du göra?

sadvector– Om du väljer att förråda Krogans så kommer en gammal vän till dig, Mordin, försöka stoppa dig (han är en Salarian med skuldkänslor för vad hans art har gjort mot Krogans) och om du spelat på vissa sätt är enda sättet du har att fullfölja ditt förräderi att skjuta honom i ryggen. Vissa spelare har lyckats låta honom leva trots att de gått bakom ryggen på honom och saboterat krogans botemedel. Men om du gjort detta så kommer din vän Wrex, en Krogan, få reda på det och, ja, det är också konsekvenser som kommer riva upp sår i hjärtat.

Som du redan vet om du läste mitt inlägg så valde jag att bota krogans och gav Salarierna på käften.

ponderDragon Age och Mass Effect är relativt nya spel, men spel har gjort liknande saker länge, jag kommer ihåg liknande känslor från spel som Fallout och Planescape:Torment från 90-talet.
Och jag måste också nämna det ”nya” Walking Dead-spelet från Telltale, ett spel som inte bara ger dig svåra beslut och dilemman, de ger dig sådana med bara sekunder att bestämma sig, varje val har signifikanta konsekvenser, även valet att inte göra ett val. Seriöst, detta spel kan stressa ihjäl dig.

Om du frågar mig om spel kan påverka dig som person och förse dig med personlig utveckling och självinsikt så är svaret ja. Kanske inte alla spel och kanske inte alla spelare men helt ärligt, kan vi inte säga det om ALL konst?
shy

Så det blev ett spelinlägg till, det får ni faktiskt unna mig! Jag ÄLSKAR att minnas mina tider som Shepard, det har jag ju redan sagt! Okej okej, jag är väl både geekig och nördig men jag tror faktiskt inte någon av mina underbara läsare ser ner på mig för det. Jag tror nästan det är tvärtom!
Kram!

Egen skitig matta

hmpfFinns det krigande folk som inte vill vinna för att de älskar krig och en seger skulle innebära fred? Finns det folk som älskar att argumentera så mycket att de undviker att ens försöka komma överens? Ja.

Egentligen visste jag detta redan, ”det finns troll på båda sidor” och allt det där, men jag antar att eftersom jag inte upplevt det från min sida kunde jag avnjuta en trevlig illusion att de inte fanns. Jag skrev en kommentar på en mansaktivistisk blogg häromdagen ( inget krigiskt, jag har inget emot att sådana bloggar finns, tvärtom ) och vissa svar var väl ok men det blev en hel del av det gamla vanliga; ”Aha! Du anser alltså att (total förvrängning av vad som sagts för att kunna måla upp en halmgubbe att argumentera emot)”.

Det är så tröttsamt, det känns inte ens värt att svara. Alla har väl licens att göra en och annan missuppfattning då och då men den licensen vill jag dra in hos folk som gång på gång missar poängen och ersätter den med en annan poäng som de tycker det är lätt att argumentera emot, för de kan väl inte vara så jävla korkade att de verkligen fattar allting fel hela tiden? Det måste ju vara medvetet. Väl?

Varför är den sidan så? Så jävla bångstyrig! Såna är ju inte vi… eller?

Det kom upp en tråd i en Facebookgrupp jag är med i, om en man som inte ville bli pappa men kvinnan som blev gravid ville bli mor och då hade mannen inget val. Det är en svår fråga definitivt, en kvinna kan ju göra abort om hon vill, eller alternativt lämna bort barnet för adoption när mannen i fråga inte har någon valmöjlighet alls utan får sin frihet helt och hållet lagd i kvinnans händer. Det är klart det är ett krångligt problem, det går ju liksom inte att tvinga en kvinna till att göra abort eller lämna bort sitt barn, och juridiska aborter kan bli svåra att implementera av ekonomiska skäl. Jag vet inte hur det ska lösas, eller om det kan lösas, det kan ju hända att det system vi har nu är det ”minst dåliga”.

