Jag skriver viktiga saker. Det är sant!

Återstoden av dagen…

sadvectorJag vaknade i morse, väldigt glad men en idé som jag tyckte var jättefin. Jag skulle deklarera en gång för alla att som stolt medlem i genusmaffian klargöra att jag faktiskt bryr mig om manskampen också – genus handlar ju om alla människor! Jag skulle dra igång en ny tradition av fred och samarbete mellan gruperna, jag ville främja mansdagen så kvinnodagen och mansdagen kunde bli fina dagar för båda sidor.

Jag bad om en ganska enkel sak till en början.. Att vi kunde säga något fint om varandra på respektive dagar. Mansaktivister om feminism på kvinnodagen och feminister om mansaktivism på mansdagen. En olivkvist.. ett erbjudande till en kram.. Allt som behövdes var ett fint ord. Ett ord.

Det blev en hel del ord… men inget som var fint, inte ens något som var snällt. Att jag ville uppmärksamma mansdagen reagerades det inte ens på.

Jag mår dåligt nu. På riktigt. Jag vet att det bara var en person men det räcker. Jag vet att han kanske inte representerar alla i gruppen, och jag vet att jag har många mysiga människor bakom mig, men jag blev ledsen, och det är ingen trevlig dag längre. Min olivkvist blev nedkastad på marken och stampad på. Jag mår nog bättre i morgon, men just nu vill jag egentligen bara gå och lägga mig. Jag vet att många av er som läser är underbara människor och tanken på er ger mig lite mod men just nu… jag måste bort från internet ett par timmar.

Kram

Kvinnodagen!

lerHoppas alla har det bra denna internationella kvinnodag!  Personligen ska jag sitta och fila lite på ett halvhemligt projekt jag och Hannah sitter och filar på (och några till) som ska kunna hjälpa till att få gatorna säkrare för, inte bara kvinnor, men alla människor!

Vad gör ni på kvinnodagen? Nu tänker jag tigga och be om kommentarer, förlåt om det stör, men jag är faktiskt nyfiken. Skriv här och sprid till alla du känner jag vill ha en stor databas på olika aktiviteter folk har för sig en dag som denna.

Jag vill också passa på att alla feministkritiker, jämstäldister och anti-feminister att kanske ta ledigt idag? Ni har ju yttrandefrihet och får tycka vad ni vill, men om ni vekrligen måste misunna människor att ta upp saker som drabbar kvinnor, eller saker som skulle vara bra för kvinnor, och beskylla feminister för orättvisor och liknande, kan ni inte lämna en lucka på denna dagen? Ni kanske till och med kan ta denna dag att säga något fint om kvinnor, eller visa stöd på annat sätt?

Kan vi inte säga såhär.. Om feministkritiker kan säga något fint om feminism på internationella kvinnodagen, så lovar jag i alla fall att säga något fint om mansrörelsen den 19e November – den internationella mansdagen. Jag är sympatisk till alla könsbaserade orättvisor, både mot kvinnor och män, men jag måste ju medge att jag oftare tar upp de som drabbar kvinnor.

Kan inte det bli en fin tradition?

Jag vill berömma hela genusmaffian för att ha tagit feminism till en plats där den verkligen kan göra nytta för alla människor och sakta men säkert göra världen till en mer tolerant plats. Sprid gärna min idé, jag tyckte den var fin, och berätta gärna för mig om andra gjort såhär, jag vill höra om det finns feministkritiker som väljer att idag säga nåt fint om/till feminister.

Kram till alla! -och kommentarer please? Är du feminist/feministkritiker? Vad gör du denna kvinnodag?

Kram!

Vad kan jag göra?

lerNi vet den där mysiga känslan en kan få när en gjort något som är bra? Kramat någon som är ledsen, hjälpt någons dröm att gå i uppfyllelse, skänkt pengar till en värdig välgörenhet eller skänkt någon den perfekta julklappen? Jag ser ibland youtubekändisar med miljontals tittare dra igång välgörenhetsprojekt som är både roliga, lekfulla och drar in pengar till alla möjliga välgörenheter, se bara på Vlog-bröderna John & Hank Green, grundarna av Project for Awesome, dessa pojkar förtjänar all världens kramar om och om igen, de har i flera år, om och om igen via sin youtubekanal lyckats med stora och små projekt dedikerade till att göra världen bättre. Ta gärna en titt på deras youtubekanal.

ponderNu är jag bara en liten liten fluffig bloggare utan så mycket makt, så jag kanske tar mig vatten över huvudet om jag försöker något liknande men jag vill ju göra något mäktigt.. liksom. En form av välgörenhetslektävlingjippo… sak? Jag pratade med Hannah och tyckte ungefär det; det är en jättekul idé men kräver en ganska stor trupp med läsare och om jag försöker för mycket för tidigt kan hela bloggen kännas avtändande och då hjälps ju knappast någon. Tråkigt nog beräknas läsartruppens ”storhet” i den här frågan efter antalet individer och inte efter hur underbara de är, då hade ju det inte varit några problem alls.. men ja.. jag kände i alla fall att jag ville dela denna lilla dröm med er och se vad ni tycker. Jag kanske inte kan dra igång den just nu, men en dag.. kanske till och med ganska snart.. kanske det blir så bra att fler folk kommer och deltar, bara för att de har fått höra om välgörenhetsprojektet, de behöver ju inte stanna, gör de det blir jag ju glad, men poängen är ju bara att många ska ta del av välgörenheten! giggle

Så hur skulle det funka? Jag är inte helt säker än, men jag har en idé; Som ni vet så gillar jag teckningar, trots att jag inte kan teckna. Det är kul att visa mitt humör genom teckningar av min onlinepersonlighet, nu har jag lite av en bildbank, men jag planerar på att utöka den närhelst jag har råd att anställa min fantastiska konstnär. Jag tror.. eller hoppas att ni läsare också tycker det är kul med dessa bilder och om det är så kanske ni skulle tycka att det vore kul att vara lite delaktig i vilka bilder som tillkommer. Så.. här är min idé.. En lista på olika bildkoncept med min lodjurspersonlighet inblandad på något sätt, gärna som skulle kunna användas i ett inlägg på något sätt, men det är inte nödvändigt, bara ni läsare tycker den verkar kul! Jag kan kanske komme med förlag, ni kan komma med förslag och önskemål.

