Håll om mig…

Les Misérables.

Jag såg den. Gissa vad? Jag grät. Jag grät massor. Vet ni vad mer? Jag hade helt fel om vätskebristen, det är inte den som är farlig. Jag råkar älska att gå på bio, och även om det är helt okej att gråta på bio, så är det inte ok att föra massa oväsen. Många scener i den här filmen fick det att forsa tårar ner för mina kinder, en och annan snyftning och den där sväljningen som måste göras ibland när vi gråter. När vi dock gråter så mycket att vi känner att våran nästa in- eller utandning kommer att vara högljudd, tillsammans med ett par andetag till efteråt, säger mitt sinne för hänsyn till mig att håla andan.  De andra biobesökarna har inte kommit för att höra mina förtvivlade klagorop, de vill höra filmen och musiken. Så jag höll andan… genom långa bitar av den här filmen. En gång fick jag lite huvudvärk av syrebristen. Jag berättade om detta (att jag höll andan för att inte störa med gråtljud, inte huvudvärken) för en av de vänner jag var och såg den med efter att filmen var slut och hon bara klappade mig på axeln och förklarade att det hade hon nog märkt. Jag lyckades visst inte vara så diskret som jag trodde.

Så var filmen bra?

Öh, läs om första stycket igen lite mer noggrant så kanske du inte behöver fråga det. Den var helt underbar! Det finns en och annan sak som jag blev besviken på, två scener som fått lida lite av att filmen hade blivit för lång annars, och en av dem var min absoluta favoritscen från scenversionen… Det var faktiskt lite hastigt klippt lite överallt ibland. Det får mig att se fram emot en extended edition när den kommer ut i butik.

Men alltså, med så mycket underbart vackert drama till musik kan jag inte låta småsaker stå i vägen för det faktum att jag älskar den här filmen! Vissa hopplösa kritiker har klagat på att de inte sjunger rent, men herregud, det är det som är poängen! Ja det är en musikal, men inte en sångtävling (som alla andra musikaler försöker se ut som)! Karaktärerna framför inte sina sånger, de lever dem! De tar inte alla toner perfekt, ibland skär sig en ton för att karaktären är så ledsen att det går inte att fortsätta, de lever musiken, de framför den inte.

Till och med jag var lite orolig för till exempel Russel Crowes röst, som inte passar sådan här musikstil egentligen, men vadå? Inspektör Javert går inte runt och försöker imponera på folk med sin fina baryton, nej du, han gör bara sitt jobb och sin plikt, inget annat trams! Sång är inte ett sätt att imponera på, det är hur folk uttrycker sig i den här världen.

Och om inte Anne Hathaway får en Oscar för sin rollprestation kan hela filmbranschen lika gärna lägga ner. Det är sant! Varför ens ha en oscarsgala om inte Ann Hataways helt perfekta skådespel ska få ett pris?

Jag vill vill vill berätta alla detaljer för er men jag vill inte förstöra filmen för er genom att avslöja något. Se den bara. Se den. Annars jävlar.

Mitt ansikte är stelt.. det är täckt med massa torkade tårar. Fan vad jag har planerat det här dåligt… Jag älskar ju starka känslor, det gör jag, men sorg är ju ändå sorg och min empati som hjälper mig bli karaktärerna jag ser framför mig och känna deras förtvivlan gör faktiskt lite ont också. Att skriva om det nu gör ju saken ännu mer färsk, lagom såhär till läggdags. Nu sitter jag här helt dundersorgsen och det finns ingen här som kan trösta mig.

Kram… någon?