whoaHur som helst tycker jag det minsta vi kan begära är att männen som drabbas ska slippa kallas dumma, korkade och oansvariga, och få höra att de får skylla sig själva och om de inte vill ha barn så måste de faktiskt sluta knulla. Vad fan kom allt det här ifrån? Ska mannen behöva höra allt det här bara för att han skulle vilja ha den frihet som vi alla tycker en kvinna borde kunna ta för givet? Är det verkligen okej att vi i genusmaffian helt plötsligt börjar kopiera abortmotståndarnas kränkningar mot kvinnor helt jävla verbatim och använda dem mot män? Nej, det är faktiskt inte okej. Hur det ska lösas är ni helt fria att spekulera inom men vakta käften för fan, jag trodde att vi var bättre än så! Inte nog med detta, avsiktliga missförstånd visade också upp sig; folk som inte tyckte männen skulle kränkas blev anklagade för att vilja införa tvångsaborter, precis sån galla som de värsta antifeministerna brukar spy ur sig!

sadvectorJag blir ledsen. Jag är fortfarande stolt medlem av genusmaffian men min illusion av hur jävla awesome vi är har krossats och min entusiasm har dämpats. Hur kan vi prata om jämställdhet ena dagen och sedan vilja behandla män på ett sätt som vi har fördömt när det gäller behandling av kvinnor?

Vad kan vi göra?

Jag blir bara ledsen.

Kram.

Min vilda hjärna

giggleDet här är egentligen inte relevant för någon, utom er som ville lära känna mig bättre… Och några sådana finns det säkert ibland er, mina fina läsare. Det är nämligen så att Hannah äntligen har sett Les Misérables och jag blev så himla glad över det! Det är jättekul att dela saker jag älskar med vänner jag älskar och the more the merrier liksom! Hon tyckte naturligtvis också att den var sorglig, och rapporterar att även hon grät floder, så till den grad att hon råkade andas in sina egna tårar och få ett hostanfall. Jag blir så lycklig!wut

Men vänta lite nu… Jag blir lycklig över att en av mina närmaste vänner gråter så förtvivlat att hon nästan får andnöd! Vad är jag för en person egentligen? Hur kan jag bli lycklig över sådant, jag vill ju att mina vänner ska vara glada alltid, men nu är jag helt ”Gråter du floder? Jihoo, då blir jag glad!” Är jag en helt genomrutten ond skurk som vill se hela världen ledsen? Den tanken blir ju jag ledsen av!

cryingJag är ond. Ond ond ond. Jag förtjänar inte att ha sådana vänner om jag bara ska bli glad över deras olycka. Dumma dumma mig! Jag borde låsa in mig själv och se till att varningar går ut om hur hemsk jag är!

shySen inser jag ju faktiskt att det jag känner inte är riktigt samma sak som att gotta sig i någons olycka, vi har båda avnjutit en bit vacker kultur och rörts till tårar, det handlar inte om att vilja såra varandra utan att dela saker vi tycker är fina. Denna insikt ändrar dock inte på att min hjärna har en vana att gå i de banor jag beskrivit ovan. Vad tror ni? Är jag normal eller konstig? Upplever ni liknande tankegångar när ni granskar er själva? Min hjärna gillar att leka med absurda saker ibland, på både gott och ont. Sån är jag liksom. Lite tokig, lite dum i huvudet, men smart ändå. Och mysig!

Kram!

Commander Purre Shepard

giggleHär kommer den! Artikeln som jag varit nervös för att skriva! Vissa av er kommer säkert rycka på axlarna och undra vad som var poängen med all ångest och jag måste medge att ämnet har något av en begränsad målgrupp. Jag hoppas dock att även om du inte är en person som spelar TV-spel eller datorspel, så kan du i alla fall uppskatta det jag kommer att skriva om.

Jag spelade lite datorspel i min ungdom, men det var en hobby som rann ut i sanden efter ett tag och mitt intresse för det började bli mer eller mindre begränsat till nostalgi. Det vill säga innan jag upptäckte Biowares episka rollspelstrilogi Mass Effect!