Sedan ska ett antal välgörenhetsorganisationer väljas ut, dessa kan också komma som förslag från läsare. Tanken är att det ska vara en bild per välgörenhet, så bildkonceptet kan ju ha något att göra med välgörenhetsorganisationer – detta måste dock inte vara ordagrant  men någon intressant koppling kan det ju alltid finnas, även om det inte är ett måste. Sedan dras det igång. Det är upp till alla att rösta på bild/välgörenhet. Röstning sker genom att donera, antingen genom att klicka på flattr eller genom paypal. Här hoppas jag folk kan sprida projektet vidare så donationer kan komma från vänner och vänners vänner, inte bara mina fina läsare. Den bild som drar in mest donationer vinner, alla donationer går till respektive välgörenhet, jag beställer bilden från min konstnär (för egna pengar naturligtvis, inga donerade pengar går till min ficka, vill ni donera till mig får ni klicka på min personliga flattrknapp).

Vi får en skoj bild utav det, (det hoppas jag ni tycker också, ni kan ju faktiskt vara skoj-elaka mot mig när ni väljer bildkoncept) Välgörenhetsorganisationerna får donationer, och ni blir alla hjältar! Och här kommer det läskiga.. Jag tänker lova personligen att matcha donationerna, från egen ficka. Det här är läskigt eftersom jag inte har en så bra ekonomi, men jag vill ändå göra det här, jag får behålla rätten att göra det via avbetalningsplan dock, annars kanske det inte är möjligt. Så, hur mycket ni alla än drar in till välgörenhet.. summan som doneras kommer att fördubblas. Som sagt.. jag kanske inte är stor nog att kunna bemästra ett projekt som detta.. och jag hoppas att ni inte blir irriterade på mig om jag försöker.. därför skrev jag detta inlägg, för att liksom känna efter vad ni tror jag kan klara av. Ni behöver inte kommentera den här gången (även om jag älskar era kommentarer) ni kan svara genom att bara välja ett alternativ på följande anonyma fråga. Bara välj ett alternativ och klicka på ”Vote” så kommer jag få lite av en uppfattning.

miniskirt3

Hur tror ni det här kommer att fungera? Vilken påstående passar bäst på er?

Se resultat

Loading ... Loading ...

 

Så där har ni det. Jag litar på er mina kära läsare!

Kram!

Arg, ledsen och mys

explainOjojoj, ännu ett uppehåll från min sida, jag ber om ursäkt men mitt internet gick och dog och det tog ett tag att få det fixat. Dessutom är det nog dags jag inser att jag inte måste få ut ett inlägg minst varannan dag, ingen av er har hittils försökt straffa mig för att ha missat en dag så jag kan nog slappna av lite.

Jag har just fått syn på en blogg som berörde mig och samtidigt påminde mig på två olika sätt om vänner som jag har, och jag blev ledsen över det. Nu är jag säkert sen att rapportera det här men jag kände ändå att jag ville.

Jag har tidigare konstaterat att jag är en ateist ( och nu vill jag inte att någon definierar om ordet till fundamentalist, det är faktiskt lika fult att göra det om ordet ateist som det är att göra det om orden muslim, feminist eller mansaktivist ). Jag tror helt enkelt inte att ett osynligt superspöke spionerar på oss och dömer våra ordval, matvanor eller sexuella läggningar.

Min familj är lite spridd på det där med teologi men vi har aldrig låtit tro eller brist på tro påverka våra övriga känslor för varandra. Vi är inte en skinande ren välputsad familj som vi kan se på ett paket med frukostflingor. Det kan ofta bli gräl, missförstånd, envisa ställningstaganden och brist på hänsyn och omtanke. Så har det varit så länge jag kan minnas, och det har ofta gjort mig mycket ledsen… Men vi har alltid varit en familj, blotta tanken på att någon skulle frysas ut eller förkastas har aldrig kommit på fråga. Trots att vi har massor av gift i famljen ligger detta gift på en grund av kärlek som finns kvar hur mycket skräp som än spills ut ovanför.

Jag har varit blind och självisk. Jag har ofta upplevt att mitt förhållande till min familj har varit hemskt och ledsamt och varje hårt ord eller antydande ar varit outhärdigt. Jag har missat att det finns folk som har det mycket värre.

angervectorJag snubblade in på en blogg av en ung homosexuell kille som började blogga för att få utlopp för sina sårade känslor efter att ha blivit utsparkad av sina föräldrar på grund av sin homosexuella läggning. Eller, det var delvis på grund av hans sexualitet, för hade han förträngt den och stannat kvar i Jehovas Vittnen hade föräldrarna förmodligen inte sparkat ut honom.

Jag vet att jag har pratat om att respektera vad andra vill tro, men här går min gräns. Allt mitt hat åt Jehovas vittnen. Vill du ha ha ett litet teologisk råd från en fluffig ateist, här får du;

Om det mot allt förmodan nu finns en Gud, och denna Gud värdesätter kärlek och godhet, och har ett andra liv reserverat åt folk som är goda så kan du vara rätt jävla säker på att en förälder som kastar ut sitt barn på grund av en sexuell läggning aldrig kommer att få komma i närheten av detta andra liv!

Jag har andra vänner som blivit förkastade av sina familjer för att de inte vill vara medlemmar i denna församling och jag kan inte förmå mig att ens vilja förstå dem (familjerna, inte vännerna). Jag har även en kompis som är homosexuell, vars föräldrar tagit avstånd från honom, helt utan hjälp av en låtsaskompis.

Vad är detta?

sadvectorJag vet inte vad jag ska känna här! Jag läser killens blogg och ilskan över allt det här börjar koka, men samtidigt blir jag förtvivlat ledsen och ögonen fylls med tårar. Han skriver i sitt första inlägg, vilket är en publicering av ett brev till han föräldrar ( länk ), att de ska hälsa till hans syskon. De har alltså haft ett lyckigt familjeliv. Han är så förlåtande och mysig i allt han skriver, och fatta mig inte fel, det är bra att han är förlåtande, men jag kan inte förlåta hans familj. De har haft ett mysigt familjeliv, med lekar, kramar och kärlek, men det har alltid varit på ett villkor; tro på och lyd vår låtsaskompis. Nu råkar låtsaskompisen vara emot något som den är killen är och föräldrarna sparkar ut honom på gatan.

Gerhard, om du hittar till min blogg; jag beundrar verkligen dig, att du kan behålla din goda natur genom allt detta. Det talar verkligen gott om dig att du kan ta de smällar du fått utstå av de som borde älska dig utan att bli arg och bitter. Du är en otroligt fin människa, full av all den godhet de söker efter i sin låtsaskompis Jesus. Synd att de inte insåg att de hade en sådan person under sitt tak innan de fördrev dig.

KRAM

Stå på dig. Jag ser att du får kommentarer från alla möjliga håll och kanter, så du vet att det finns folk som bryr sig om dig, vare sig vi träffat dig eller inte. Jag vill som de andra, berätta att behöver du någon att prata med så är jag frivillig.. även om du nu ar ett ganska stort urval redan. 

Ni som inte sett denna blogg, gå till den ( länk ) och visa stöd! Låt internet fyllas med stöd vänskap och värme. Förresten, trots att jag precis nyss hittat Gerhards blogg tycker jag att han ska få titeln en helt Klart Riktigt Awesome Människa!

K.R.A.M.

Trans… artistisk?

ponder2Vi ”goda människor” ser tolerans som något mycket viktigt. Tolerans för sexuella läggningar och könsidentiteter, att en stackars människa känner att hen föddes med fel sorts kropp är inte en god anledning att nedvärdera eller håna hennom… hennem? (Okej, det kanske är dags att sätta en böjning, jag röstar på hennom.)

Hur går detta till? Jag har svårt att tro att en mans själ kan födas i en kvinnas kropp, det är inte så lätt att tro på det om en redan är extremt skeptisk mot konceptet av en själ, och även om jag skulle acceptera själen måste jag också acceptera att en själ ska kunna ha en själslig penis… Svårt att svälja. (pun not intended, you pervert!) Kanske en flicka växer upp sina första år med ett försvagat band till sin mor och ett extra starkt band till sin far och fadern blir så mycket av en förebild att hon bygger sin självbild efter honom och hennes hjärna byggs upp för att leva ett vuxet liv som en man. Sen att den där jävla penisen vägrar växa ut och att det helt plötsligt dyker upp ett par ovälkommna bröst är ju bara taskigt. Personen i fråga kan mentalt vara en man, och då är det förmodligen jobbigt att ha en kvinnokropp. Och naturligtvis vice versa, människor som upplever sig själva som kvinnor trots att de har manskroppar.

Jag måste tillägga här att detta är EN spekulering till hur det kan gå till för VISSA, och påstår inte på något sätt att detta är hur alla transpersoner bli till. Det är inte riktigt det som är poängen.

Är du tolerant? Är du öppen och stolt över det? Var redo att öppnas ännu mer. Det är inte bara könet som kan vara fel.

Håller du till på internet har du säkert hört talas om Furrisar. Begreppet Furry är väldigt brett, men i grund och botten handlar det om folk som hellre velat vara djur än människor. Hos vissa är det en skoj verklighetsflykt och hos andra handlar det om sexuella fetisher men det finns en gren av dessa furries, en vars medlemmar generellt inte ser sig själva som furries alls även om furry-samhället ofta bestämt påstår att så är fallet.

Jag pratar om teriantroper. Furries brukar manifestera sig själva som tecknade tvåbenta djur, (Sluta dra förhastade slutsatser om mig, jag kommer till det senare! Fnys!) medan teriantroper brukar ha en mer naturalistisk syn på sin ”själsliga” kropp. Jag kom på tanken att skriva om det här när jag druttade in på en blogg om koppelpromenader. ( länk här )

snortleMänniskor som vill vara hundar, eller närmare bestämt husdjur, kan bestämma möten där de turas om och… rastar varandra. Med koppel, tricks och godis och ”Vem är en fin hund!? Ja vem är en fin hund!?” – Jag skriver inte detta för att döma eller förlöjliga, men jag måste ju tyvärr erkänna att från ett utanför-perspektiv låter det här som ett jätteroligt skämt. Försök att inte skratta åt dem dock. Jag förstår de som behöver sådant här, de känner sig inte hemma i sin livssituation, de har ett behov av att uppleva ett djurs liv och uppnår lycka genom detta beteende. Vem fan är jag att vilja ta det från dem? Jag är bekant med furrisar och teriantroper och har själv historia inom den kulturen, även om jag aldrig har varit så djupt inne i den som folk jag läser om. Jag kommer ihåg när jag var extremt ung, och såg en dokumentär om lejon, som fokuserade på lejonens familjestrukturer, och deras förmåga att knyta emotionella band. Jag minns att detta i kontrast till ett familjeliv av konstanta gräl och tårar lät som ett bättre liv än det jag för tillfället levde med och jag utvecklade en vilja att vara del i en lejonfamilj. Jag har under vissa nätter drömt att jag var ett djur och minns dessa drömmar som extremt mysiga, jag blir alltid glad och får myskänsla av gulliga bilder på lejon, speciellt i familjesituationer, och Christian the lion får mig att smälta helt och hållet, men det är jag i och för sig inte ensam om. Men kom igen, lejonmamma med lejonunge, finns det en mysigare syn? Jag kommer ihåg när jag berättade för Hannah att jag vill vara en lejonmamma – varpå hon svarade ”Jamen det betyder ju att du vill bli knullad av ett lejon.” vilket.. kanske inte var exakt så jag hade tänkt, (inte minst för att lejonpenisar är taggiga och extremt smärtsamma) men hon har väl en poäng. Det är ingenting jag kan vara. Och jag är ganska nöjd med livet ändå, jag kan nöja med mig med drömmar och fantasier om att vara del av en lejonfamilj.