Jag skulle kunna skriva om hur engagerande det är att kunna välja vad din karaktär ska säga, och att dessa val påverkar hur andra karaktärer upplever dig, och att karaktärerna är så välskrivna och interaktiva att jag upplevde mina vänner i spelet som riktiga vänner. Jag skulle kunna skriva om den episka och storslagna berättelsen som utspelas, den kreativa och uppfinningsrika science-fictionvärlden som målas upp, eller de svåra och tunga valen jag tvingades att göra som skulle påverka både berättelsen och de karaktärerna jag bryr mig om men inget av detta är vad som fick mig att vilja skriva den här artikeln. Den äran går till två personer; Commander Jane Shepard och kvinnan som spelade henne, Jennifer Hale.

janeshepardDet är inte helt nytt med spel som låter spelaren välja kön på sin karaktär, även om det oftast är den manliga parten som drivs i marknadsföringen, så var också fallet här i de första två spelen. Vi fick veta att vi kunde spela John Shepard, eftersom kvinnliga gamers är så få, och de som finns kan ju lika gärna spela med manliga karaktärer, det är ju inte som tabun att be män spela kvinnor, gud nej! Mass Effect är dock lite annorlunda här. De försökte vara banbrytande med sitt genussmarta koncept och var inte emot att gå ännu längre allteftersom de insåg nya steg de kunde ta. När tredje spelet skulle släppas fick faktiskt Jane sina egna affischer och trailers, nu var spelvärlden äntligen redo för en kvinnlig rymdhjälte! ( Samus Aran räknas inte, för många tror fortfarande att det är en man. )

Jane Shepard är en krigshjälte i framtiden, och Bioware ville måla upp en värld där kön och sexuell läggning inte betyder ett smack, för de har kommit överens om att det är den framtiden vi är på väg mot. Världen kommer göra framsteg och tolerans är det enda som kan segra i långa loppet. Jag gick in i spelvärlden som kvinnlig soldat och steg i graderna, och inga andra karaktärer var chockade över att jag som kvinna kunde göra ett sådant jobb och få titel därefter. Likväl generaler som civila, intellektuella forskare som testosteronfyllda muskelknuttar visade mig respekt för mina bedrifter och aldrig kom ämnet kön upp, utom en gång, som var del av av storyn. Det finns en ras med rymdvarelser som heter Krogan, som har ett mycket misogynt samhälle, delvis för att de varit tvungna till det på grund av en genetisk sjukdom som var ett resultat av biologisk krigföring för hundratals år sedan. Denna obotliga sjukdom gör deras honor extremt infertila och därför måste de hanteras som fortplantningsobjekt för artens överlevnad. De måste forskas på, testas och utsättas för fortplantningsexperiment, och de få som kan få barn måste ingå i väl planerade fortplantningsprogram, det vill säga, ingen frihet alls. Manliga Kroganer är ofta desperata och aggressiva över hur deras art tvingas att leva och detta leder dem till att verka chauvinistiska.  I tredje spelet får vi som spelare dock chansen att bota denna sjukdom, vi får umgås med en kvinnlig Krogan, iklädd något som kan liknas vid en utsmyckad Burka, och jag som spelade den kvinnliga Shepard fick höra från henne att hon inspirerats av vår art. Hon var inte emot sin behandling då hon visste att hennes uppoffring var nödvändig för artens överlevnad men nu när sjukdomen kunde botas så väljer hon att ha mänskligheten, eller den del av mänskligheten hon upplevt i mitt sällskap – en militär styrka som värdesätter kvinnliga soldater lika mycket som manliga, och där en kvinna kan få en roll med så mycket ansvar som Shepard har på sina axlar, som förebild för det nya samhälle hon tänker bygga ihop med sin make, som sedan första spelet varit min goda vän ( det går att spela annorlunda men så var det för mig ) och visat mig stor respekt trots att han haft en manér som skulle kunna tolkas som misogyn.

kroganJag tror Kroganerna representerar oss människor idag. En art som tvingas till ett ojämställt samhälle på grund av osynliga krafter, för dem; en genetisk sjukdom, för oss; sociala strukturer. Människorna i spelet representerar vad vi kommer att bli i framtiden, bara vi håller ut och fortsätter göra framsteg. Det hela blev så fint, och jag undrar hur samma scen skulle upplevas av någon som spelade som John Shepard. ( bild: kvinnlig Krogan till vänster, manlig till höger. )