Det finns dock folk som vill ha lite mer än fantasier, och önskar att det var möjligt att fysiskt kunna förvandlas till ett djur, även om de är fullt medvetna om att det inte går att uppnå. Hon som skriver bloggen jag länkade till ser sig själv som en varg i människokropp. Inte bara känner hon sig som en varg, hon har till och med upplevt fantomlemmar som nos och svans. I hennes blogg finns inlägg som beskriver hur det är att vara en teriantrop och vissa inlägg är bara jättemysiga och jag vill bara krama henne men i andra inlägg påminns jag om hur jävlig världen kan vara, och hur folk ofta behandlar människor som är annorlunda. Jag tycker ni kan gå till hennes blogg för intressant läsning ( länk ), och för att visa stöd. Jag tycker det är underbart att människor som Suistar finns, och jag tycker inte de på något sätt förtjänar mindre tolerans och respekt än en människa som är transsexuell. Faktiskt. Ni håller väl med?

miniskirt3Jag skulle kanske också kunna räknas som en Furris. (Haha Furris-Purris!) Jag tänker på min historia inom teriantropi och, som du säkert velat påpeka under hela detta inlägg, min lodjurspersonifiering här på bloggen. Just den är faktiskt annorlunda, jag har förklarat i kommentarer och annat att min representation här är baserad på en karaktär från ett rollspel, som inte jag valde utan som slumpades fram via tärningar och tabeller… Ni kanske har en poäng ändå, nu har jag vuxit ihop med den karaktären så mycket att jag känner mig helt och hållet hemma i den personifieringen och nästan upplever det som mitt utseende när jag skriver, och sådan spontan inlevelse i en ”maskot” som självbild kanske inte hade varit möjlig om jag inte hade anlag för trans..artism? Eller vad tusan det nu heter.

Så… Hug a furry! We’re soft! ^^

Kram

My Little Bronies

lerJag har haft ett sådant här inlägg i tankarna sedan starten, något jag kunde ta upp någon gång när det kändes rätt. Det är ju kul och trevligt ämne och nu har något hänt som får mig att tycka att nu är det dags.

Kommer ni ihåg Tara Strong? Hon som har en fin Badonkadonk, som förklarades i mitt tidigare inlägg? (Och som favoriserat ett av mina tweets? Yaaaay!)

Dessutom har de flesta av er säkert redan läst ihjäl er på näthatet så här kommer något annat, kanske inte nytt, men det tål att sägas och idag finns det skäl att dra uppmärksamhet till det. Så här kommer det, komplett med regnbågar, hjärtan och söta små kaniner som heter Angelbunny.

Mina damer, herrar och hennar, låt mig presentera för er:

mlpcharsMy Little Pony: Friendship is magic (klicka för större bild)

ohjoyLauren Faust, kvinnan bakom the Powerpuff Girls producerade 2010 en omstart på en serie hon själv såg på när hon var liten. Detta blev den fjärde generationen av My Little Pony, en show de flesta idag åtminstone sett någon inkarnation av.  Lauren som är känd för att ta med fräscha nya idéer vart hon än går har lyckats göra något riktigt speciellt här. Jag ska försöka att inte bli för långdragen, det mesta jag har att säga har sagts flera gånger om över hela internet, men en sak måste jag få säga; Det här är en riktigt bra show. Inte bra för att vara tecknat, inte bra för att vara ett barnprogram, inte bra för att vara en tjejshow, den är en bra show helt enkelt. Bra bra bra bra bra.

Varför är showen bra? Det finns många anledningar, men jag vill fokusera på en specifik sak, så jag skyndar mig igenom det vanliga.

explainSerien är välskriven, karaktärerna är välutvecklade och avsnitten är karaktärsdrivna med god humor, god moral, fina budskap och ansvarsfullt berättande. Rösterna är fenomenala och karaktärernas personlighet kommer till liv som om de verkligen finns på riktigt och blir dina vänner. Animationen är dynamisk har har näst intill ofelbar tajming. Musiken är mysig, kreativ och otroligt sofistikerad, en och annan hyllning till Sondheim var en trevlig överraskning.  – Att showen skulle vara för små tjejer är absurt. En bra show är en bra show, och har ingen åldergräns. Människor kan relatera till välskrivna karaktärer, vi tycker om välskrivna historier, det här fungerar för alla åldrar. Och varför ska det vara enbart för tjejer? För att det handlar om ponnyer?  För att huvudkaraktärerna är kvinnliga? Störtlöjligt, varför skulle pojkar inte kunna relatera till flickor, eller män inte kunna relatera till kvinnor? Jag vet, jag vet, det är tabu för en man att kunna relatera till en kvinna, detta är en gammal och dammig tradition som vi är färdiga med och som är redo för soptippen.  Seriöst, släng bort den nu. Lauren Faust har skapat något som har fått otroliga antal killar och män att öppna upp och släppa in dessa ponnytjejer i sina hjärtan, och låta sig själva uppleva deras känslor och dela deras liv. Det är fint! Det är vackert! 

Så.. ordet Brony, kom först att betyda ”fans av my little pony som råkar ha manligt kön” men har numera blivit en mer genussmart titel och referrerar till alla fans av showen, eller åtminstone alla som är tonåringar eller äldre. Bronykulturen är enorm, kreativ och hur mysig som helst.

Jag tänkte förklara storyn och karaktärerna, men jag vill inte tjata. Det finns en video på engelska som förklarar och analyserar detta ganska väl, ni kan se den här, (EDIT videon kanske inte fungerar längre, eller så är det tillfälligt… sorry) eller så kan ni ju bara se showen! Ni kommer inte att ångra er, den är riktigt riktigt mysig och rolig! Hur kasst humör jag än är på, så kan dessa underbara karaktärer få mig att le!

Jag hade dock något annat att säga också. Skaparna av serien älskar bronies och har stor respekt för sin publik. De drog igång ett ganska stort projekt att göra en dokumentär om sina bronies , helt utan budget, pengarna kom från egen ficka och donationer, med alla fans så kommer de ju så klart tjäna tillbaka det som spenderats. Dokumentären måste ju hålla hög standard, med genuin animation och originalröster. Den släpptes för ett tag sedan och trots att jag är mycket fattig köpte jag den direkt för 13 dollar, en dryg hundring, eller kanske strax under. Nu visar det sig att den har piratkopierats höger och vänster, och jag har en sak att säga. Skärpning!

Jag är inte oskyldig, jag har piratkopierat i mina dagar, storfilmer som inte kommit ut än, filmer jag är tveksam över men vill se innan jag spenderar pengar men jag gör faktiskt en poäng att betala för saker jag tycker om och bryr mig om. Nu är det ännu mer, det här handlar om en film som skaparna har gjort av kärlek till sina fans utan studiopengar, att ladda hem den här filmen gratis är ingen näve åt det onda systemet, det handlar inte om samma pengar som en ny köpfilm kostar, även fattiga människor har faktiskt råd med det här.

Purrie Stargeek2Tycker ni om My Little Pony så vet du att du vill se den här. Det har pratats på twitter om besvikelse över att denna kärlekshandling har besvarats med en sån brist på respekt.

Så snälla, snälla, snälla, om du gillar showen, är nyfiken på showen, respekterar att dessa konstnärers interaktion med sina fans, eller helt enkelt bara vill göra mig glad gå till den här sajten och köp filmen Bronies. Gör ni detta kommer jag älska er ännu mer än jag redan gör! Och jag lovar, det är en fin film! Jättefin! Sprid gärna information om filmen och påpeka att den inte har studiopengar så de förtjänar verkligen en betalande publik.

… så, vilken är er favoritponny? Vilken ponny tycker ni jag är mest lik, personlighetsmässigt alltså?

(PS, Ponnyversion av mig skapades på den här sajten, skapa gärna egna och dela med er! Detta alternativa jag heter förresten Purrie Stargeek, trevlig att råkas!)

Kram och hoofbump!

Är vi onda?

sadvectorVi är alla djur. Jag menar inte bara att vi alla kan representeras av söta lodjur på internet, jag menar att människan är ett djur. De flesta djur kan inte vara onda eftersom ondska inte är del av deras förståelse, utan något vi har hittat på för att sätta ord på en tanke eller känsla vi har utvecklat som art. Det handlar väl mer eller mindre om moral, något som vissa religioner tycker om att påstå att vi får från ett högre väsen eller andra mytologiska källor men som så vitt vi kan förstå är något som naturligt utvecklas hos många arter men på olika sätt. Evolutionen driver oss åt det hållet som verkar ge oss bäst odds vad det gäller överlevnad och fortplantning så det är inte konstigt att i stort sett alla levande varelser i världen just nu är varelser som verkar vilja överleva och fortplanta sig. De som hade anlag för att sakna denna drift var helt enkelt inte lika bra på att föra sina gener vidare som de som inte saknade den.

Vi vill alltså överleva och fortplanta oss men det är inte allt vi vill, vi vill egentligen ganska mycket och ett sätt att göra det mer troligt att få det vi vill är att försöka skapa en värld där dessa saker sker naturligt. Du lever i en flock och du skulle gärna vilja bli beskyddad; du beskyddar andra och andra beskyddar dig. Visste ni att pirayor inte äter andra pirayor? Kanske för att om de gjorde det skulle de kanske inte överlevt så de drag som kan ha funnits för det dog ut. Är du en piraya som lever bland pirayor så vill du förmodligen inte att pirayor äter pirayor för då kan en piraya äta upp dig. Evolutionen har alltså lett oss att utveckla något som vi har kommit att kalla empati.

Vi kan se på en människa, eller annan varelse som lider, och vår empati låter oss uppleva vad den andra människan upplever och vi känner att usch vad otrevligt det var! Jag vill aldrig känna så själv men om jag gör det vill jag att någon hjälper mig. Där har vi en drift att hjälpa andra, för att i en värld där behövande får hjälp, kan du få hjälp om du blir behövande. Det här kan tänkas vara ett cynisk sätt att se på det, men kom ihåg att det var en analys från utsidan, från insidan är vad vi upplever en vacker känsla, något som ger oss förmågan att leva tillsammans som människor och förstå varandras svårheter och vilja hjälpa varandra. Empati har blivit en av våra viktigaste egenskaper.

Nu har vi utvecklats så långt att vi kan se och analysera vår egen utveckling, vilket är ganska imponerande. Vissa påstår att vår framtida evolution nu är rubbad eftersom vi numera har ett annat sätt att se på överlevnad och fortplantning, och även de svaga får överleva och fortplanta sig. Detta är bra, och verkar vara ett naturligt steg i en evolution som drivit på empati – men vad kommer sen? Kommer vår utveckling byta håll? Måste vi ta tag i den själva med vetenskap? Jag har ingen aning. Men jag är orolig.