Okej, nog med bakgrund. Nu till allvaret. Commander Jane Shepard kan som sagt spelas av spelaren på olika sätt, men hur du än spelar henne så är hon stark och resolut, manuset får henne att kännas helt naturlig och Jennifer Hales rollprestation ger henne en sådan intensitet att hon blir äkta. Hon och hennes ideal blir påtagliga och inspirerande, och som spelare blev jag henne och upplevde alla känslor och förhållanden som spelet tar en igenom. Det var en kraftfull upplevelse, och att Bioware satsat så hårt på att främja jämställdhet är ju bara helt fantastiskt!

garrusRedan i första spelet kunde kvinnliga karaktärer spelas som homosexuella, och ingen i spelet påpekade något konstigt med det. Det är dock i tredje spelet allting kommer till ytan, då skeppet har en öppet homosexuell skyttelpilot som behandlas precis som vilken annan sorts karaktär som helst, och om du är en trevlig kommendör kan han till och med berätta för dig om den tragedi som dödade hans pojkvän, han kan söka stöd hos dig, och om du spelar en man kan ni faktiskt till och med bli ihop – allt detta helt utan att någon karaktär gör minsta fnysning över ett homosexuellt par i militären, för det är så framtiden är. Öppen och tolerant. Till och med förhållanden mellan olika rymdarter är helt okej. ( Bild ovan: Sötnosen Garrus Vakarian som var rymdvarelsepojken som vann min Shepards hjärta.)

jennifer-haleOch nu till Jennifer Hale. Det är nämligen hon som jag lider av idoldyrkan för. Förutom en rollprestation som jag tycker är oscarsvärdig, trots att de inte ger sådana priser till spel. Hon har helt enkelt blivit en symbol för de framsteg som spelet vill uppmuntra. Hon berättade i en intervju om brev hon har fått från homosexuella unga kvinnor, som fått sitt självförtroende stärkt av att spela Jane Shepard och på så sätt vågat komma ut och leva det liv de vill leva. Det är inte heller bara kvinnor som spelar Jane snarare än John, många män uppger stolt att de föredrar att spela den kvinnliga hjälten, vissa påstår att det är för att Jennifer Hale gör ett så mycket bättre jobb än sin manliga kollega, andra säger att det är skönt med en stark kvinnlig hjälte som omväxling, jag kan ju inte annat än att hålla med om båda dessa ståndpunkter. Det är inte så att den manliga Shepard är urdålig, han är väl ganska bra, kvinnliga Shepard är dock fenomenal och det kan han inte riktigt tävla med. Det är dock resultatet som är intressant, kontrasten mellan ett par år sedan och nu;

sulkyFörr var det tabu att en man kunde spela en kvinnlig karaktär i ett spel, men kvinnor fick gott anpassa sig till att spela manliga karaktärer, det var ju inget konstigt alls. En man vill spela en manlig hjälte, eftersom han är en man, kvinnliga hjältar funkar ju inte, alla visste ju att tjejer var sämre än killar och att tjejer ska få spela en manlig hjälte, det är ju bara en uppgradering. Till och med Tomb Raider, där spelaren tvingades att spela Lara Croft, en kvinnlig hjälte, var industrin tvungen att vinkla det så att; nej, nej, du ÄR inte Lara Croft, du använder din spelkontroll för att rädda henne genom att få henne att göra rätt rörelser så hon överlever!

Suck!

Men nu ska jag inte sura, för Bioware har skapat en ny ribba, en ny stjärna att sikta på, en ny framtid att springa emot, en framtid där kön eller sexuell läggning inte har ett enda jävla dyft att göra med en människas värde eller potential! Bioware skapade karaktären och Jennifer Hale gav henne liv, och jag kan inte understryka nog med hur mycket intensivitet hon gav henne liv! Och förutom allt detta så drev hon faktiskt på processen som ledde till att marknadsföringen började inkludera den kvinnliga huvudrollen i reklamen för spelet. Någon beundrare på youtube hade klippt om trailern till ett av de tidigare spelen och gjort så att den handlade om Jane snarare än John, Jennifer Hale fick syn på detta och uppmuntrade till mer sådant för att visa för producenterna att världen faktiskt är redo för det nu! Se här på en av de trailers som tredje spelet marknadsfördes med. Lägg märke till smeknamnet Femshep ( female Shepard ) vilket har blivit något som folk gillar att kalla henne, jag gillar inte ordet eftersom det antyder att John är den riktiga Shepard och Jane är den där andra, tjejversionen. För mig är Jane Shepard en egen person, inte en tjejvariant av någon annan så jag vill inte använda namnet Femshep. Jennifer Hale har dock accepterat titeln så jag ska inte gnälla för mycket över det.

chriimmmevector2inbwshineJag börjar inse att den här artikeln hyllar Bioware mer än jag planerade, och Jennifer Hale mindre än jag förutsåg, men det kanske inte är mer än rätt. Jennifer Hale kommer jag fortfarande hålla som idol men jag kan ju inte neka till att allt detta var en bedrift som lyckats genom teamwork. Alla förtjänar ära för den. Även om Jennifer Hale förtjänar det lite mer.

Vill ni veta mer om henne ( ni kan ju  i och för sig googla ) så kan jag rekommendera den här intervjunRob Paulsens podcast, en annan röstskådespelare ni kanske känner igen! Jag rekommenderar faktiskt hans podcast också, han är en mycket trevlig man som älskar välgörenhet, och hans intervjuer är snarare inspelningar av trevliga samtal han har med sina underbara kollegor. Nog om detta, tillbaks till Mass Effect!

Som ni kanske förstår har Mass Effect betytt en hel del för mig. Jag tycker verkligen ni borde prova det, i alla fall en stund. Även om ni inte vill det hoppas jag att min åtminstone väckt lite intresse och gett upphov till några tänkvärda tankar i ämnet vare sig du bryr dig om spel eller inte. Om inte annat så har du fått veta mer om mig i och med att jag fått ventilera lite om något jag tycker mycket om.

Nu är sagan dock över, och det har satts punkt för Jane Shepards äventyr. Bioware kommer att fortsätta producera spel i den världen med andra berättelser och andra karaktärer och det är ju bra. Fortsätt bygga på den denna underbara grund, men jag är faktiskt lite ledsen över att vi inte kommer att få se mera Shepard. Det var så underbart kul att vara henne, jag vill inte sluta! Vet ni vad? Jag kan ju faktiskt vägra att sluta, det är ju tre långa spel med massor av  extramaterial! Jag kan fortsätta spela dem! Det tänker jag faktiskt göra också. Precis nu. Dessutom passar jag så jävla bra i Jane Shepards rustning! Eller hur?

Kram!

Återstoden av dagen…

sadvectorJag vaknade i morse, väldigt glad men en idé som jag tyckte var jättefin. Jag skulle deklarera en gång för alla att som stolt medlem i genusmaffian klargöra att jag faktiskt bryr mig om manskampen också – genus handlar ju om alla människor! Jag skulle dra igång en ny tradition av fred och samarbete mellan gruperna, jag ville främja mansdagen så kvinnodagen och mansdagen kunde bli fina dagar för båda sidor.

Jag bad om en ganska enkel sak till en början.. Att vi kunde säga något fint om varandra på respektive dagar. Mansaktivister om feminism på kvinnodagen och feminister om mansaktivism på mansdagen. En olivkvist.. ett erbjudande till en kram.. Allt som behövdes var ett fint ord. Ett ord.

Det blev en hel del ord… men inget som var fint, inte ens något som var snällt. Att jag ville uppmärksamma mansdagen reagerades det inte ens på.

Jag mår dåligt nu. På riktigt. Jag vet att det bara var en person men det räcker. Jag vet att han kanske inte representerar alla i gruppen, och jag vet att jag har många mysiga människor bakom mig, men jag blev ledsen, och det är ingen trevlig dag längre. Min olivkvist blev nedkastad på marken och stampad på. Jag mår nog bättre i morgon, men just nu vill jag egentligen bara gå och lägga mig. Jag vet att många av er som läser är underbara människor och tanken på er ger mig lite mod men just nu… jag måste bort från internet ett par timmar.

Kram