Jag tänker på saker som debatten om näthat som cirkulerar på nätet just nu, som har en ny ful twist som Bliondinbella påpekar här, folk spyr ut näthat på en video emot näthat! Jag tänker på tråkigheterna jag länkade till i det här inlägget (sjuka kommentarer om våldtäkt). Jag tänker främlingsfientliga Svenskar som kan hata en invandrande granne som är flykting, bara för att ha flyttat in i närheten, utan att skänka en tanke till att den här personen kanske just har kommit från ett krigshärjat land och just har begravt ett ben och två fingrar för att det var det enda de kunde hitta av hens familj efter bomben, nej hen är invandrare och kommer därför bara leva av bidrag och snatteri och förmodligen lite vandalisering också. Sedan att hen lär sig Svenska, skaffar jobb och beter sig exemplariskt är ingen ursäkt, grannhat ska hen få ta emot i alla fall.

Tror ni denna hypotetiska svensken skulle ändra sin uppfattning om hen fick reda på grannens historia och situation? Jag vill gärna tro det, och det finns säkert de som skulle det. Men jag blir alltmer ledsen när jag ser kommentarer ute i sociala media och andra ställen, som tyder på motsatsen. Jag blir ledsen när fler och fler svenskar visar stöd för SverieDemokraterna som gång på gång demonstrerar främlingsfientlighet och misogyni. Var är empatin? Har folk förlorat förmågan att känna vad andra känner? Kan en rik verkligen idka för lägre skatter genom sänkta bidrag, eftersom fattigdom inte verkar så farlig – för den som ej är fattig. Sjukledighet för arbetsskadade låter som lathet för de som inte lever med en allvarlig arbetsskada. Vad är det som händer med oss?

Jag såg på filmen Wreck-It-Ralph idag, en animerad komedi med TV-spelstema som kanske inte bör tas lika seriöst som en tragedi som Les Misérables, men alltså, jag fällde ett par tårar även för Ralph i den här filmen. Och Vanellope… Och Sergeant Calhoun (som jag tänker se som en hyllning till underbara Commander Jane Shepard). Vi fick se dem i svåra tider och jag upplevde deras sorg, jag blev ledsen för deras skull. Om vissa av oss kan känna av sorgen i en tecknad figurs hjärta, hur kan det vara så att det finns killar som påstår att det inte är våldtäkt om tjejen sover? Att det är ok för en kille att väcka en tjej med vaginal penetration? Här är ju kopplingen inte ens så svår att göra, skulle de tycka det var lika ok om de själva väcktes av att få en jättedildo uppkörd i röven? Tror fanimej inte det du! Men på något sätt är det okej att spy sån här galla över hela internet.

Vissa tror att det handlar om att internet känns opersonligt och anonymt och folk inte menar det så på riktigt. Men jag har en skrämmande misstanke att internet är som alkohol. Vi vet att vi har tankar och känslor vi måste dölja för att de inte är acceptabla i samhället. När vi blir fulla så tappar vi lite av den självbehärskning som hindrar oss från att avslöja dessa inre hemligheter.  In Vino Veritas – I vinet, sanning”

Alkohol fabricerar inte fejk-åsikter, det släpper bara fram åsikter vi försöker dölja. När vi sitter ensamma i vårt rum med en dator så känner vi oss inte iakttagna och vi kan snabbt trycka ut saker innan vi hunnit tänka, vi blir övermodiga och sanningen kommer ut. Det gäller även folk som svarar, de ser en tanke de känner igen, och om människor med sådana undertryckta åsikter ser en grupp där alla har samma åsikt börjar de uppleva en ny norm, en värld där dessa hemskheter kan frodas och spridas från mun till, hör upp alla, det är ok att behandla kvinnor som skit, det finns fler som tycker det!

cryingMen vart har all empati tagit vägen? Är den undertryckt? Ersatt av något annat? Är folk bara avtrubbade? Jag vet ärligt talat inte! Jag vill tro att alla som skrivit kommentarer som de jag talat om, vaknar upp en morgon och läser sina verk och tänker ”herregud! Vad har jag skrivit egentligen!?” och plötsligt känner skam över det, och får en smak av den rädsla och förnedring hen har utsatt folk för. Se bara videon med näthatet, det fanns ju riktiga hot där! Saker som kan göra en människa rädd för att lämna sitt hem, saker som kan totalt förgöra ens livskvalité! Hur kan de leva med sig själva?

Jag sa att jag skulle försöka lägga dagens tema på en kudde så det inte blir så hårt och det har jag gjort.. men det blev ändå ganska hårt. Och tungt. Jag kan ju bara säga att jag vet att det finns folk som fortfarande har empati. Jag har vänner som är underbara och inte vill annat än väl för andra människor och det är jag tacksam för men bristen på empati blir ändå mer och mer tydlig i Sverige. Hur ska vi göra? Vad kan förändra detta? Ska vi bara försöka leka Jesus och leda med gott exempel, vända andra kinden till? Jag vet inte. Ge gärna förslag. Nu behöver jag en kram igen.

Här får ni en i alla fall. Tack för att ni läser mig. Kram

K.R.A.M. till Hannah

lerIdag var det road trip till Göteborg. Jag, föräldrarna, systrarna, storasysterns fyra döttrar och make, samt lillasysterns pojkvän åkte till Göteborg. Min far och storasysterns make såg på en hockeymatch och resten gick på Universeum.

cryingI bilen lyssnade jag på musiken från Les Misérables i hörlurarna och det visar sig vara tillräckligt för att jag ska börja agera vattenspriadre. Mina resekamerater blev högst bekymrade tills de fick redapå varför jag grät, sedan skrattade de åt mig.

Vi fick klappa en rocka, se på hajjar och annat skoj, sen åt vi alla tillsammans och åkte hem. Storasysterns yngsta dotter fick lära sig att kram på norska är klem, och gick naturligtvis och erbjöd klemmar till alla som kunde vara behövande. Hur mysig kan en unge bli?

Förresten, tillbaka till Les Misérables, nu har ni haft tid att se den, någon av det måste väl ha gjort det vid det här laget? Håller ni med mig? Visst är den sorglig! Eller är det bara jag som är vek?

Jag lovade er en K.L.E.M. om Hannah innan jag.. jag menar en K.R.A.M. om Hannah innan jag börjar slumpa ut vilka jag skriver om. Det kanske visar sig vara precis rätt tid för en sådan till henne, om jag inte är alldeles för självsmickrande i att tro att det kan vara till hjälp. Jag vill göra ett försök i alla fall.


hannahpanna3Hannah Lemoine
är alltså en mycket hängiven och skicklig bloggare som berört väldigt många läsare på ett positivt sätt, bara detta är ju helt fantastiskt men för mig är hon ännu mer. Jag ska prata mer om hennes blogg Oneway Communication om en stund, men först vill jag tacka henne för något annat. Vi har en historia tillsammans bortom cyberspace, vi har varit vänner sedan långt innan bloggosfären sög upp, vi har bott ihop, festat ihop, lekt ihop, jobbat ihop, lajvat ihop, spelat rollspel ihop, och delat våra liv på många sätt i en tajt vänskapskrets. Delar av den vänskapskretsen har jag fortfarande kontakt med idag och det är jag glad över, men ingen så mycket som med Hannah. Hon blev liksom en person i mitt liv som jag helt enkelt inte får tappa kontakten med. Det skulle bara vara så katastrofalt tragiskt! Visst det är alltid tråkigt när vänner tynar bort ur ens liv men med Hannah får. det. helt. enkelt. inte. hända. 

Ja, nu talar jag öppet om mina känslor och saker jag tycker är viktigt, men förr gjorde jag inte det. Känslor var ingenting jag ville ta upp, av olika anledningar, jag hade byggt upp murar som skyddade mig eftersom jag hade bara bestämt mig för att känslor skadade mig. Nu har jag gått på en psykologisk skådespelarskola i London som bland annat lär en att öpnna sig själv och sitt undermedvetna och det har hjälpt en hel del, men Hannah lyckades dock hitta någon form av lönndörr i muren redan innan det. Hon ville lyssna och visa stöd. Det var inte bara roliga saker som hände men vi kom igenom allting i ganska gott skick, och Hannah visade sig vara en person som alltid var villig att vara ett stöd. När hon frågade hur jag mådde var det ingen artighetsgrej, hon ville verkligen veta, för att hon brydde sig. På riktigt.

Nu är jag mer öppen med mina känslor som sagt, Hannah var en stor hjälp, och skolan jag gick utbildade mig nog i ämnet för att inte vara rädd för mina känslor längre. Kan ni förresten gissa hur jag fick reda på just den här skolan? Hon börjar på H.

Hoppas det inte blir för smörigt här, men Hannahs senaste blogginlägg fick mig att vilja ta upp det här, jag kan förklara hur mycket hennes bloggande har betytt för många människor men hennes blogg är en projektor till hennes hjärta så jag valde att istället förklara vad hon ar betytt för mig, och sedan kan ni ju tänka er vad det betyder för alla möjliga ute i världen som får ta del av hennes tankar, känslor och vänskap.

Det har varit en ära att få hjälpa till med den tekniska sidan på din blogg, Hannah, och det var tack vare dig jag började blogga själv, den här bloggen existerar på grund av dig! Jag, som jag är, existerar på grund av dig. Mitt liv hade varit mycket annorlunda om du inte var del av det, och jag tror inte det hade varit bättre.

Så, ska jag beskriva hennes blogg… Jag vet inte om det finns en enda läsare av min blogg som inte redan läser hennes, men hon skriver i alla fall om sitt liv, sin värld, sina tankar. Hon ser lycka och skönhet, hon ser sorg och orättvisor, och snarare än att övertala folk om hennes åsikter handlar hennes inlägg oftast om att själv kunna förstå världen och dess problem, och hjälpa andra förstå också. Det kanske är det enda som saknas, lite förståelse kanske kan lösa allting! Se bara på hennes fantastiska WTF-Projekt!hannah2

Hannah vill hjälpa alla, på riktigt. Feminister, jämställdister, dittan och dattan, hon nedvärderar ingen av dem, hon har istället valt att bygga broar, och det är beundransvärt.

Just nu verkar vara en svår tidpunkt dock. Inlägget har redan börjat bli lite väl långt, men snälla, gå till hennes blogg och visa stöd till henne. Visa stöd till någon som alltid visat stöd för mig, och med all säkerhet vill visa stöd till dig om du behöver det. Hon om någon förtjänar all kärlek i värden, så om du inte redan gjort det, gå och skänk henne en kram. För Hannah är en helt Klart Riktigt Awesome Människa.

Kram till alla, och alla kramar till Hannah!

Hannah, jag finns här om du behöver något. Ring, smsa, maila, vad som helst. Kram!

Badonkadonk & KRAM

giggleAv alla synonymer och slang-ord för rumpan så måste det amerikanska Badonkadonk vara det bästa. Säg det fem gånger snabbt, jag är allvarlig, nu innan du läser vidare säg ordet badonkadonk högt och ljudligt fem gånger; det är ett jätteroligt ord!

tarasparkleJag hur funnits på twitter ett tag, men inte varit så aktiv. Det har varit för mycket som händer så fort, jag har inte kännt mig sugen på att hänga med men nu är jag tillbaka, med ett nytt konto, för mitt nya bloggarliv, jag är nu @purrestweets och såg just ett tweet från @tarastrong. Tara Strong är en röstskådespelare och sångare som bland mycket annat jobbar med Lauren Faust’s My Little Pony: Friendship is magic. Hur fantastisk den serien är får jag ta i ett annat inlägg, Tara gör i alla fall rösten till bland annat seriens centerfigur, Twilight Sparkle. hur som helst, jag följer alltså denna söta ponny på twitter och fick nyss se detta:

May i remind everypony this still exists.? xD (Videolänk) good lord, do NOT show this 2 anyone

Länken leder till videon nedan.

Jag vet inte hur seriös hon var om det där att inte visa den för någon, hon lade ju faktiskt ut länken på twitter. Det är dessutom en riktigt grym låt! Jag vill gratulera Tara Strong och hennes Badonkadonk för att ha fått mottaga en sådan eminent hyllning från sina bronys. *applåderar*

Det var en sak till jag ville säga idag. Något jag har pratat och kommenterat om på sistone, och som Moraljant just bloggade om; varför ser så många människor som är så awesome ner på sig själva hela tiden? Jag tänker dra igång projekt: K.R.A.M. (Klart Riktigt Awesome Människor, tänk vilken tur att det skulle bli en sån förkortning, det var ju inte alls planerat XD)

Jag tänker då och då slumpa fram en bloggare jag brukar läsa, och skriva lite om varför jag tycker just denna bloggare är awesome, och lite hur jag upplever personen i fråga. Det kanske bara är jag som tycker bekräftelse är mysigt men som sagt, var den människa du vill möta i världen. Det var inte exakt så citatet gick men jag blev faktist nöjd med det… Det får bli mitt citat!

Var den människa du vill möta i världen – Purre

Jag tar väl och börjar med Moralfjant eftersom hennes inlägg var vad som fick mig att ta beslutet att göra det här. Så nu ska jag beskriva hur jag upplever Moralfjant, jag kan ha fel men det är min uppfattning jag beskriver här.

micanrainbowdashMoralfjant AKA Mican är en frispråkig tjej som ogillar påträngande normer och drar sig inte för att ryta till åt någon eller något som är jävligt och kommer fram och jävlar sig. Hon har starka åsikter och bryr sig väldigt mycket om kvinnofrågor men inte så till den grad att det kommer till bekostnad av mansfrågorna. Hon bryr sig om människor helt enkelt, och detta gör att en släng av uppkäftighet blir charmigt och uppmuntrande till skillnad från irriterande och avskyvärd som det kunde ha blivit om hon bara satt på en sida och skrek åt den andra.

Nej hon är inte skrikig, men hon har en nyttig ”In Your Face”-attityd som jag ibland önskar jag hade mer av. Ja, det är ett bra ord att beskriva Mican med. Attityd. Om hon var en Ponny skulle hon vara Rainbow Dash. Hon bloggar ganska regelbundet med många korta men ändå tänkvärda inlägg, så det blir sällan en lång syssla att gå in på hennes blogg, vilket ofta kan uppskattas i ett samhälle där tid kan vara så dyrbar.

Slutsats: Mican är en helt Klart Riktigt Awesome Människa; K.R.A.M.

 

Jag tar nog två K.R.A.M i veckan. Nästa blir till Hannah Lemoine, det är ju på grund av henne som jag bloggar över huvet taget, efter det låter jag en tärning bestämma vem som ska skrivas om.

Hmmm.. två ponnyer i ett inlägg, och det handlade inte ens om My Little Pony… nåväl. Vad tycker ni om mitt initiativ?

Kram på er!

Skamlös

explainNu ska det bli lite skamlös reklam. Jag var lite dum igen och kan göra lite rätt för mig. Det var så att jag läste ett kort inlägg av Moralfjant ( Länk ) som jag bestämde mig för att lägga en kort kommentar på. Jag var kommenterare nummer två. Personen innan mig hade inte kommenterat på inlägget alls utan bara gjort reklam för sin webbshop. Stackars Moralfjant, tänker jag, som har råkat ut för spam. OK för att ”spammaren” nämnt att hen kände sig dryg i och med reklamen, det ändrar ju inte att det är spam, tyckte jag och skrev en lite halvt elakt pik om att hen kunde i alla fall försökt nämna något som relaterade till inlägget hen kommenterade på.

Sedan kollade jag själv upp förövarens blogg och webbshop och fick helt plötsligt en släng sympati för henne (japp, nu visste jag att det var en tjej det handlade om, då behövs ordet hen inte mer i det här fallet). Självklart följer det att jag känner mig taskig för att ha gett henne en sådan taskig pik, även om något i mig faktiskt vill stå fast vid att spam är spam… Jag lämnade en kommentar på hennes blogg som föreslog att helt enkelt kommentera på andra bloggar i relation till det de skriver, och ha en liten reklamjingel i sin signatur. Det blir ju jättebra, då får bloggare lite fler tänkvärda kommentarer, och hennes webbshop får synas lite.

shyDet är förresten tavlor hon säljer, med kreativt presenterade visdomsord och fina eller gulliga uttalanden. Inget som jag personligen har ekonomi för men de var faktiskt fina, så jag vill nämna henne här och hoppas det kanske genererar lite kunder till henne så min tanklösa pik kan bli förlåten. Ja, jag tycker fortfarande samma sak om spam, men jag skäms över att jag lät den åsikten göra mig taskig. Jag vill inte vara taskig.

Nu behöver ni ju så klart länkar till henne också. Hennes blogginlägg som jag kommenterade på, och hennes webbshop, Belleboo,

Och här, om du läser detta inlägg, så går det ju faktiskt ann att lägga en kommentar enbart om shoppen, eftersom inlägget faktiskt handlar om det! Se vad fint det blev ordnat!

Kram!